Tandemtempo i Burseryd

Sedan igår är det Burseryd som gäller för hela slanten. Gårdagen bjöd på tamdemtempo där jag pilotade Jörgen Gustafsson på en teknisk och ganska kuperad 24,6 km bana. I ren åktid var vi snabbaste tandemekipage, men efter omräkning enligt UCI-tabeller var det damparet Anna och Louise som stod som segrare.

Tempobanan i Burseryd är speciell, i alla fall de inledande kilometerna. Man kan väl säga att arrangörerna har tagit fasta på Västboloppets signum, grusvägar. Efter en bits nedförskörning svängde vi in på en skogsväg, en väg som numera är täckt av asfalt/oljegrus. Har kört sträckan tidigare på racer och rekade även banan från bil innan, men att ta sig an nedförskörning, snabba kurvor och chikaner är något helt annat på tandemhoj! Visst skulle det säkert gå att ta 15-20 sekunder där med full satsning, men det skulle lika gärna kunna innebära 15-20 stycken frakturer att ta någon kurva för aggressivt. Som pilot kände jag att strategin var självklar, safety first.

Efter att ha tagit oss igenom skogspartiet med kontrollerad fart var det så dags att ösa på nere på slätan. Eller släta och släta, det var bra med motlut bort mot Långhult, något som känns på extra mycket när ekipagets totalvikt är på 180 kg-isch. Lungorna fick sig en skaplig chock av att gå från frihjulande i skogen till att tempomosa på sin limit. Flåsade på rätt friskt och undrade i min enfald om Jörgen hörde det och tänkte att hans pilot var ur form. (PS flåset hördes inte bak – jag frågade faktiskt efteråt DS).

Upplevde att körningen gick bättre andra hälften av loppet. Lite färre slakmotor och bättre flow. Riktigt skön känsla att blåsa på utför med en tandem – då går det undan vill jag lova! Det enda som förstörde rytmen på hemvägen var ett växelstrul uppför. Jag skulle gå från näst lättaste till lättaste drevet på kassetten, men kedjan lade sig mitt emellan dreven och motståndet försvann helt. Det blev nästan en stand still innan det blev ordning på kedjeläget. Efter det lilla missödet vågade jag inte använda lättaste drevet något mer, utan fick istället gå på lägre kadens i den avslutande målbacken, en tuff rackare upp till Bokskogen. Det gick långsamt uppför och såg knappast vackert ut när vi bröt oss upp till mål, men vi stretade i alla fall på och korsade mållinjen på 35.50 (snitt på 41,2 km/h). Båda var helt utpumpade så nog tusan hade vi krämat ur allt vi hade i våra kroppar!

Resultatet, att vi blev tvåa, är inte så mycket att säga om. Tjejerna är duktiga och det är svårt för oss att köra uppåt 4,5-5 min snabbare, vilket hade krävts för att få kliva överst på podiet. Jag vill snarare fokusera på vår egen prestation och process. Med den lilla träning vi har ihop ute (två pass totalt) kunde vi inte ha kört så mycket bättre. Dessutom är det så att både jag och Jörgen har vårt huvudsakliga fokus på bancykling där bådas ambition är att få köra fler VM ihop. Vi gjorde vårt yttersta och fick ett högkvalitativt träningspass, det kan vi plocka med oss.

Idag har det blivit ett ”hålla-igång-pass” (låg zon 2) på racern och i eftermiddag ska jag sitta med i följebil på herrarnas tempolopp. Ska bli riktigt spännande att se vilka som är snabbast på den utmanande tempobanan!