tisdag 20 augusti 2019

Lägger ned tävlandet

Tidigare under sommaren fattade jag ett känslosamt, men ändå givet beslut kring min egen tävlingscykling.


Jag drabbades i början av juli av en typ av hjärtmuskelinflammation och det framkom även att jag har haft liknande förändringar på hjärtat en gång tidigare i livet. Även om prognosen är god för att bli återställd är jag inte beredd att ta de hälsorisker som återupptagen tävlingscykling skulle innebära. Det där riktiga livet sidan om - familj, vänner och lärarjobbet - är värt så mycket mer än tävlandet!


De kommande månaderna handlar om att låta hjärtat slå i lagom takt och förhoppningsvis får jag tumme upp från sjukvården att börja friskvårdsträna någon gång under hösten/vintern. Jag kommer fortsätta verka inom cykelsporten som tränare via Guided Heroes.


Jag är obeskrivligt tacksam för stödet och alla goda råd som jag har fått från omgivningen. Tack!!


måndag 29 juli 2019

När hjärtat sade ifrån


Det som skulle ha blivit en vanlig tisdagskväll med hårda attacker, roligt taktiskt spel och gött eftersnack slutade på ett helt annat sätt. Inte ens halva första loppet av TCT (Tuna Cycling Tour) hann gå innan andning och kropp tvärvägrade ytterligare belastning. Det har nu gått tre veckor sedan jag kollapsade, upplevde skräckslagna minuter i ensamhet på en åker och sedermera blev inlagd på sjukan där en slags hjärtmuskelinflammation fastställdes.


Vi spolar tillbaka bandet till tisdagen den 9/7. Veckans roligaste pass stod på agendan, träningstävling med Borlänge CK. Formen hade känts god de senaste tre-fyra veckorna så såg extra mycket fram emot att möta upp cykelvännerna vid Långsjön och försöka vara med och bidra till offensiv cykelåkning.

På grund av sedvanligt försnack med resten av gänget blev det inte mycket till uppvärmning. Fick ihop säg 4-5 minuters lugnt trampande på egen hand och upplevde att kroppen inte riktigt var sig lik. Pulsen steg snabbare än vad den brukar göra och blev snabbt andfådd. Jaja, jag hade väl inte kommit in i ”andra andningen” efter en så kort värmning?  Kanske att den höga värmen spelade min kropp ett spratt? Kunde det vara så att höga pollennivåer hade börjat påverka mina luftrör (har aldrig haft pollenproblem tidigare)?

Hur som helst kom jag till start eftersom jag åtminstone ville ge det chansen och känna in om kroppen skulle kicka igång. Precis som tidigare under TCT-säsongen blev det hög fart tidigt och det hann gå någon enstaka kilometer innan det började attackeras. Jag testade efterhand att vara med i någon fartökning. Påkarna svarade helt okej i igångdragen, men det dröjde inte länge innan syran sinkade farten betänkligt.

Vad som var ännu värre, och till slut gjorde mig panikslagen, var att pulsen inte gick ned nämnvärt när jag slog av på takten och försökte bädda in mig i klungan. När kroppen svarar som normalt är jag helt trygg med att gasa på rejält på tävling. Det är till och med något som jag älskar att göra när formen är på plats! Oavsett om det är ett kilometerlopp på bana (hej mjölksyra) eller en målbacke på landsväg vet jag att det går bra att ta i för fulla muggar eftersom kroppen – efter en tids lugn cykling – blir sig lik igen. Pulsen sjunker då ganska fort, andningen normaliseras och mjölksyran buffras successivt bort.

Det hade nog gått en dryg mil och känslan blev inte ett dugg bättre, det blev bara sämre. Jag hade lagt mig bak i ”svansen” för att slippa ta förningar och få bästa möjliga vindlä. Det spelade ingen roll att den allmänna farten gick ned ibland eller att det gick svagt utför – lik förbannat satt jag där med skyhög puls och en andning som kaosade. De gånger som någon låg bredvid mig i klungan hade jag svårt att höra och ta in vad vederbörande sade och likaså var jag alldeles för andfådd för att kunna få ur mig något svar. Inombords blev skräckkänslan alltmer påtaglig; VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER!?!?

Inne på den kanske mest lättåkta delen av banan, efter att ha passerat flygplansrakan vid Dala Airport och kört över stora vägen mot Säter, fanns det inget annat alternativ än att kasta in handduken eftersom det kändes som att jag skulle svimma när som helst. Först släppte jag klungan för att inte riskera att vålla någon krasch pga trötthet och vinglighet och sedan började jag spana utåt vägkanterna för att hitta första bästa ställe att kasta omkull mig på. Lite längre fram såg jag en nedklippt del av åkern med ett litet grönområde. Jag bromsade in med skakiga händer, fick samla kraft bara för att rycka loss cykelskorna från pedalerna och försökte för allt i världen att få kontroll över andningen. Det kändes som att allt som hade minsta lilla kontakt med bröstkorg och hals bidrog ytterligare till andnöden. Testade att dra ned dragkedjan på cykeltröjan och spänna upp hjälmremmen, men det hjälpte föga. När det var som svårast att andas triggades kräkreflexerna igång ett par gånger utan att det kom ut något. Liggandes själv där på åkern – med hjärtklappning, andningssvårigheter och en del känselbortfall i händerna – kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Skulle jag tappa medvetandet helt? Att något var jäkligt fel var alldeles uppenbart, men hur skulle jag komma härifrån och få läkarhjälp?

Min första förhoppning var att det skulle passera någon cyklist eller bilist som kunde hjälpa mig att få kontakt med familj och räddningstjänst, för jag var inte själv kapabel i andnöden och paniken att få fram mobilen och meddela min kollaps. Det körde förbi någon eftersläntande cyklist och jag kunde urskönja ett par passerande bilar, men kanske syntes jag inte från min liggande position där i åkerkanten?

Jag vet inte om jag låg där i tre eller tio minuter, utan allt fokus var på att försöka samla sig och få viss ordning på andningen i ett försök att få mer syre till hjärnan. Testade att sätta ena handen på magen för att få till någon typ av djupandning, vilket är lättare sagt än gjort i en sån här situation…

När andning och puls kändes lite stabilare testade jag att resa mig upp och känna in balansen. Var inte särskilt långt ut på vår varvbana så kom att tänka på att jag bara hade några kilometer till målplatsen där jag också hade min bil parkerad. Bestämde mig för att kravla upp på hojen, cykla det långsammaste jag kunde och ha stenkoll på pulsmätaren för att ta mig tillbaka till bilen. På målrakan mötte jag klungan som skulle ut på sitt andra race och jag försökte få ur mig något i stil med: ”andningsproblem, blir inte med på andra loppet”.

Väl vid bilen fick jag ånyo lägga mig raklång på marken för att hämta andan och för att orka lyfta in cykeln i bilen. Att läget var illa var inget snack om saken, men kunde inte för egen del koppla ihop symtomen med hjärtproblem. Det kunde lika gärna vara vätskebrist, pollen eller något annat som spökade, tänkte jag där och då. Hur som helst var jag tvungen att ta mig därifrån och uppsöka sjukvård.

Tur i oturen var att denna bana gick nära där familjen bor. Efter att ha hämtat andan ett tag och snörat om till vanliga skor kände jag mig tillräckligt med i skallen för att kunna bila 3-4 km på småvägar som jag nästan kan i sömnen efter att ha cyklat/bilat/gått den vägen x antal gånger. Tar jag mig hem till dem så löser sig resten, tänkte jag när jag satte mig vid ratten. När jag väl körde kom nästa farhåga; tänk om de inte är hemma!? Jaja, jag måste ta mig dit i alla fall och är de inte hemma så får jag ringa på hos någon granne. Efter att ha kört riktigt långsamt och parkerat bilen fylldes jag med värme och hopp när jag stapplade upp på gårdsuppfarten. Såg att dörren stod öppen och från hängmattan på framsidan hörde jag småsyskonen högt diskutera vem som hade högst poäng på något mobilspel (de är precis som jag utpräglade tävlingsmänniskor…).

Väl inne i huset hade jag svårt att få fram orden riktigt pga andfåddhet och rädsla. Lade mig på TV-soffan för att ta igen mig och försöka förklara för pappa vad som hade hänt. Ingen av oss kunde ringa in vad som var problemet, utan vi försökte med alltifrån juice till vätskeersättning för att testa om det var någon sådan brist som hade däckat mig. När ingenting direkt hjälpt och jag låg där i soffan med fortsatt hög puls, tryck över bröstet samt känselbortfall i händer och fötter var det bara att inse faktum, att jag behövde komma in på akuten.

Snabbt ombyte till en torr tröja och sedan in i bilen för färd till Falun. Med all oro inombords satt jag mest och kollade rakt fram med tunnelseende; vad tusan var det för skit som hade drabbat min kropp? När vi närmade oss akutmottagningen var det bara att be en stilla bön för att det skulle vara kort väntetid just ikväll. Tack och lov var det knappt någon annan som väntade på inskrivning så hela proceduren gick väldigt snabbt och smidigt. I första inskrivningsrummet stakade jag mig fram och fick ta flera pauser och djupa andetag för att försöka återberätta lite av vad som hade hänt. Väl i nästa rum – där det konstaterades både högt blodtryck och feber – var farsan med och kunde bistå med ytterligare information om mig och mitt idrottande.

Det fortsatte i snabb takt och från att jag hade fått lämna ett par rör med blod dröjde det inte särskilt länge innan läkaren äntrade rummet igen och förkunnade orden som skar som en kniv genom hjärta och själ, att jag hade drabbats av hjärtmuskelinflammation. Allting bara brast strax efter att jag hade fått höra detta. Såg framför mig rubriker om elitidrottare som hade strukit med pga denna åkomma och tänkte tillbaka på sena tonåren när en fotbollskompis hade spelat match ovetandes om förkylning och blivit riktigt risig i hjärtmuskelinflammation. Jag målade upp bilden av ett halvårs inaktivitet och att jag skulle behöva ligga på sjukhus en längre tid. När skulle jag kunna återgå till idrottslärarjobbet som jag älskar så mycket? Tankarna och känslorna skenade okontrollerat. I mitt inre tänkte jag igen på ensamheten ute på åkern ett par timmar tidigare – hur nära var det egentligen att jag tuppade av där och hur hade det gått i så fall??

Hela denna händelse har återigen påmint mig om hur skört livet kan vara. Jag var livrädd när jag låg själv ute på åkern och kippade efter andan och ska inte sticka under stolen med att beskedet om hjärtmuskelinflammation gjorde mig förkrossad. Detta är verkligen inte första gången som jag stöter på en idrottsrelaterad motgång, men just när det kommer till hjärtproblem sätts allting i ett helt annat perspektiv jämfört med smärta i till exempel en axel eller fot…

Efter två dygn på hjärtavdelningen fick jag åka hem när kroppstemperatur och blodtryck var på normal nivå igen. Det jag hade drabbats av kallas på läkarspråk för perimyokardit (hjärtmuskelinflammation med påverkan på hjärtsäcken), vilket bland annat syntes på de förhöjda nivåerna av hjärtenzymet troponin. Får ta promenader och köra lätt styrketräning, men är i övrigt ordinerad tre månader utan konditionsträning för att återhämta hjärtat och låta viruset läka ut. Efter träningsuppehållet blir det uppföljning med nya hjärtprover.  

Jag är obeskrivligt tacksam för stödet som jag har fått under och efter denna hjärthändelse! Personalen på hjärtavdelningen har varit helt fantastisk med att ta sig tid, lyssna och peppa. Det betydde jättemycket att få besök från mamma, pappa och även glädjespridaren Peter Ilar när jag var inlagd. Likaså vill jag från botten av mitt hjärta tacka för alla hälsningar och goda råd som jag har fått från släktingar, vänner och kollegor sedan jag berättade om hjärtproblemen på sociala medier. TACK!!!