tisdag 27 september 2016

Den där känslan

Ni som är konditionsidrottare kan nog känna igen den där känslan, känslan när fysik och psyke agerar i symbios. Benen är lätta och rappa samt att skallen vill ta i och tänja på gränserna. Det är den känslan som gör det värt att bonka något vinterdistanspass och sitta av långa testcykelintervaller i ensamhet. Äntligen – efter en skadefylld och frustrerande säsong – föll bitarna på plats ikväll.  

Jag trodde att cykelsäsongen, i alla fall vad gäller hårdare kraftansträngningar, tog slut 27:e juli. Distanspasset, potthålet och landningen på högeraxeln gav befarat resultat, brutet nyckelben. Åtta veckor var prognosen från ortopedläkaren. En snabb överslagsberäkning fick mig att inse att Tre Berg och Västeråshelgen bara var att glömma. Det skulle säkert inte bli något mer TCT heller. Den största smärtan var inte själva frakturen, utan det var den mentala käftsmällen  att ånyo drabbas av bakslag. Knappt hade jag fått axeln okej sedan Sunnekraschen och nyss hade svullnaden i ansiktet gått ned efter grävlingsskrotningen och så nu detta. Surt värre!

Det hade varit lätt att ge upp där och då, ta en off season på obestämd tid och skita i allt vad träning och rehab heter. Fast nej, ett nyckelbensbrott är ingenting att ge upp för. Det drabbar många cyklister och brukar inte vara några större problem att få ordning på. Jag hade två hela ben, en vilja att komma tillbaka och en familj som stöttade till 100% för att få vardagen att fungera med en högerarm ur funktion. När Mr hålla tal på TCT-festen, Hasse Carlsson, skrev att jag skulle få ett pris om jag kom till start på sista TCT-loppet fick jag målbilden klar för mig, att jag ska köra något träningsrace innan säsongen är slut. Varje gång som jag satte mig på testcykeln eller drog i de osedvanligt tråkiga rehabsnoddarna hade jag tankarna på att bli hel och stark till första helgen i oktober.

Efter drygt fyra veckor kunde jag börja cykla ute igen och sedan ett par veckor har jag kunnat köra TCT, Borlänge CK:s roliga träningstävlingar. Kroppen har känts ganska bra med tanke på hur mycket av säsongen som har gått bort pga. skador och framförallt har det varit förbannat skoj att cykla på riktigt igen. Glädjen blir så mycket större och mer genuin att idrotta när man har kämpat hårt för att komma tillbaka från skada eller sjukdom!

I och med att så mycket av säsongen har förstörts av skador har jag inte direkt blivit bortskämd med positiva känslor och formkvitton. Jag är jättenöjd med känslan och flowet som jag upplevde på halvmaran i Ludvika, men annars har det mest handlat om rehab och försök till att få tillbaka en grundfysik som cyklist. Med denna bakgrund var det både efterlängtat och underbart att få till det på kvällens TCT. Kände på cyklingen till start att påkarna var i slag. Ambitionen var, trots att den platta Långsjöbanan brukar utmynna i klungspurter, att köra offensivt och försöka få en utbrytning att hålla. På en träningstävling vill jag inte sitta passiv för att kunna gå all-in sista 150 meterna… Efter ett par försök kom läget med 4-5 km kvar av första loppet. Hade nyss tagit min förning i klungan och såg snett framför mig att tempostarke Viktor Lundmark var attacksugen. Helt riktigt kom attacken och jag spurtade på för att komma in på hjul. När vi fick lucka med så kort kvar fanns det bara ett alternativ, att gräva djupare i mjölksyraträsket för att ha chansen att gå hem. In på upploppet hade vi klungan på behörigt avstånd och kunde därför lurpassa på varandra istället. Fick se mig besegrad av Viktor i spurten, men kände mig ändå belåten med att vara delaktig i att en utbrytning höll.

Andra loppet, med tilltagande regn, åkte pulsen berg- och dalbana. Utbrytning och attackförsök i Mora By-backen varvades med lugnare cykling. Det såg ut att bli klungspurt när vi svängde genom sista kurvan, men då bestämde jag mig för att sätta allt på ett kort, en kilometerattack. Var trea genom kurvan och med en liten lucka bakåt såg jag en möjlighet att gå solo. Matade på för kung och fosterland i slakmotan på Långsjörakan och när mjölksyran tilltog fortsatte jag gnetandet sittande. Så som de sved i påkarna förstod jag att även Agda, 80 år, skulle ta mig i en spurt så enda segerchansen var att hålla undan – och det gjorde det.



Det bästa med kvällen var inte att vinna ett av loppen, utan det var att få cykla med en go känsla igen efter motgång på motgång under säsongen. Att få lite belöning för allt slit under rehabtiden och ha grundkonditionen på plats igen ger positiv energi inför vinterträningen!


PS. Jag tror att Hasse kommer ge mig ett par stödhjul på avslutningsfesten. DS

måndag 26 september 2016

Pulsen som beslutsfattare

Bland konditionsidrottare är det vanligt att använda pulsklocka och lägga upp intensiteten utifrån olika pulszoner. Under själva träningen föredrar jag nästan alltid effekt (watt) framför puls för att hitta rätt belastning, men innan passen däremot fäster jag stort intresse vid hur snabbt hjärtat slår.



Samma visa varje gång. Jag ställer ut hojen, pumpar däcken medan GPS:en lokaliserar och när väl min Garmin är igång kollar jag hur pulsen ligger. När jag står där brukar det ligga i spannet 50-80 slag/min. Varför är då detta intressant? Jo, för att ”vardagspulsen” säger en del om hur jag ligger till med återhämtningen. Om pulsen är förhöjd kan det bland annat innebära:

·      En begynnande infektion
·      Kroppen är sliten efter en hård träningsperiod
·      Allmän stress
·      Dålig vätskebalans


I och med att jag tidigare har varit övertränad/utbränd är jag extra noga med att stämma av pulsen innan det vankas ansträngning. Jag vet med mig att jag kan ta ut mig ordentligt på hojen och då känns det viktigt att ha koll på att kroppen ligger i fas med återhämtningen. Om pulser är uppåt 80 slag/min är det inte läge att sticka ut på ett gäng 30 sekundersintervaller, utan då är det en bättre idé att ta ett lugnt rullpass eller avstå träning helt. Att lyssna på hjärtat är A och O i flera sammanhang! 

onsdag 21 september 2016

Periodisera vardagen

Att idrotta på skaplig nivå är härligt och kul på många sätt, men det är också något som slukar mycket energi. För att få ut max av träningen och inte utsätta kropp och knopp för för stor ansträning är det A och O att hitta balansen mellan hårda träningspass och vardagens övriga åtaganden.

Hur kan det komma sig att det går galant att klämma av en 30-timmarsvecka på Mallis medan det är i det närmaste omöjligt att få till en liknande mängdperiod på hemmaplan? Även om man tar ledigt från skola/jobb är det mastigt värre att skrapa ihop så många cykeltimmar i Sverige. Skillnaden ligger i att på läger behöver man endast tänka på tre saker; träna, äta och sova (repeat). Du kan lägga all energi på att trampa, trampa och åter trampa. På morgonen står frukostbuffén uppdukad, medan ni cyklar städas rummet och middagen består av alltifrån fräscha sallader till delikat pannacotta. Det enda praktiska att fixa är i stort sett att köpa nån vattendunk och tilltugg ibland. Hemma, däremot, är det matlagning, städning och allt annat som hör ett hushåll till.

Om man har ambitionen att träna hårt och/eller mycket är det viktigt att förenkla vardagen i övrigt för att de totala energiutgifterna ska bli lagom stora. Särskilt som student finns det goda möjligheter att synka ihop träning och studier. Jag försöker ta till vara vilodagar och lugna träningsdagar till att plugga så bra som möjligt - då kan jag med gott samvete skippa studier när det vankas 4-5 timmar i sadeln. Att efter ett långpass komma hem till en färdig matlåda, inte ha någon press på sig att behöva plugga och inte ha något annat som jäktar - det är livskvalité det!

fredag 16 september 2016

Riktig vila

Har under veckan sett fram emot denna helg, dels för att få spendera härlig tid med familjen och dels för att ta två helt träningsfria dagar. Är övertygad om att det kommer göra susen för såväl kropp som knopp att ta´t lugnt.

Är riktigt nöjd med hur träningen har gått sedan jag i slutet av augusti kunde börja cykla ute igen efter nyckelbensbrottet. Det var en stor mental boost att plocka ut racern efter en månad instängd på testcykel. Den boosten har hjälpt mig att träna på bra och motiverat den senaste tiden. En förklaring till att träningen har gett resultat tror jag också är att jag har fått in ett par viloperioder. När nyckelbenet gick åt pipan blev det fem dagar off och senare, i samband med en Skåneresa, tog jag också tre-fyra lugna dagar innan jag återgick till vanlig träningsvolym.

Det är riktigt gött att ta sig an ett träningspass helt utvilad, där ingen muskelfiber protesterar och vilopulsen ligger lågt. Att ha fått längta efter träningen gör också gott för de mentala energinivåerna. Även om man som jag är en sann träningsälskare blir det förr eller senare långtråkigt att nöta på med cykling vecka efter vecka, månad efter månad. Det är precis som att oxfilén inte kommer upplevas lika god om man intar den dagligen…

Att träna hårt och/eller mycket är inte svårt, det klarar många av. Konsten är att känna sin kropp och tajma in god vila efter en tyngre period för att kunna absorbera träningen maximalt. Mycket av träningslära bygger på att balansera belastning och återhämtning, något som kan förklaras av nedanstående superkompensationsmodell:


 Skärmdump från http://andreaslinden.se

Nu ska jag bara njuta av helgen – det kommer göra mig till en pigg och glad cyklist på måndag!


Trevlig helg!