onsdag 22 februari 2017

Gå stärkt ur motgång

Visst är det kul att få beröm när det går bra, men något som värmer ännu mer är att få höra att man har varit stark i motgång. Ni som följer mitt cyklande vet att säsongen 2016 var tung. Perspektivet och lärdomarna från att ha varit utbränd 2014 hjälpte mig i alla fall att kämpa på tålmodigt med rehab efter rehab. Nu – med en hel kropp – använder jag de tidigare motgångarna som bränsle i träningen.

Jag har inte räknat på exakt antal dagar, men utan att överdriva hade jag nog fler dagar skadad/sjuk än hel under förra säsongen. Det började med återkommande förkylningar och fortsatte med att kroppen, delvis pga. privata händelser, inte alls svarade på träningen under våren. När jag väl var i tävlingsdugligt skick blev jag indragen i en klungkrasch och sabbade axeln, en skada som höll mig borta ett par månader. Jag ska inte sitta och ljuga nu och påstå att jag alltid tänkte positivt under den perioden. Det var en fysisk och mental käftsmäll att precis hinna komma tillbaka från en tyngre period – bara för att gå i backen på första tävlingshelgen.

När läkarhjälpen var sisådär med axeln var det desto mer värdefullt med uppbackning från omgivningen. Det var guld värt med stort stöd från familjen, coach Marcus Ljungqvist och sedermera Mats Gezelius, en fantastisk sjukgymnast i Falun som fixade rehabträning och laserbehandling. I takt med att rehaben gick framåt höjdes den allmänna motivationen.

Något som var A och O under axelskadan var att byta fokus. Istället för att gå runt och vara bitter all min vakna tid över att jag inte kunde cykla, lade jag tid och energi på att springa och gymma, något som gav energi och endorfiner tillbaka. När jag var ute i löpspåret kände jag mig hel och med siktet inställt på att genomföra en halvmara i juni fick jag en ny utmaning att sträva mot.

Ludvika stadslopp gick riktigt bra, läs om loppet här

Väl uppe på hojen kom så nya motgångar. Först kom ett minibakslag – min försmädliga krasch med en grävling (!!!) i Djurås – och sedan var det dags att bryta ett nyckelben, vilket gjorde att resten av den officiella tävlingssäsongen 2016 fick avskrivas. Rent fysiskt var det ingen höjdare de första dygnen, utan det var bara att knapra i sig sina ”pain killers” för att få dagar och i synnerhet nätter att fungera. Mentalt, däremot, var jag taggad. Morfintabletter skulle bytas ut mot endorfiner från testcykelpass och siktet var inställt på att vinna någon träningstävling under hösten för att i alla fall få ett positivt avslut på en i övrigt tung säsong. Med mål i sikte var det klart lättare att genomföra sina intervaller på TC:n!

Enligt Anders Adamssons definition kan jag titulera mig som äkta cyklist efter att ha brutet nyckelbenet...

Ingen vill uppleva motgångar, men det är en ofrånkomlig del av vardagen. När jag kollar i backspegeln – med distans till de jobbiga stunderna – kan jag känna tacksamhet över vad jag har gått igenom. De perioderna har format mig till den jag är idag och gett mig värdefulla perspektiv för att tackla livets med- och motgångar. När nyckelbenet gick och läkarens utlåtande var ”det tar åtta veckor att bli återställd” kändes det som en baggis jämfört med utbrändheten. Okej, jag kunde inte jobba, köra bil eller skära maten själv, men det var bara ett ben som skulle läka ihop. Det var inte en kropp och själ som skulle återhämtas efter en lång tids överambition…


Nu kan jag blicka tillbaka på min bästa velodromsäsong hittills och se fram emot paracykel-VM i Los Angeles samt annat spännande. Det kunde jag inte drömma om när jag satt med trasig axel och noll motivation i våras! Utan stöd från omgivningen, fokus på nya utmaningar och målsättningar under rehab(arna) hade jag aldrig fått uppleva det som jag upplever nu.

Med motgångar i färskt minne är det lätt att njuta när saker och ting går ganska bra! 

söndag 19 februari 2017

Sista träningshelgen gjord

Jag och Jörgen Gustafsson har fått oss ett miniläger på bana inför paracykel-VM i Los Angeles. Blev fyra pass på tre dagar i Falun för att framförallt nöta teknik och testa material. Nästa helg styrs kosan till staterna där vi kommer köra sprint, 1 km tidslopp och 4 km förföljelse.

Några saker som vi har tränat på:
- Trycka upp farten stående första 1/2 varvet
- Köra med tävlingshjul (disc + 3-ekrat)
- Kurvtagning med tempostyre
- Klungkörning
- 1 km och 4 km på tid


Kan summera en rolig och givande träningshelg med Jörgen Gustafsson och Emma Stenberg från paracykelförbundet. Upplever att vi har tagit flera kliv framåt. Framförallt känns det skönt att vi har tränat med tempostyre, något som är ganska speciellt att köra på ett ekipage med en totalvikt på drygt 180 kg. Guld värt för förföljelsen att kunna köra tempoposition!

Nu hoppas jag att de kommande dagarna går fort så vi får åka iväg till LA=)!

tisdag 14 februari 2017

Paracykel-VM i Los Angeles

Cykelträningen den senaste tiden har sett annorlunda ut än tidigare. Tandemcykling har tillkommit till schemat eftersom jag och Jörgen Gustafsson ska representera Sverige på paracykel-VM (bancykling) i Los Angeles. Nästa helg bär det av till staterna – som jag längtar!



”Once in a lifetime”, var min första tanke när det kom på tal att förbundet ville ha mig som pilot åt Jörgen. Behövde varken övertalning eller betänketid, utan det slank snabbt ur mig ”vi kör!”. Att få uppleva och delta på ett VM kändes hur coolt som helst! Skolan som missas under tiden kan tas igen senare och ett sedvanligt Mallorcaläger i mars kan jag leva utan den här våren. 


video
Filmklipp från den gångna helgens tandemcykling. Jag och Jörgen gasar på under överinseende av Emma Stenberg som blir med till LA. Filmfred: Tobias Gillberg


Nu börjar det bli dags att svida om till vintermundering för ett nytt distanspass på cyclocrossen. Med sällskap och fika i Leksand ska det nog gå fint. Kör ett litet mängdblock på fyra dagar för att få till lågintensiv träning mellan allt högintensivt velodromande. Imorgon blir det i alla fall vilodag för att ladda på inför en ny tandemhelg ihop med Jörgen.

måndag 6 februari 2017

NM - en svettig erfarenhet

Sitter i skrivande stund i minibussen på väg hem från Odense. Tre dagars ban-NM - med fem starter -  har stått på agendan. Har spenderat mer tid på rullar än i banan, men när det väl var race gick det fort, riktigt fort! Plockar  med mig nyttig erfarenhet från att ha tävlat mot flera världklassåkare på fullstor bana.

I fredags inleddes nordiska mästerskapen med 40 varv scratch. Blev snabbt varse om att det inte var tal om någon avvaktande cykling i väntan på de sista varven. Särskilt supertalangen Julius Johansen och OS-medaljören Casper Folsach såg till att få oss dödliga att gå på "rött". Det sprack tidigt av och ville sig inte bättre än att jag hamnade i ingenmansland mellan tätgruppen på 5-6 åkare och gruppetton. Försökte - med full lungventilering och svidande lår - ansluta till täten, men fick inse att det var en övermäktig uppgift. Bara att backa ned till klungan och spendera resten av loppet där. I mål som 10a. Hatten av för Jacob Wihk som knep bronsplatsen!

Lördagen startade skit, lagom kul att värma en halvimme för att åka först ut på elimineringen. Dåligt positionerad och oförmögen att ta långa vägen runt för att inte bli sist. Min nästa disciplin var keirin, en sprintgren som spenderas fem varv bakom derny (moppe som ger pace). Farten stegras upp till 50 km/h innan dernyn viker av för tre avslutande varv. Det blev, som sig bör, fight om platserna med konstanta positionsbyten och axel-mot-axel. Med två varv kvar låg jag femma och såg en möjlig lucka. De framförvarvande låg i två led - med en liten lucka mellan. Om jag lyckades klämma mig förbi skulle jag troligen ha varit med i medaljstriden, men tanken på att bli klämd och kanske skrota i 55-60 km/h kändes inte helt lockande... Fegade ur och fick satsa på att gå på utsidan igen. När jag väl drog igång var det för långt fram och slutade 6/8.

Min näst sista gren var 1 km tidslopp. Att cykla 1 km kan låta fjuttigt, men tro mig, det surar ned påkarna ordentligt! Särskilt sista 15-20 sek bjuder på diaboliska laktatnivåer... Upplevde att jag satte starten bättre än tidigare tidslopp, men mattades sedermera av och hade knappt någon kräm kvar sista varvet. Körde in på 1.13, lite långsammare än jag hade hoppats på.

80 varv poänglopp avrundade mitt NM. I och med den stentuffa körningen på de andra uthållighetsgrenarna var min primära målsättning att bara ta mig i mål. Som förväntat blev det superfart från superdanskarna, vilket skapade en tätkvartett som inkluderade Jacob Wihk. För egen del fanns det inte på kartan att försöka ta Folsachs tempo, utan min plats i loppet var i klungan. Tätgruppen tog ett par varv, Julius Johansen fick det att se lätt ut att ta ett varv helt själv medan jag själv tuggade styrlinda för att fullfölja loppet. Slutade poängloppet någonstans i mitten av fältet på noll poäng, vilket jag är nöjd med. Kul efter en misslyckad eliminering att vara med hela vägen in och tyckte att både kropp och knopp var med på noterna. Tänk vad mycket mer man kan kräma ur sig med fastnålad nummerlapp och stenhårt motstånd! På testcykel hade jag väl gett upp efter 4-5 mkn på denna belstning...

Jag har inga nämnvärda resultat med mig hem, men känner mig ändå nöjd med Odensevistelsen. Har fått köra på fullstor bana och tävla mot flera av Danmarks bästa bancyklister. Det mest effektiva sättet att bli en snabbare tävlingscyklist är att våga tävla mot de som är snabbare än en själv. Hoppas få uppleva fler NM i framtiden, gärna med bättre åkstyrka och vassare armbågar.

Sist vill jag tacka Peter Vingstedt och Gilles Bellerose som har hjälpt oss cyklister med allt praktiskt kring loppen. Nu blir det tre veckors träning på hemmaplan innan det bär utomlands igen. Annat mäskerskap, annan kontinent och i andra tävlingskläder. Lovar att berätta mer om det äventyret snart=)!

onsdag 1 februari 2017

Preppad för NM

Sista träningspasset är avverkat, packningen är fixad och imorgon bitti bär det av till Odense där Nordiska Mästerskapen i bancykling går av stapeln fredag-söndag. Ska bli en riktigt häftig upplevelse att tävla utomlands på fullstor bana och få möta flera världsklassåkare!

Dagens pass bestod av 4*10 min tröskelintervaller. Lite sega ben så känns skönt att ha över 48 återhämtningstimmar innan första start på fre

Som falubo upplever jag att tiden går ganska fort under vintern. Istället för att som många andra cyklister ha evighetslånga vintermånader med enformiga testcykelpass och kyliga distansturer har jag förmånen att ha velodromen 5 minuter hemifrån. Var och varannan helg arrangerar Velodrom CK fartfyllda race och att köra testcykel är endast utfyllnadsträning till velodrompassen. På senare tid – med NM i sikte – har det varit extra motiverande att velodroma regelbundet.

Träningen inför Nordiska Mästerskapen har egentligen varit ganska lik grundträningen i övrigt. Har kört på med de vanliga intervallerna, tagit något längre pass ibland och litat på att velodromtävlingarna i Falun ska höja formen lite. Jag har inte velat dunka på med massa formboostande ettor, utan har varit mer angelägen om att bygga en stabil grund och inte stressa immunförsvaret mer än nödvändigt. Förra vintern råkade jag ut för återkommande förkylningar, vilket jag delvis tror berodde på ett högintensivt fokus i träningen.


 Tävlingsuppladdningen har bestått av två race i Falun där det blev en seger och en tredjeplats



Precis som vanligt inför tävling åker jag iväg helt utan resultatmål. Vad kan jag liksom förvänta av mig själv när jag för första gången tävlar utomlands, kör fullstor bana och möter ett par åkare som tog OS-medaljer i Rio!? Jag drar till Odense för att ha roligt och samla erfarenhet som velodromcyklist. Att jag tävlar utan resultatmål betyder dock inte att jag har större fokus på att dricka dansk öl än att cykla fort. Nejnej, när väl loppen blåses igång är det 100% tävlingsskalle och ge allt som gäller!