Imorgon drar studierna igång igen på idrottstränarprogrammet. Har verkligen längtat efter skolstarten, särskilt som sommaren har varit långtråkig med skador hit och dit. Något som också var efterlängtat var att kunna ta ett långpass på racern.
Sommaren blev inte som jag hade tänkt mig. Först en segdragen axelskada från Frykdalens 3-dagars som gjorde att jag fick avböja det planerade sommarjobbet. När väl axeln var under kontroll kom nästa smäll, brutet nyckelben. Inget jobb och sparsamt med cykling och andra roligheter har gjort mig rätt rastlös i långa loppet.
Det positiva med rastlösheten är väl att det gjort mig extra taggad på skolbänken igen, det andra året på idrottstränarprogrammet hos Högskolan Dalarna. Ska bli kul att träffa kompisar som man inte träffat på hela sommaren, inleda med en kurs i nutrition och återgå till vardagslunken i Falun.
I skrivande stund är jag i alla fall allt annat än rastlös efter 3,5 tim distans (Runn runt + Säterskarv). Det kändes bra, tycker jag. Helt okej ben, ingen smärta från nyckelbenet och "kalv-på-grönbete-mentalitet". Efter en månad instängd på testcykeln blir man superpepp på utecykling! Körde på lite hårdare än jag hade tänkt mig - en halvtimme till så hade det nog blivit "hammaren"... Nu stannade det vid en genomkörare och en distanskoma som spenderas i ryggläge i TV-soffan.
söndag 28 augusti 2016
fredag 26 augusti 2016
Positivt formkvitto
Just nu känns det riktigt bra cykelmässigt. Har börjat hoja ute igen, var förbi Cykel & Fjäll och hämtade ut racern under dagen samt fått kvitto på att allt slit på testcykeln gett resultat under skadeperioden. Börjar inte om från noll fysiskt - det är faktiskt så att jag har höjt min tröskel en aning den senaste månaden.
För en gångs skull hade jag flyt med vädret under dagens tur. Väntade ut förmiddagens störtregn och lät, som den solskenscyklist jag är, det torka upp lite innan jag begav mig hemifrån. Väl hemma tog det väl en kvart innan regnet stod som spön i backen igen. Skönt att ha vädergudarna med sig!
Planet för passet var att rulla ur stan som uppvärmning, börja gasa lite vid Varpan och ta sikte på Toftbyn-Sundborn-Hosjö. Eftersom det kändes bra i kropp och framförallt knopp var det kul att testa vart jag står efter en månad med nyckelbensbrott och en väldigt låg träningsmängd. Fann att det var lagom att hålla sig till 310W och så höll jag på i 40 minuter i ett svep. Rätt identisk prestation som samma tid förra året, men då hade jag en sjukdoms- och skadefri säsong bakom mig. I år, däremot, har fyra månader kantats av skador och andra bekymmer. Kul att den lilla träningen som har blivit av i alla fall har gett resultat.
Nu hoppas jag få vara kry och motiverad framöver samt att det blir en fin höst så att jag kan bygga upp uthålligheten igen med några långpass. Det är en sak att det känns bra kring tröskeln - det är nästan det enda jag tränat på testcykeln - men som det är för tillfället kan jag sätta pengar på att >3 tim pass skulle innebära bonkning och nödgel. Jaja, förmågan att cykla längre kommer när jag får lite mer tid i sadeln.
För en gångs skull hade jag flyt med vädret under dagens tur. Väntade ut förmiddagens störtregn och lät, som den solskenscyklist jag är, det torka upp lite innan jag begav mig hemifrån. Väl hemma tog det väl en kvart innan regnet stod som spön i backen igen. Skönt att ha vädergudarna med sig!
Planet för passet var att rulla ur stan som uppvärmning, börja gasa lite vid Varpan och ta sikte på Toftbyn-Sundborn-Hosjö. Eftersom det kändes bra i kropp och framförallt knopp var det kul att testa vart jag står efter en månad med nyckelbensbrott och en väldigt låg träningsmängd. Fann att det var lagom att hålla sig till 310W och så höll jag på i 40 minuter i ett svep. Rätt identisk prestation som samma tid förra året, men då hade jag en sjukdoms- och skadefri säsong bakom mig. I år, däremot, har fyra månader kantats av skador och andra bekymmer. Kul att den lilla träningen som har blivit av i alla fall har gett resultat.
Nu hoppas jag få vara kry och motiverad framöver samt att det blir en fin höst så att jag kan bygga upp uthålligheten igen med några långpass. Det är en sak att det känns bra kring tröskeln - det är nästan det enda jag tränat på testcykeln - men som det är för tillfället kan jag sätta pengar på att >3 tim pass skulle innebära bonkning och nödgel. Jaja, förmågan att cykla längre kommer när jag får lite mer tid i sadeln.
torsdag 25 augusti 2016
Uppe på hojen igen
Igår, på dagen
fyra veckor efter nyckelbensbrottet, genomförde jag min första utecykling sedan
kraschen. Väldigt skönt att kunna cykla på riktigt igen! Står dock fast vid att
jag inte kommer tävla något mer denna lvg-säsong. Tar istället sikte på
velodromsäsongen och att få nyckelbenet helt läkt innan jag börjar med
maxbelastning.
Fysiskt har
nyckelbensfrakturen på flera sätt varit tuffare än axelskadan tidigare under
säsongen. Kan inte påminna mig när jag hade lika ont som jag hade samma kväll
som jag var i asfalten. Hela första veckan var ganska smärtsam – tur att jag
fick morfin utskrivet… Det faktum att det var högra nyckelbenet (och jag är
högerhänt) gjorde vardagen rätt knepig också. Fick ta hjälp med att skära
maten, knyta skorna etc.
På det
mentala planet har det i alla fall varit lättare än när axeln var trasig. Fick
direkt reda på att det var ett nyckelbensbrott, läkaren sade att det skulle ta
drygt åtta veckor att bli helt återställd och för mig själv hoppades jag kunna
hoja ute efter 4-5 veckor. Med en konkret tidsplan kände jag mig motiverad att
börja rehaba, både att hålla igång flåset på testcykel och efterhand börja
aktivera armen. Med axeln, däremot, fick jag inga klara besked. Det tog två
månader att få en diagnos fastställd och innan dess – när jag körde daglig
rehab utan framsteg – var motivationen i botten. Jag hade ingen som helst lust
att gneta på med testcykel eftersom jag inte hade en aning om jag skulle vara
återställd efter sex veckor eller sex månader. Då kändes det bäst att släppa
cyklingen helt ett tag och springa istället.
Att
motivationen har känts god nu tror jag också är mycket tack vare att jag tog
ett cykelbreak innan. Det går helt enkelt inte att vara fokuserad och 100%
taggad året runt! Nu fick jag en slags off season i maj och juni och det har
gett mig mental energi att genomföra bra testcykelpass den senaste tiden.
Nu är alltså nyckelbenet så pass att jag kan cykla ute, men jag inser samtidigt att läkningen behöver mer tid. Det är stelt i axelpartiet och klarar inte av högt tryck mot nyckelbenet. Att exempelvis spurta får därmed vänta ett tag till. Därför är det uteslutet att tävla här i september. Om jag ska ställa mig på startlinjen vill jag vara helt fit och känna mig bekväm med hög fart, närkontakt mm. Min förhoppning är att kunna tävla när det vankas velodromtävling i oktober.
fredag 19 augusti 2016
Hitta delmål
Vid träning i allmänhet och skador i synnerhet tror jag att delmål kan
vara till god hjälp. Delmålen syftar till att vägleda och motivera mot
huvudmålet som ligger längre bort i tiden. Nu med mitt nyckelbensbrott har jag
olika små delmål mot mitt långsiktiga mål, att kunna cykla helt obegränsat och
smärtfritt.
När jag för drygt tre veckor sedan var på akuten i Falun och fick
nyckelbensfrakturen på pränt kändes det minst sagt surt. Jag hade äntligen fått
ordning på min tidigare axelskada och under de veckor som jag hade tränat
skadefritt började cykelformen sakteliga att infinna sig. Började att se fram
emot hösten och att få avrunda säsongen med ett par race som jag gillar. Kände
mig på gång – helt enkelt. Att då få besked om åtta veckors konvalescens var
ett riktigt bottennapp, särskilt som säsongen har varit skadefylld och motig i
övrigt också. Efter en snabb överslagsberäkning förstod jag att
tävlingssäsongen var över.
De första dagarna efter kraschen var motivationen körd i botten. Cykelkompisar
försökte peppa med att jag snart kunde sätta mig på testcykeln igen, men med
2017 evighetslångt borta fanns det ingen lust att trampa inomhus. Jag hatade
att vara skadad och jag hatade att testcykel var det som stod till buds. Efter
fyra-fem dagar hände dock någonting. Jag blev oerhört rastlös av att gå hemma,
ligga på soffan och endast ta korta promenader. Både för min egen och familjens
skull var det nog bäst om jag försökte komma igång med lättare träning igen för
att höja humöret och underhålla fysiken. Även om jag knappast var sprudlande
glad på testcykeln gjorde passen verkligen gott; jag fick ta ut mig lite lagom
och de efterföljande timmarna hade jag som minst smärta i nyckelbenet. Tänkte
att dagliga testcykelpass kunde hjälpa mig att snabbare bli kvitt
smärtstillande och ha en okej kondition när jag väl kan börja cykla på riktigt
igen.
För att inte bli knäckt över att två månader är en ganska låg tid har jag
försökt identifiera delmål under min rehab. Det har hjälpt mig med motivationen
och gjort det lättare att märka framsteg med läkningen. Här följer ett axplock
av delmål:
·
Knyta skorna själv
·
Träna på testcykel
·
Sluta med mitella
·
Sluta med smärtstillande
·
Köra benövningar med skivstång i gymmet
·
Cykla utomhus
·
Genomföra träningstävling på landsväg/velodrom
Har idag bockat av ett delmål, att kunna greppa en skivstång i gymmet och
utföra utfallssteg. Hoppas på fortsatta framsteg och när tankarna far iväg på
testcykeln tänker jag påminna mig om att det ska bli redigt gött att hoja ute
igen!
söndag 14 augusti 2016
Det tveeggade svärdet
Utåt sett kan
det verka som att det enbart är positivt att ha en ambitiös personlighet. Man har
drivet, viljan och envisheten med vardagens åtaganden och resultaten blir oftast
goda. Dock har det sina baksidor att vara väldigt ambitiös, har jag fått
erfara.
”Det är ologiskt att du mår dåligt – du har ju
lyckats med allting”, är en av de kommentarer som jag har fått i samband
med en livssvacka. På ytan var det kanske så att jag hade lyckats med det mesta
och för omgivningen var delvis svårt att förstå att jag blev utbränd 2014. Jag
var en termin från att kunna inkassera en dubbel ekonomexamen från Uppsala
Universitet, en av landets bästa utbildningar för ekonomer. Som cyklist hade
jag utvecklats från att komma sist på CK Unis klubbmästerskap till att bli topp
tio i elitklass. Jag hade precis avverkat Vätternrundan under sju timmar, en
tid som ända sedan klassikern 2010 hade varit en dröm för mig att uppnå.
Allting har
dock ett pris. Att kombinera heltidsstudier – med allt vad det innebär i form
av tentaperioder, uppsatsskrivande etc. – med träningsveckor uppåt 20 timmar
var kämpigt. Det slet att ha mental stress från skolbänken och fysisk stress
från cykelsatsningen. Jag försökte i alla fall kämpa på, envis som jag är. Dagar
som bestod av 3-4 timmar i sadeln, idogt pluggande, något dagligt blogginlägg
och övriga vardagsbestyr var normaltillståndet för mig i Uppsala. Det skulle
gärna hinnas med umgänge med kompisar också. Envisheten blev som mest påtaglig
på Vätternrundan, att jag pressade mig så hårt att jag inte ens kommer ihåg de
sista fem milen.
Till slut sade
kropp och knopp ifrån, det gick inte att prestationshetsa längre. Det var inte
bara ”soppatorsk” som kunde avhjälpas med en ny tankning – hela motorn hade
havererat av att ha gått på högvarv för länge. Jag hade lyckats med att få bra
betyg i skolan och sätta personliga rekord på hojen, men misslyckats med något
väsentligt, att hitta balansen i vardagen. Från att ha trampat mig igenom
femtimmarspass var regelbundna pauser en nödvändighet för att orka ta
promenader. Från att med glädje ha hållit föredrag och bjudit på sig själv som
spinningledare klarade jag inte ens av att handla mat själv. I de stunderna –
när yrsel, orkeslöshet och ångest hämmade som mest – spelade det ingen roll vad
jag hade uppnått tidigare. Jag hade noll glädje av gymnasiestipendiet för goda
studieresultat eller årets wattrekord på hojen.
Att vara
ambitiös är som ett tveeggat svärd – det är något som kan hjälpa dig att nå långt
men också dränera dig på energi. I den bästa av världar skulle det ha funnits
en ”on/off-knapp” för sina ambitioner, att man vid utvalda tillfällen kunde
koppla på drivet och sedan koppla av så fort det behövs. Dessvärre fungerar det
inte riktigt så. Är du ambitiös i skolbänken eller på jobbet är du förmodligen
också ambitiös som idrottare. Att lära sig prioritera, kunna nöja sig med lägre
betyg och inte alltid sträva efter topprestationer är ett livstidsprojekt.
Jag tror att
det första steget mot en mer balanserad ambitionsnivå är att ha viss
självinsikt. Har man som jag varit utbränd bör man försöka inse och acceptera att
den främsta orsaken till väggningen är den egna personligheten. Jag vet med mig
att jag alltid kommer leva med en ambitiös ådra som måste hanteras. Om någon
säger åt mig nu att ta det lite lugnt med träning/skola/företagande blir jag
inte längre sur och tycker att hen är överbeskyddande. Då tackar jag istället
för omtanken och påminnelsen om att ta ett steg tillbaka.
Om jag
blickar tillbaka på alla år i skolbänken, snart 17 år, är jag mest nöjd med det
gångna året på idrottstränarprogrammet. Dels har jag vågat följa mitt hjärta
och dels har jag äntligen taggat ned betygsambitionerna. För mig har det enbart
varit hälsosamt och välgörande att nöja sig med G på kurserna. Det är viss
skillnad mot högstadiet och gymnasiet då jag kunde bli gråtfärdig för att ”bara”
ha fått VG+ på något prov… I och med att jag förutom studierna har eget
företag, extrajobb och ibland vill kunna cykla fort har det inte funnits
utrymme att sikta mot toppbetyg samtidigt.
Jag är också
nöjd med hur jag tränade månaden efter årets Mallorcaläger. Det kunde ha varit
frestande att bygga vidare på den positiva lägerkänslan då jag kände mig
starkare än någonsin som cyklist. Trycka på med hårdträning och kanske tappa
något kilo till för att försöka höja prestationsförmågan ytterligare. Dock
valde jag att lyssna på kroppen och inse att jag var sliten. 10 dagars backiga
långpass tillsammans med mycket att ta igen i skolan och en del annan mental
stress tog på krafterna. Det blev en lugn träningsmånad - ofta utan wattmätare
- och en DNS på den planerade tävlingspremiären. Det var förmodligen det
klokaste beslutet som jag har fattat sedan jag inledde min cykelsatsning.
Det är i
grund och botten en positiv egenskap att vara ambitiös, men för att kunna
hantera detta tveeggade svärd på ett hälsosamt och hållbart sätt är det nog så viktigt
att ha förmågan att ta ett steg tillbaka och sänka ambitionsnivån mellan sina
kraftansträngningar.
fredag 12 augusti 2016
Rätt mentalt mode
Min vardag
innehåller, till följd av nyckelbensbrottet, ganska mycket testcykelträning.
Det är kanske lätt att tänka att det främst är benen som avgör hur bra
intervallerna går, men jag hävdar att den största utmaningen är det mentala.
Särskilt så här års – när sociala medier kryddas av massa härliga bilder på
utecykling – kan det vara tufft att kämpa sig igenom cyklingen inomhus.
Ett typiskt
TC-pass består av någon form av tröskelintervaller. Att köra lugnare ger inte
tillräckligt mycket och hårdkörning á la 30 sekundare är ännu för hårt för
nyckelbenet. Rent fysiskt är det egentligen inga större konstigheter att ta sig
igenom trösklarna. Jag vet precis vad jag ska hålla för watt och om det bara
handlade om benen skulle jag kunna dra av 40-60 minuter i ett svep. Dock finns
det en liten detalj här, att det gäller att få med skallen på att det är en god
idé att genomföra en intervall som är lika lång i tid som ett tempolopp. Min
lata fikacyklistskalle tycker aldrig att superlånga testcykelintervaller är
någon hit…
Inne på en
stationär testcykel får man absolut ingenting gratis. Inga vackra vyer, inget
trissande träningssällskap och inga Strava-segment att sikta in sig på. Förutom
musik och något sportklipp på datorn är det bara jag, tristessmaskinen (läs
testcykeln) och ett tomt badrum. Då gäller det att kunna hitta positiva
tankemönster för att få till träningen som planerat.
För min del
går passen allra bäst när jag tänker så lite som möjligt. Idag hade jag den där
känslen av att vara ”tom” i skallen – och då går det fint att trampa sig igenom
intervall efter intervall. Om jag börjar tänka massa tappas fokus och jag kommer
på minst tusen sysselsättningar som är både roligare och bekvämare än att gneta
på en testcykel.
tisdag 9 augusti 2016
Framsteg
Det har gått
två veckor sedan nyckelbensbrottet och upplever att det går framåt med
läkningen. Har lagt undan de ”tunga grejerna” (läs morfin) och behöver inte
använda mitellan lika ofta heller till vardags.
I och med att
det är fraktur på högra nyckelbenet – och jag är högerhänt – har det verkligen
varit guld värt att bo hemma hos familjen under skadeperioden. Det är slående
vad handikappad man blir när högerhanden inte kan användas! De första dagarna
behövde jag hjälp med de mesta, alltifrån att skära maten till att knyta
skorna. Utan att överdriva kan jag säga att lillbrorsan på 5 år klarade av fler
vardagssysslor då.
Träningen då?
Jo, efter omständigheterna är jag nöjd med hur träningen flyter på. Det blir
testcykelpass i stort sett dagligen, vilket är klart välgörande för både kondis
och humör. När jag väl sitter där kan det till och från vara långtråkigt, men
får i alla fall tiden att gå med hjälp av skön musik och någon cykelsändning via
Youtube. Gött sen efter passen att vara lite hög på endorfiner!
Dagens TC-pass
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)