söndag 28 augusti 2016

Efterlängtat

Imorgon drar studierna igång igen på idrottstränarprogrammet. Har verkligen längtat efter skolstarten, särskilt som sommaren har varit långtråkig med skador hit och dit. Något som också var efterlängtat var att kunna ta ett långpass på racern.

Sommaren blev inte som jag hade tänkt mig. Först en segdragen axelskada från Frykdalens 3-dagars som gjorde att jag fick avböja det planerade sommarjobbet. När väl axeln var under kontroll kom nästa smäll, brutet nyckelben. Inget jobb och sparsamt med cykling och andra roligheter har gjort mig rätt rastlös i långa loppet.

Det positiva med rastlösheten är väl att det gjort mig extra taggad på skolbänken igen, det andra året på idrottstränarprogrammet hos Högskolan Dalarna. Ska bli kul att träffa kompisar som man inte träffat på hela sommaren, inleda med en kurs i nutrition och återgå till vardagslunken i Falun.

I skrivande stund är jag i alla fall allt annat än rastlös efter 3,5 tim distans (Runn runt + Säterskarv). Det kändes bra, tycker jag. Helt okej ben, ingen smärta från nyckelbenet och "kalv-på-grönbete-mentalitet". Efter en månad instängd på testcykeln blir man superpepp på utecykling! Körde på lite hårdare än jag hade tänkt mig - en halvtimme till så hade det nog blivit "hammaren"... Nu stannade det vid en genomkörare och en distanskoma som spenderas i ryggläge i TV-soffan.


fredag 26 augusti 2016

Positivt formkvitto

Just nu känns det riktigt bra cykelmässigt. Har börjat hoja ute igen, var förbi Cykel & Fjäll och hämtade ut racern under dagen samt fått kvitto på att allt slit på testcykeln gett resultat under skadeperioden. Börjar inte om från noll fysiskt - det är faktiskt så att jag har höjt min tröskel en aning den senaste månaden.

För en gångs skull hade jag flyt med vädret under dagens tur. Väntade ut förmiddagens störtregn och lät, som den solskenscyklist jag är, det torka upp lite innan jag begav mig hemifrån. Väl hemma tog det väl en kvart innan regnet stod som spön i backen igen. Skönt att ha vädergudarna med sig!

Planet för passet var att rulla ur stan som uppvärmning, börja gasa lite vid Varpan och ta sikte på Toftbyn-Sundborn-Hosjö. Eftersom det kändes bra i kropp och framförallt knopp var det kul att testa vart jag står efter en månad med nyckelbensbrott och en väldigt låg träningsmängd. Fann att det var lagom att hålla sig till 310W och så höll jag på i 40 minuter i ett svep. Rätt identisk prestation som samma tid förra året, men då hade jag en sjukdoms- och skadefri säsong bakom mig. I år, däremot, har fyra månader kantats av skador och andra bekymmer. Kul att den lilla träningen som har blivit av i alla fall har gett resultat.

Nu hoppas jag få vara kry och motiverad framöver samt att det blir en fin höst så att jag kan bygga upp uthålligheten igen med några långpass. Det är en sak att det känns bra kring tröskeln - det är nästan det enda jag tränat på testcykeln - men som det är för tillfället kan jag sätta pengar på att >3 tim pass skulle innebära bonkning och nödgel. Jaja, förmågan att cykla längre kommer när jag får lite mer tid i sadeln.

torsdag 25 augusti 2016

Uppe på hojen igen

Igår, på dagen fyra veckor efter nyckelbensbrottet, genomförde jag min första utecykling sedan kraschen. Väldigt skönt att kunna cykla på riktigt igen! Står dock fast vid att jag inte kommer tävla något mer denna lvg-säsong. Tar istället sikte på velodromsäsongen och att få nyckelbenet helt läkt innan jag börjar med maxbelastning.

Fysiskt har nyckelbensfrakturen på flera sätt varit tuffare än axelskadan tidigare under säsongen. Kan inte påminna mig när jag hade lika ont som jag hade samma kväll som jag var i asfalten. Hela första veckan var ganska smärtsam – tur att jag fick morfin utskrivet… Det faktum att det var högra nyckelbenet (och jag är högerhänt) gjorde vardagen rätt knepig också. Fick ta hjälp med att skära maten, knyta skorna etc.

På det mentala planet har det i alla fall varit lättare än när axeln var trasig. Fick direkt reda på att det var ett nyckelbensbrott, läkaren sade att det skulle ta drygt åtta veckor att bli helt återställd och för mig själv hoppades jag kunna hoja ute efter 4-5 veckor. Med en konkret tidsplan kände jag mig motiverad att börja rehaba, både att hålla igång flåset på testcykel och efterhand börja aktivera armen. Med axeln, däremot, fick jag inga klara besked. Det tog två månader att få en diagnos fastställd och innan dess – när jag körde daglig rehab utan framsteg – var motivationen i botten. Jag hade ingen som helst lust att gneta på med testcykel eftersom jag inte hade en aning om jag skulle vara återställd efter sex veckor eller sex månader. Då kändes det bäst att släppa cyklingen helt ett tag och springa istället.


 Fem dagar efter kraschen var jag redo för första TC-passet

Att motivationen har känts god nu tror jag också är mycket tack vare att jag tog ett cykelbreak innan. Det går helt enkelt inte att vara fokuserad och 100% taggad året runt! Nu fick jag en slags off season i maj och juni och det har gett mig mental energi att genomföra bra testcykelpass den senaste tiden.

Nu är alltså nyckelbenet så pass att jag kan cykla ute, men jag inser samtidigt att läkningen behöver mer tid. Det är stelt i axelpartiet och klarar inte av högt tryck mot nyckelbenet. Att exempelvis spurta får därmed vänta ett tag till. Därför är det uteslutet att tävla här i september. Om jag ska ställa mig på startlinjen vill jag vara helt fit och känna mig bekväm med hög fart, närkontakt mm. Min förhoppning är att kunna tävla när det vankas velodromtävling i oktober.   



fredag 19 augusti 2016

Hitta delmål

Vid träning i allmänhet och skador i synnerhet tror jag att delmål kan vara till god hjälp. Delmålen syftar till att vägleda och motivera mot huvudmålet som ligger längre bort i tiden. Nu med mitt nyckelbensbrott har jag olika små delmål mot mitt långsiktiga mål, att kunna cykla helt obegränsat och smärtfritt.

När jag för drygt tre veckor sedan var på akuten i Falun och fick nyckelbensfrakturen på pränt kändes det minst sagt surt. Jag hade äntligen fått ordning på min tidigare axelskada och under de veckor som jag hade tränat skadefritt började cykelformen sakteliga att infinna sig. Började att se fram emot hösten och att få avrunda säsongen med ett par race som jag gillar. Kände mig på gång – helt enkelt. Att då få besked om åtta veckors konvalescens var ett riktigt bottennapp, särskilt som säsongen har varit skadefylld och motig i övrigt också. Efter en snabb överslagsberäkning förstod jag att tävlingssäsongen var över.  

De första dagarna efter kraschen var motivationen körd i botten. Cykelkompisar försökte peppa med att jag snart kunde sätta mig på testcykeln igen, men med 2017 evighetslångt borta fanns det ingen lust att trampa inomhus. Jag hatade att vara skadad och jag hatade att testcykel var det som stod till buds. Efter fyra-fem dagar hände dock någonting. Jag blev oerhört rastlös av att gå hemma, ligga på soffan och endast ta korta promenader. Både för min egen och familjens skull var det nog bäst om jag försökte komma igång med lättare träning igen för att höja humöret och underhålla fysiken. Även om jag knappast var sprudlande glad på testcykeln gjorde passen verkligen gott; jag fick ta ut mig lite lagom och de efterföljande timmarna hade jag som minst smärta i nyckelbenet. Tänkte att dagliga testcykelpass kunde hjälpa mig att snabbare bli kvitt smärtstillande och ha en okej kondition när jag väl kan börja cykla på riktigt igen.

För att inte bli knäckt över att två månader är en ganska låg tid har jag försökt identifiera delmål under min rehab. Det har hjälpt mig med motivationen och gjort det lättare att märka framsteg med läkningen. Här följer ett axplock av delmål:

·      Knyta skorna själv
·      Träna på testcykel
·      Sluta med mitella
·      Sluta med smärtstillande
·      Köra benövningar med skivstång i gymmet
·      Cykla utomhus
·      Genomföra träningstävling på landsväg/velodrom



Har idag bockat av ett delmål, att kunna greppa en skivstång i gymmet och utföra utfallssteg. Hoppas på fortsatta framsteg och när tankarna far iväg på testcykeln tänker jag påminna mig om att det ska bli redigt gött att hoja ute igen!

söndag 14 augusti 2016

Det tveeggade svärdet

Utåt sett kan det verka som att det enbart är positivt att ha en ambitiös personlighet. Man har drivet, viljan och envisheten med vardagens åtaganden och resultaten blir oftast goda. Dock har det sina baksidor att vara väldigt ambitiös, har jag fått erfara.

Det är ologiskt att du mår dåligt – du har ju lyckats med allting”, är en av de kommentarer som jag har fått i samband med en livssvacka. På ytan var det kanske så att jag hade lyckats med det mesta och för omgivningen var delvis svårt att förstå att jag blev utbränd 2014. Jag var en termin från att kunna inkassera en dubbel ekonomexamen från Uppsala Universitet, en av landets bästa utbildningar för ekonomer. Som cyklist hade jag utvecklats från att komma sist på CK Unis klubbmästerskap till att bli topp tio i elitklass. Jag hade precis avverkat Vätternrundan under sju timmar, en tid som ända sedan klassikern 2010 hade varit en dröm för mig att uppnå.

Allting har dock ett pris. Att kombinera heltidsstudier – med allt vad det innebär i form av tentaperioder, uppsatsskrivande etc. – med träningsveckor uppåt 20 timmar var kämpigt. Det slet att ha mental stress från skolbänken och fysisk stress från cykelsatsningen. Jag försökte i alla fall kämpa på, envis som jag är. Dagar som bestod av 3-4 timmar i sadeln, idogt pluggande, något dagligt blogginlägg och övriga vardagsbestyr var normaltillståndet för mig i Uppsala. Det skulle gärna hinnas med umgänge med kompisar också. Envisheten blev som mest påtaglig på Vätternrundan, att jag pressade mig så hårt att jag inte ens kommer ihåg de sista fem milen.

Till slut sade kropp och knopp ifrån, det gick inte att prestationshetsa längre. Det var inte bara ”soppatorsk” som kunde avhjälpas med en ny tankning – hela motorn hade havererat av att ha gått på högvarv för länge. Jag hade lyckats med att få bra betyg i skolan och sätta personliga rekord på hojen, men misslyckats med något väsentligt, att hitta balansen i vardagen. Från att ha trampat mig igenom femtimmarspass var regelbundna pauser en nödvändighet för att orka ta promenader. Från att med glädje ha hållit föredrag och bjudit på sig själv som spinningledare klarade jag inte ens av att handla mat själv. I de stunderna – när yrsel, orkeslöshet och ångest hämmade som mest – spelade det ingen roll vad jag hade uppnått tidigare. Jag hade noll glädje av gymnasiestipendiet för goda studieresultat eller årets wattrekord på hojen.

Att vara ambitiös är som ett tveeggat svärd – det är något som kan hjälpa dig att nå långt men också dränera dig på energi. I den bästa av världar skulle det ha funnits en ”on/off-knapp” för sina ambitioner, att man vid utvalda tillfällen kunde koppla på drivet och sedan koppla av så fort det behövs. Dessvärre fungerar det inte riktigt så. Är du ambitiös i skolbänken eller på jobbet är du förmodligen också ambitiös som idrottare. Att lära sig prioritera, kunna nöja sig med lägre betyg och inte alltid sträva efter topprestationer är ett livstidsprojekt.

Jag tror att det första steget mot en mer balanserad ambitionsnivå är att ha viss självinsikt. Har man som jag varit utbränd bör man försöka inse och acceptera att den främsta orsaken till väggningen är den egna personligheten. Jag vet med mig att jag alltid kommer leva med en ambitiös ådra som måste hanteras. Om någon säger åt mig nu att ta det lite lugnt med träning/skola/företagande blir jag inte längre sur och tycker att hen är överbeskyddande. Då tackar jag istället för omtanken och påminnelsen om att ta ett steg tillbaka.

Om jag blickar tillbaka på alla år i skolbänken, snart 17 år, är jag mest nöjd med det gångna året på idrottstränarprogrammet. Dels har jag vågat följa mitt hjärta och dels har jag äntligen taggat ned betygsambitionerna. För mig har det enbart varit hälsosamt och välgörande att nöja sig med G på kurserna. Det är viss skillnad mot högstadiet och gymnasiet då jag kunde bli gråtfärdig för att ”bara” ha fått VG+ på något prov… I och med att jag förutom studierna har eget företag, extrajobb och ibland vill kunna cykla fort har det inte funnits utrymme att sikta mot toppbetyg samtidigt.

Jag är också nöjd med hur jag tränade månaden efter årets Mallorcaläger. Det kunde ha varit frestande att bygga vidare på den positiva lägerkänslan då jag kände mig starkare än någonsin som cyklist. Trycka på med hårdträning och kanske tappa något kilo till för att försöka höja prestationsförmågan ytterligare. Dock valde jag att lyssna på kroppen och inse att jag var sliten. 10 dagars backiga långpass tillsammans med mycket att ta igen i skolan och en del annan mental stress tog på krafterna. Det blev en lugn träningsmånad - ofta utan wattmätare - och en DNS på den planerade tävlingspremiären. Det var förmodligen det klokaste beslutet som jag har fattat sedan jag inledde min cykelsatsning.

Det är i grund och botten en positiv egenskap att vara ambitiös, men för att kunna hantera detta tveeggade svärd på ett hälsosamt och hållbart sätt är det nog så viktigt att ha förmågan att ta ett steg tillbaka och sänka ambitionsnivån mellan sina kraftansträngningar.


fredag 12 augusti 2016

Rätt mentalt mode

Min vardag innehåller, till följd av nyckelbensbrottet, ganska mycket testcykelträning. Det är kanske lätt att tänka att det främst är benen som avgör hur bra intervallerna går, men jag hävdar att den största utmaningen är det mentala. Särskilt så här års – när sociala medier kryddas av massa härliga bilder på utecykling – kan det vara tufft att kämpa sig igenom cyklingen inomhus.

Ett typiskt TC-pass består av någon form av tröskelintervaller. Att köra lugnare ger inte tillräckligt mycket och hårdkörning á la 30 sekundare är ännu för hårt för nyckelbenet. Rent fysiskt är det egentligen inga större konstigheter att ta sig igenom trösklarna. Jag vet precis vad jag ska hålla för watt och om det bara handlade om benen skulle jag kunna dra av 40-60 minuter i ett svep. Dock finns det en liten detalj här, att det gäller att få med skallen på att det är en god idé att genomföra en intervall som är lika lång i tid som ett tempolopp. Min lata fikacyklistskalle tycker aldrig att superlånga testcykelintervaller är någon hit…

Inne på en stationär testcykel får man absolut ingenting gratis. Inga vackra vyer, inget trissande träningssällskap och inga Strava-segment att sikta in sig på. Förutom musik och något sportklipp på datorn är det bara jag, tristessmaskinen (läs testcykeln) och ett tomt badrum. Då gäller det att kunna hitta positiva tankemönster för att få till träningen som planerat.



För min del går passen allra bäst när jag tänker så lite som möjligt. Idag hade jag den där känslen av att vara ”tom” i skallen – och då går det fint att trampa sig igenom intervall efter intervall. Om jag börjar tänka massa tappas fokus och jag kommer på minst tusen sysselsättningar som är både roligare och bekvämare än att gneta på en testcykel.

tisdag 9 augusti 2016

Framsteg

Det har gått två veckor sedan nyckelbensbrottet och upplever att det går framåt med läkningen. Har lagt undan de ”tunga grejerna” (läs morfin) och behöver inte använda mitellan lika ofta heller till vardags.

I och med att det är fraktur på högra nyckelbenet – och jag är högerhänt – har det verkligen varit guld värt att bo hemma hos familjen under skadeperioden. Det är slående vad handikappad man blir när högerhanden inte kan användas! De första dagarna behövde jag hjälp med de mesta, alltifrån att skära maten till att knyta skorna. Utan att överdriva kan jag säga att lillbrorsan på 5 år klarade av fler vardagssysslor då. 


Träningen då? Jo, efter omständigheterna är jag nöjd med hur träningen flyter på. Det blir testcykelpass i stort sett dagligen, vilket är klart välgörande för både kondis och humör. När jag väl sitter där kan det till och från vara långtråkigt, men får i alla fall tiden att gå med hjälp av skön musik och någon cykelsändning via Youtube. Gött sen efter passen att vara lite hög på endorfiner!


Dagens TC-pass