Sedan 2010 har cykling varit det självklara valet när jag ska välja träningsform med hjärtat. Annat var det i tonåren - då var hojande bland det värsta jag visste. Att trampa runt Vikasjön med mamma var jobbigt, långtråkigt och rena bestraffningen.
Tänk vad man förändras med åren. Man får nya smaker, intressen och vänner, bland annat. När jag växte upp var det här med konditionsträning på intet sätt lockande. Visst, jag lirade fotboll och innebandy, två sporter som ger en del flås. Dock var det bollspelet och lagkänslan som var tjusningen - inte själva springandet.
Jag kommer ihåg när jag var 13-14 år. Det var sommar och vi hade bortamatch med Korsnäs IF. Mamma och hennes sambo var där som åskådare och såg mig göra en plattmatch, framförallt hade jag ingen ork alls att springa fram och tillbaka längs kanten som vänsterback. Efteråt fick jag höra: "ut med dig och cykla!" apropå min dåliga kondition. Jag ville inte alls cykla och försökte med invändningen: "men att cykla ger ju ingen fotbollskondition!". Blev hur som helst uttvingad att hoja 15 km, vilket kändes som en ren bestraffning då.
Det har hänt en del sen dess. En fotskada som stoppade fortsatt fotbollsspel, racern i 20-årspresent och Vätternrundan 2010 har fått mig att falla för cykelsporten. På samma sätt som jag tidigare i livet sade att kaffe inte var något för mig, har jag upptäckt tjusningen med träna och se mig omkring från cykelsadeln.
Nu längtar jag tills nyckelbenet är läkt - då ska jag cykla runt Vikasjön och ta en skarvning förbi Torsångs café för kaffepaus. Kanske att morsan vill följa med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar