torsdag 4 augusti 2016

Hålla igång

Drygt en vecka har gått sedan jag stiftade för närgången bekantskap med asfalten och bröt nyckelbenet. Bär alltjämt mitella och har till och från rätt ont, men har i alla fall gjort ett framsteg, att jag kan träna lite igen. Det betyder mycket både för kropp och knopp att kunna göra något fysiskt.

När olyckan var framme förra onsdagen och det konstaterades nyckelbensfraktur kunde jag ha gett f-n i allting. Bara lägga sig på soffan med chips och öl och mest tycka synd om sig själv för att det har varit en säsong som mest har bestått av motgångar. Säsongspremiären missades för att kroppen var för sliten, när jag väl började tävla skadade jag axeln i en klungkrasch och lagom tills axeln var okej small nyckelbenet. Därimellan har jag även hunnit med att skrota med en grävling (!!) och landa på ansiktet. 

Fast nej, jag tänker inte ge upp och skita i allting. I bagaget bär jag med mig erfarenhet av att ha besegrat klart tuffare prövningar än ett nyckelbensbrott. I slutet av tonåren var jag fotskadad i över ett år, något som tvingade mig att lägga ned fotbollsspelandet som hade varit min stora hobby sedan 6-årsåldern. Under 2014 gick jag in i väggen, vilket var den svåraste tiden i mitt liv både vad gäller fysisk och mental hälsostatus.



Nyckelbenet behöver i alla fall läketid, enligt läkaren tar det drygt 8 veckor innan jag förväntas vara helt återställd. Det är - när man är van att leva aktivt - ganska lång tid. Jag har sådan självinsikt att jag vet med mig att jag skulle bli fullkomligt rastlös och slutligen klättra på väggarna om jag behövde leva helt passivt i två månader. Tack och lov kan jag göra annat än att spendera hela dagarna på sofflocket. Det har blivit någon lugn promenad varje dag och sedan i måndags har jag tagit ett dagligt pass på testcykeln. Ambitionen är inte att förbättra fysiken, utan det handlar mer om att försöka tappa så lite flås som möjligt under skadeperioden. Korta pass (40-50 min) och på behörigt wattavstånd från mjölksyra. Dagar då benen är skapliga kan jag känna att jag hade orkat fler och tuffare intervaller, men varför ska jag pusha jättehårt nu? Tävlingssäsongen är ändå över. Det är bättre att jag kan träna lätt dagligen och undviker ytterligare smärta än att gå all in så att både motivation och läkning raseras. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar