lördag 26 augusti 2017

Cyklande funktionär

Idag testade jag något nytt, att vara cyklande funktionär. Kan summera det som en lyckad dag. Strålande väder, välarrangerat och kul att cykelstaden Falun har fått ett lopp i form av Marcus Ljungqvist Invitational.

När ”Ljunken”, som basar över träningsgruppen Dala Sports Academy där jag ingår, frågade om jag ville vara funktionär kändes det självklart att ställa upp. Jag hade inget inbokat race denna helg och eftersom jag ändå ska köra något långpass så kan jag lika gärna trampa mina mil på detta lopp och samtidigt göra lite nytta.

Men vad gör då en cyklande funktionär, undrar kanske ni? Jo, det handlade om att finnas med i förstagruppen, vara en extra vägvisare ihop med MC-marshall Mika Snell och flaggvakter samt fatta beslut längs vägen för att få till en så säker och bra cykling som möjligt. Eftersom jag vet med mig att lokalsinnet inte är min starka sida (läs jag har uselt lokalsinne) var jag ute i torsdags och testkörde banan. Vissa sträckor var för mig nya bekantskaper så kändes bra att känna in vägval, kurvor och underlag i förväg. 

Tidigare cykelproffset och Team Sky-sportdirektören Marcus Ljungqvist håller låda inför start

Det fina vädret lockade till sig gott om efteranmälningar, tror att vi i alla fall var en bit över 100 personer som körde den långa banan (160 km). Det fanns även en kortare variant (85 km) med senare start. Efter masterstart genom stan och kontrollerad körning över Skuggarvet, blev det sedermera högre tempo efter Sundborn. Rullade mestadels runt på sedvanlig ”belgisk kedja” och upplevde att det flöt på fint för gänget. Var ofta kring 8-10 personer som gick runt, folk höll sin linje och det kändes som säker cykling.


Efter 50 km förvarnade jag för första ”king/queen of ljunken mountain” och visst var det allt några som ville gå för det priset. Starke Mats Hedlund hann väl både först upp av tätgruppen och samtidigt ta en liten pisspaus för att sedan återansluta till klungan.

Bild: Peter Ilar

Fick i rollen som cyklande funktionär balansera den egna kraftinsatsen, dvs att å ena sidan bidra till farthållning med förningar men å andra sidan inte ta stötförningar, i synnerhet inte uppför. De gånger som det var tal om längre förningar var det guld att ta hjälp av en god cykelvän, effektmätaren, för att försöka hålla ett så jämt flöde som möjligt. Att hålla på och spela Allan-Ballan med attacker och sånt fanns då inte på kartan! Jag tävlar på tävlingar – inte på motionslopp där jag dessutom är funktionär…

Ska inte sticka under stolen med att detta blev ett hårt träningspass. Dels känns det på att hoja 16 mil som innehåller ett antal stygga ”puncheurbackar” (korta branta backar) och dels var det med ett antal riktigt starka motionärer. Bortsett från den avslutande backen uppför Krondiket där jag typ parkerade på lättaste växeln, var det ganska kämpigt i kantvinden förbi kanotstadion i Torsång. Med rakt led – och forne hockeyproffset Christer Olsson i spets – fick det tuggas styrlinda!

After bike-öl särskilt framtagen för detta lopp


Tack till funktionärer, medcyklister och vädergudar för ett härligt arrangemang! Extra tack till Mika, Marcus och Malin som har roddat detta. Med en trevlig och utmanande bana samt barnlopp, buffé och öl efteråt tror jag att fler cyklister lockas att köra nästa år.

Lite siffror från loppet


måndag 21 augusti 2017

Närmare till bra ben

Alla som cyklar regelbundet vet om att känslan i påkarna varierar från pass till pass. Ibland är det ”diamantben” och ibland ”betongben”, för att använda två vanliga cykeluttryck. Min förra träningsvecka var det högst påtagligt hur mycket prestationsförmågan kan skilja sig beroende på vilken träning man utfört de senaste dagarna. Jämfört med 2014 fordras det i alla fall färre vilodagar för att återfå okej ben. 

I tisdags var det i sedvanlig ordning träningstävlingen TCT. 40 km på den kuperade och utslagsgivande Sågmyrabanan, en bana som jag hade vunnit på de två senaste upplagorna. På träningsrace tycker jag det är skitkul med backar och offensiv cykling trots att min kroppsform och vikt inte riktigt är bästis med jordens gravitation… Det handlar trots allt om att få bra träning – och det får man verkligen i Hisvåla- och Sågmyrabackarna! Tyvärr var benen inte alls med mig denna gång, vilket jag smärtsamt fick erfara så fort det blev attackcykling. Var oförmögen att gå med tätduon uppför Hisvåla och väl i den långa målbacken gjorde jag utbrytning bakåt snarare än framåt i fältet. Ska inte sticka under stolen med att det var frustrerande just för stunden. Att bli sexa må vara hänt, men att känna sig kass och inte kunna vara med och göra loppet var rätt trist.

Bild från ett tidigare TCT Sågmyra då benen var fina. Denna gång hade det varit väldigt enkelt att fånga mig på bild eftersom jag cyklade extremt långsamt i målbacken...

När man är som mest frustrerad över att kroppen inte svarar som man vill är det så lätt att tänka att mer och hårdare träning är universallösningen på alla problem. Visst, i en del fall är det såklart så att mer/bättre fysisk stimuli behövs för att få ordning på påkar och flås. Men i andra fall är det precis tvärt om, att kroppen inte är återhämtad efter den senaste tidens träning. I de lägena är det A och O att bland annat ha en träningsdagbok. Hur har träningen sett ut på sistone? Det är även klokt att ta sig en funderare på hur sömn, kost och vardagsstress har varit för att få en bredare bild. 

När den första frustrationen hade lagt sig och jag såg på det hela mer objektivt visste jag att det inte handlade om ”underträning”. Jag har, efter att ha varit skadad stora delar av 2016, haft ett lyckat träningsår, förmodligen mitt bästa år träningsmässigt sedan jag började tävlingscykla. Kontinuitet, glädje och turen att vara förskonad från skador/sjukdom.  Över någon natt går man inte från att vara en okej cyklist till att bli kass… Det var inte mer komplicerat än att jag var lite sliten från det föregående tröskelpasset.  

Efter den mindre lyckade träningstävlingen var det alltså inte tal om att panga på hårdare de närmaste passen. Jag höll mig till planen, genomförde torsdagens långpass städat i effektzon 2 och tog min tänkta helvila på fredagen. Musklerna fick sin återhämtning och jag fick längta efter att cykla igen. Uppenbarligen gjorde upplägget susen – för på lördagens Vo2max-pass var känslan finfin igen. Kunde slå mitt två år gamla PB uppför Skuggarvsbacken (Hällavägen) och samtidigt få till ett bra pass i övrigt. Det blev även ett par block med favoritintervallerna 40/20 sek för att få lite högintensiv träning inför höstens tävlingar. Var skönt att få kvitto på att tisdagens dipp endast var tillfällig!

Ett ännu viktigare kvitto var att kunna hantera risiga ben på ett rationellt sätt. Efter att ha varit utbränd under 2014 har jag fått lära mig den hårda vägen att lyssna på kropp och knopp. Visst är det fortfarande så att jag tränar mer än en medelsvensson, men jag pressar mig inte alls lika hårt som förr, varken vad gäller träning eller skolgång. När jag var sliten tidigare var det inte alls säkert att någon enstaka vilodag rådde bot på tunga påkar. Jag var helt enkelt längre ned i ”källaren” då än nu. Numera – efter vad jag har gått igenom – tycker jag knappast att det är värt att pusha mig så hårt. Visst, jag får säkert inte den optimala superkompensationen genom mitt nuvarande träningstänk, men det är inte heller målet.  För mig räcker det att med mina mått mätt kunna cykla ganska fort, ha kul och ha energi över till att hjälpa andra cyklister mot sina mål. 

Vad är någon procents prestationsökning värd om priset för fysisk och mental obalans är väldigt många procents försämring av allmänhälsan?

Bjuder på ett utdrag ur min träningsdagbok med fitness-fatigue-modellen, en modell för att beräkna ens fysiska form. Grafen sträcker sig tillbaka till 2014, året då jag gick in i väggen. Topparna som kan urskönjas är fatigue, alltså trötthet/träningsbelastning. Numera är jag inte i närheten av sådana belastningstoppar som jag utsatte mig för på de två träningslägren för tre år sedan. Även om detta endast är en teoretisk modell som bara kan ta hänsyn till belastning som mäts med effektmätare ger den en skaplig fingervisning om hur hård cykelträningen har varit. Ihop med sunt förnuft och en helhetssyn på ens vardagssituation kan modellen vara till hjälp. 




fredag 11 augusti 2017

Finfin distans


Oj vilken skillnad mot förra helgens distanspass! Då var det harvande på egen hand i ömsom ösregn och ömsom solsken (#svensksommar). Idag var det klarblå himmel hela vägen, trevligt sällskap och i princip bara medvind efter fikat och hem. Ingenting att klaga på med andra ord!

Planen för dagen var att möta upp Joel nedåt Säter, beta av dagens ganska tuffa motvind till fikat på Hagge golfbana och sedermera - glada och pigga efter fikapausen - ha medvind hem till Borlänge igen. 

Joel mosar på i de långa slakmotorna mot Rämshyttan. 20-25 minuter där det mestadels går uppför - fint för den som planerar att göra ett FTP-test. Vi hade dock inga ambitioner på rekordwatt, utan idag var det primärt zon 2 som gällde.

Fotokudos: Joel Krigs

Dagens runda. Imorgon blir det vilodag för att förhoppningsvis kunna köra högintensiva intervaller med god kvalité på söndag.