onsdag 8 augusti 2018

Cykeltest: MTB vs damtralla på landsväg

Här kommer cykeltestet som säkert alla har väntat med spänning på, nämligen hur en damtralla står sig mot en heldämpad MTB vid gruppcykling på landsväg. Just att utföra testet på landsväg är inte det vanliga användningsområdet för dessa cykeltyper, men eftersom undertecknad dör av tristess av att köra damtralla som pendlare och sannolikt skulle dö av skrotning vid MTB-körning på XCO-bana, fick testet utföras på landsväg. 


Testet inleds med lite allmän information om de båda cyklarna och ett varsitt filmklipp på hur cyklarna och dess förare beter sig in action. Sedan görs en jämförelse på högst anekdotiska grunder och avslutningsvis koras en vinnare. 

MTB
Modell: Specialized Epic 29"
Vikt: gissningsvis 10-12 kg (?)
Dämpning: heldämpad 
Tidigare användningsområde: Jims leksak när det kommer till cykling bland stök och bök

Från sjätte etappen mellan Falun-Västerås, 170 km. Ligger i spets och mejslar för att - likt Julien Vermote - hålla ihop klungan och bädda för gruppens Mark Cavendish, Roger Forsblom, på det kullerstensbelagda upploppet inne i Västerås. Film: Jim Malmström

Damtralla
Modell: Crescent någonting
Vikt: oklart eftersom det skulle krävas en lyftkran för att få upp den på en våg
Dämpning: ingen dämpning - om inte ramens flexighet bidrag till ökad dämpning
Tidigare användningsområde: Transportera Frida till jobbet - ivrigt påhejad av dottern som åker med bak på pakethållaren

Inför avslutningen mellan Uppsala-Stockholm testas dagens ekipage, damtrallan. Jobbar på aeropositionen, vilket är svårt eftersom armbågarna lätt åker ut likt Chris Froome. Att armbågarna åker ut är ett större problem än för nämnde Froome eftersom undertecknad har discogymmat mer i ungdomen, vilket gör att många watt går till spillo kring biceps och triceps. Likaså nöts det in hur cykeln kan skjutas fram vid en tajt spurt och här har pakethållaren fördelen att man kan sätta sig på den om man verkligen ska trycka fram hojen vid mållinjen.  Film: Christoffer Vällfors

Jämförelse

Aerodynamik: 
"aero is everything" brukar det heta och således är detta en given kategori för jämförelsen. En storlek L på ramen och bredare styre bidrar till stort vindfång på MTB:n. Dessutom finns möjligheten på damtrallan att montera små kuddar framme på fikakorgen och således kunna lägga sig i en ruskigt snabb aeroposition. 1-0 till damtrallan

Fartegenskaper:
Cyklarna har olika styrkor när det kommer till fart. Damtrallans tyngsta växel var tyngre än "dyngen" på MTB:n som var 36-11-utväxling, vilket gjorde att det inte fodrades symaskinskadens när det gick fort i klungan. Å andra sidan var den klart styvare MTB:n följsammare genom snabba kurvor medan den flexiga damtrallan slingrade sig som en orm genom fartfyllda och tekniska partier. Jämförelsen blir inte heller helt rättvis eftersom MTB:n kördes som mest i 62 km/h (hej kadens) medan damtrallan fick nöja sig med 52 km/h på den platta avslutningsetappen. Summa summarum slutar denna kategori oavgjort och ingen poäng delas ut. 

Psykningsfaktor:
"Om du fixar snabbgruppen på damtrallan kan jag lika gärna sluta med cykling" och många blickar från omgivningen gör att damtrallan tar en knock out-seger när det kommer till att psyka sitt cykelsällskap. 2-0 till damtrallan. 

Fikaegenskaper:
En damtralla körs vanligen i stadsmiljö medan MTB:n hör hemma i skogen, alltså huserar damtrallan i klart mer fikatäta miljöer. Dessutom har damtrallan det finurliga stödet - perfekt att kunna ställa hojen vart man vill när man är framme vid fiket! Sist men inte minst är damtrallan utrustad med en rymlig fikakorg för massa kolhydrathaltiga godsaker såsom bullar, baguetter och saft. Given seger även här för damtrallan, som nu är uppe i 3-0 mot MTB:n. 

Undvika-junisrand-faktor:
Vid gruppcykling handlar det mer om att vara stilig och proper än att vara snabb. Att få en "junisrand" (läs kedjeolja på vaden) är big NO-NO. När Crescent utvecklade sin damtralla tog de hänsyn till att förebygga juniränder genom att ha metallskydd utanför kedjan medan MTB:n har kedjan mer exponerad för nybörjarmisstag. 4-0 till damtrallan.

Välgörenhetsfaktor:
Att cykla på MTB respektive damtralla var inte bara galna påfund från min sida, utan det handlade i grund och botten om att skapa roliga utmaningar för att samla in pengar till Barncancerfonden. Även om många sade till mig inför starterna att det var en övermäktig uppgift var mitt trampande på hojarna ingen kamp alls i sammanhanget. Under resans gång har vi genom ungdomar och föräldrarna fått lyssna på hur cancer vänder upp och ned på hela tillvaron för familjer. Jag älskar att cykla och att med trevligt sällskap ta sig igenom etapper på 17 respektive 10 mil - vad fan är det i jämförelse med en sjukdomsdiagnos?? Det är verkligen ingenting! Jag är privilegierad som har hälsan i behåll att kunna och orka utöva min hobby. 

Eftersom damtralle-utmaningen i skrivande stund inbringat drygt 13 tusen medan MTB:n gav 3,5 tusen koras damtrallan till vinnare med utklassningssiffrorna 5-0. Tack till Jim Malmström och Frida Hasslung Wikström som genom utlåning av sina cyklar möjliggjorde dessa utmaningar och insamling till Barncancerfondens viktiga arbete. 

Än är det inte för sent att skänka pengar till insamlingen, klicka här för att gå vidare till insamlingen. 

måndag 6 augusti 2018

Ride of Hopes snabbgrupp - på damtralla

Det är med lite vemod som jag är hemma i Falun igen efter Ride of Hope, åtta fantastiska dagar ihop med härliga människor och ett gemensamt mål, att samla in pengar till Barncancerfondens ovärderliga arbete. Det som började med en helt vanlig insamling triggades igång till fler och svårare utmaningar på hojen. Falun-Västerås genomfördes på heldämpad MTB och - efter brainstorming och 10 000 kr i välgörenhetspotten - avslutades Ride of Hope på en lånad "damtralla". 

Foto: Henrik Ekeson

Kvällen innan den avslutande etappen på Ride of Hope, Uppsala-Stockholm, hade alla deltagare, ledare och funktionärer möte, medaljutdelning och några auktioner till förmån för Barncancerfonden. I samband med att jag kramade om vår ledare Nicklas Lindström och erhöll RoH-medaljen sade jag att jag ville ha en ny utmaning inför sista etappen. Eftersom den lite tokiga idén att köra de 17 milen mellan Falun-Västerås på heldämpad MTB (hör om utmaningen här) med snabbgruppen (snittfart 33 km/h) gav drygt 4000 kr till min insamling hoppades jag att någon ännu galnare/roligare utmaning skulle kunna inbringa ännu mer kosing. 

Sköningarna i snabbgruppen började diskutera olika utmaningar. Det började med inte helt seriösa förslag såsom att jag bara fick trampa med höger ben ned till depån i Märsta och sedan vänster ben återstoden till Stockholm... Nere i hotellobbyn kom så genombrottet, att jag skulle köra de tio milen till Stockholm på damhoj/standardcykel. När jag visade intresse för förslaget skrattades det glatt och kom kommentarer i stil med:

- "du är galen!"
- "det kommer aldrig gå!" 
- "har en sån cykel tillräcklig utväxling när det går uppåt 50 blås!?"

Det var inte bara skeptiska kommentarer som motiverade mig att försöka, utan när det dessutom utlovades 10 000 kr från en givare i sällskapet hade jag bestämt mig; jag kör! För att dessa pengar skulle skänkas till min insamling för Barncancerfonden var dealen att jag skulle hoja hela vägen till Stockholm med snabbgruppen (planerad fart 30-32 km/h). Om jag tappade klungan eller bröt skulle det inte bli några pengar. Niklas spred idén vidare till Alexander och Eleanor som roddar hela Ride of Hope och så var detta projekt i rullning.  

Nästa sak att lösa var att få fram en cykel för ändamålet. Vi gjorde först en inventering av lånecyklarna på hotellet, men eftersom de var lite väl slitna och osäkra för klungkörning i okej fart fick vi leta vidare. Efter en del funderande såg jag min chans, att fråga damerna i CK Uni som jag är tränare och lagledare åt. Till min stora glädje fick jag enligt nedanstående konversation napp:

Frida i laget kunde låna ut sin pendlarjonne och Cissi ville då minsann att hennes coach inte skulle få någon fart gratis... 

Meckande innan start. Jag ser ut att fundera på huruvida ringklockans vikt och (icke) aerodynamiska utformning påverkar farten... Givaren och resten av snabbgruppen godkände att jag fick flytta över sadel och pedaler från min racer. Specen på mitt nya ekipage var inte riktigt vad jag är van att tävla på, eller vad sägs om följande:

- 8 växlar (där det kunde ta x antal sekunder att få i vissa tyngre växlar)
- 26 tum jul
- rymlig fikakorg
- mönstrade däck på 40 mm-isch
- en vråltung och inte direkt superstyv ram
- ventilhattar på (kör man med fikakorg är det okej med ventilhattar också;)) 

I intervjun inför start försökte jag, med en viss smula av ironi, se det positiva med valet av cykel. Hör intervjun här

Redo och fokuserad inför start - omgiven av finfina racers såsom Scott Foil och Cervelo R3. Jag har gjort en del halvgalna utmaningar på cykel tidigare, men just detta var något helt nytt. Efter att ha testkört hojen lite på Scandic-parkeringen för att checka kurvtagning och utväxling fanns det ingen återvändo. Jag ska ge detta chansen och för mig själv delade jag upp etappen i följande tre etappmål:

1. första 20 km. När vi väl är ute ur Uppsala och kan köra på lite kommer jag märka vad både jag och hojen mäktar med. Är rull- och luftmotstånd för stort för att kunna ligga i 30-32 knyck?? Om jag var tvungen att gå på rött från start skulle det vara kört - det är omöjligt att gräva djupt i mjölksyratrösket i över tre timmar... När jag märkte att belastningen var hanterbar handlade det fysiskt om att kontinuerligt fylla på med vätska + mineraler samt kolisar för att undvika kramp respektive bonkning. 

2. Depån i Märsta efter 55 km. På såna här lopp blir alltid depåerna ett naturligt delmål. Få kliva av hojen, inmundiga bl a Risi Frutti och blåbärssoppa och peppa varandra i snabbgruppen. Lär säga att det var väldigt smidigt vid depåstoppet att ha en cykel utrustad med stöd - nu kunde jag ju ställa hojen precis vart jag ville;) 

3. 80 km. härikring skulle farten sänkas eftersom vägen var så smal och slingrig sista biten till Hagaparken. Om jag tog mig hit var utmaningen mer eller mindre fullgjord. 

Foto: Martin Bergseth

Jag ska inte sticka under stolen med att det var utmanande att köra på damtralla och att x antal watt förlorades jämfört med min Venge. När vi efter 30-40 km hade kantvind på Upplandsslätterna och låg på enkelled för att köra om andra gruppen fick jag bita i. Då var det både envishet och vana i att positionera sig rätt beroende på vindriktning som gjorde att jag hängde med. Apropå positionering märkte jag att ursprungsplanen, att sitta längst bak som "grindvakt" fick revideras. Dels tycker jag det är långtråkigt att bara åka med och dels var det lättare för vindens skull att gå med i rotationen och få bättre lä. Sitter man längst bak är det stor risk att luckor uppstår och är det något som man vill undvika på en aptung damtralla med noll styvhet så är det att behöva täppa luckor för jämnan! Som ni säkert förstår hade jag inte tillgång till effektmätning på denna Crescent-klenod, men jag behöver inte se några watt för att inse att den i alla fall inte är gjord för att spurta 1400W...

Gänget som körde hela sträckan Umeå-Stockholm, drygt 120 mil fördelat på åtta etapper. Vilken resa vi har haft och vilka fantastiska människor som jag har fått tillfälle att lära känna! Prestigelöshet, omtanke och glädje tycker jag beskriver stämningen i gruppen. Tack för trevlig umgänge både på och av hojen! 

Ett extra stort tack vår eminente ledare Nicklas Lindström -  det har varit kanon att ingå i din grupp! 

Lite siffror från passet. Eftersom damtrallan inte var utrustad med SRM-vevar eller Vectorpedaler kan jag inte bjuda på några wattsiffror...

Dagens pulskurva (har maxpuls på 192 slag/min). Nu kanske ni tänker att detta var ett normalt zon 2-pass i belastning, men det är absolut inte hela sanningen. Med över 100 mil de senaste sju dagarna blir puls inte längre något rättvisande mått på intensitet. Hög blodplasmavolym från all aktivitet och slitna påkar gör att pulsen ligger lägre än vad den normalt brukar. I utvilat tillstånd tror jag att samma belastning hade landat uppåt 145-150 i snittpuls och i upplevd ansträngning var det generellt som att träna i låg zon 3. 

Efter ca 95 km gratulerade mig givaren till utförd utmaning och enligt vår deal sattes idag 10 000 kr över till min insamling för Barncancerfonden. Länk till insamlingen finns här

Vad jag gjorde på damtrallan är ingen kamp alls i sammanhang - de verkliga kämparna är de barn och deras anhöriga som får en cancerdiagnos. Cancer är alltjämt den vanligaste dödsorsaken för barn i åldrarna 1-14 år och att 80% överlever cancer numera är inte tillräckligt bra. Tillsammans kan vi öka medlen till cancerforskning och sträva efter att alla som drabbas ska överleva och få så få framtida komplikationer som möjligt.