måndag 7 maj 2018

RR Göteborgsgirot

Under den gångna helgen tävlade delar av CK Unis damlag nere på Göteborgsgirot, race som jag själv inte närvarade på. Följde loppen hemifrån och kan konstatera att det är riktigt glädjande att de vågar sig på att tävla mot internationellt motstånd – att tävla är bästa träningen! Här följer en race report från Joanna i laget:


”För alla tjejer i Ck Unis damlag så har tävlingssäsongen redan börjat men pga ett långt träningsläger på Mallorca så är detta premiären för mig, inte bara i år utan på tävlingsbanan överhuvudtaget. Göteborgsgirot 4-5 maj. Det är jag (Joanna), Cissi, Camilla och Monika som representerar laget denna helg. Vi åker två bilar ner på fredag fm. Efter några timmar i bil inser vi att tiden börjar bli knapp. Vi är på plats för att hämta nummerlapparna ca 1,5 h innan start. Snabbt ombyte och obefintligt med uppvärmning (det är väl överskattat tänkte vi 😉 ) För att lägga en bonus på allt så upptäcker Camilla att hennes växlar krånglar, ingen tid att göra något åt det utan det är bara att köra och hoppas på det bästa.


Fredagkväll kl 17.45 är det samling i startfållan på Avenyn för upprop inför GP – Grand Prix. 30 minuter + 3 varv på en 1,1 km lång varvbana i centrala Göteborg. Komiskt att min tävlingspremiär ska komma i det jag hatar mest – skarpa kurvor. Men det visade ju sig vara det bästa – döda alla tankar direkt! 😊 Startlistan visar på riktigt många starka tjejer från främst Sverige men även Danmark. Kl 18.00 går starten och det är vad man kan säga All In från början. Vi har alla i laget problem med lite pedaler men kommer iväg. Monika först följt av Camilla och Cissi. Jag krånglar mest men kommer ikapp tjejerna efter något varv. Jag och Cissi åker omlott resten av loppet med Monika framför och Camilla precis bakom med fortsatta växelproblem. 


När man blir varvad av ledaren är det bara att kliva av banan. Jag hade räknat starkt med att bli sist i min premiär pga vad jag skrev ovan, premiär och usel kurvteknik men det visar sig att när det är tävling då kör man visst i kurvorna som att det gällde livet! Jag hör Cissi säga efter x antal varv och 15-20 minuter ”Nu kommer de för i helvete, vi hinner ett varv till”. Jag tror vi hann två varv till efter det 😉 Sedan klev vi av och såg från sidan när vinsten gick till Danmark.

Kort reflektion efter var att gå från noll till maxpuls är aldrig bra, bättre tid innan för uppvärmning och köra igenom banan. Men vi var alla rörande överens om att det var så kul. Inte trodde jag att jag skulle säga det om kurvor 😉 Vi samlar ihop oss, pratar lite om loppet och morgondagen innan vi splittras då jag och Camilla bor på ett stället och Cissi och Monika ett annat. Camilla passar även på att gå till eventbyn där service finns och får sina växlar kollade och fixade inför linjeloppet dagen efter.

Vi samlas kl 08.00 på lördag morgon på samma ställe där vi hade splittrats kvällen innan. Ombytta och med fixade cyklar så hinner vi med ordentlig uppvärmning, 32 kisspauser och försnack. Då vår coach, Marcus, inte är på plats den här helgen ligger planeringen på oss. Loppet som ska köras är ett linjelopp på 140 km. Det är ett väldigt långt linjelopp där mycket kan hända, vi bestämmer oss för att inte direkt ha någon taktik utan hänga på första klungan så långt det går. 

Alla tjejer är så himla lugna (även om de 32 kisspauserna visar på nå annat) och det smittar av sig, även om det är premiär så känner jag väldigt lite nervositet. Vi samlas i startfållan vid ca 08.45 och lämnar av kläder till sambos som är på plats. Ett lika starkt startfält som kvällen innan med lite över 30 tjejer i damelitklassen. Starten går vid 09.00 och vi lotsas ut genom centrala Göteborg med följebil, när följebilen släpper så startar tidtagningen. Jag kan vara fel person att uttala mig men lotsningen ut från Göteborg var väldigt rörig bakom följebilen där hela klungan höll ihop. Monika och Camilla långt fram och Cissi och jag strax bakom. Mycket inbromsningar och väldigt tätt inpå herrklungan som låg framför. När den släpper så smäller det bara till och jag hänger inte med alls.

Jag ser Monika, Camilla och Cissi dra iväg. Jag hamnar i bakre klungan med två tjejer från Bianchi-teamet om jag minns rätt, vi tappar en efter ett tag och under en lång stund är vi bara två som växel-drar.. Milen rullar på och vi kommer ikapp, tjej för tjej. Även killar från motionsklassen kommer och det är stundtals väldigt rörigt med mycket folk och det är svårt att hålla koll på tjejerna (som man ändå vill i en tävling 😉 ). Med kanske 5-6 mil kvar så hänger jag på en klunga från Hisingen CK och helt plötsligt ser jag Camillas rygg och ropar till henne. Vi håller ihop tillsammans med den röriga klungan från Hisingen. Både jag och Camilla har krampkänningar med några mil kvar och slut på vätska, vi försöker peppa varandra men båda är riktigt slut. När det är ett par mil kvar så är det en del körning utför och jag kan plocka en del placeringar framåt genom att välja bra hjul från killarna att gå på och jag ser att jag passerar en del tjejer från Motala, Mölndal CK och Bianchi-teamet.  

När det är 7-8 km kvar så tappar jag placeringar och är rent utsagt sopslut. Aldrig varit så glad att gå i mål! Camilla hade samma upplevelse som mig sista biten och kommer strax efter och Monika och Cissi väntar i målfållan. 

Monika hängde på första klungan ett tag där det växeldrogs i ca 50 km/h innan hon tappade och slöt upp med Cissi efter vägen. Enligt Cissi hade hon själv tur efter vägen och fick bli ”pacead” bakom följebil vid två tillfällen. Men som vi alla vet, ju mer man tränar desto mer ”tur” har man, och jag tror snarare att det var hårt arbete som låg bakom hennes 13:plats. Laget tar en ny 10:onde plats genom Monika och jag kommer in på placering 18 och Camilla 19:onde plats. Så himla starkt jobbat av hela laget i starkt startfält i ett långt och tufft linjelopp!


Efter så hejar och kramar vi många av de övriga cyklisterna och gratulerar till väl utfört jobb. Vi i laget kör High Fives och gratulerar varandra och blir uppmärksammade av speakern för att vi verkar vara det gladaste laget. Det är väl vad som får summerar den här helgen – glädje. För i slutändan är det varför vi gör detta, för att ha förbaskat kul tillsammans och för att visa andra vad kul det är med cykling!”

torsdag 3 maj 2018

Människan bakom prestationen

Ännu en gång har världen blivit påmind om hur komplext livet kan vara. Att framgång och kändisskap inte är någon garanti för välmående. Jag syftar närmast på bortgången för Avicii, en högpresterande och fantastisk musiker som inte orkade med längre. Det är både en tragedi för Tim Berglings anhöriga och en tragedi för samhället i stort att pressen på alltför många individer är för stor.

Bildkälla TT

Vad vet vi egentligen om en annan människas välmående? Vad kan vi dra för hälsomässiga slutsatser utifrån att en person toppar kommunens lönestatistik, kammade hem senaste upplagan av Champions League eller har miljontals följare på Instagram? Om vi inte är nära vän eller anhörig till vederbörande vet vi förmodligen inte ett skit om hur individen mår på insidan. Bakom kulisserna kan hen lida av depression, ha ett hjärta som går på högvarv av all stress eller behöva svepa i sig en flaska rödvin för att komma ned i varv efter ännu ett 14-timmarsskift på kontoret.  Vad vi ser är bara det yttre såsom att bilen är splitterny, frisyren välkammad och musklerna välsvarvade.

Jag har själv pressat mig för hårt genom åren. Att jag tränade mer än någonsin för fyra år sedan, fick stipendium för goda skolresultat efter naturvetenskapligt gymnasium och kom in på en av landets bästa ekonomutbildningar gjorde inte mig immun mot ohälsa. Tvärt om, faktiskt. Priset som jag fick betala för att kämpa idogt på flera fronter samtidigt var att både kropp och knopp blev dränerad på energi, något som kulminerade sommaren 2014. Att jag kunde komma tillbaka till en fungerande och lycklig vardag efter utbrändheten var inte för att jag hade MVG i biologi eller för att en läkare berömde mig för att ha vältränade vader. Det enda som betydde någonting där och då var att ha stöttande familj och vänner, ta hjälp utifrån och successivt inse hur orimliga mina prestationskrav hade varit.

Nu, med mindre än en månad kvar till idrottstränarexamen, kan jag tänka tillbaka på tre lyckade år – lyckade år i den bemärkelsen att jag har trivts med tillvaron. Betygsmässigt är jag klart sämre än under tiden på Uppsala universitet och gymnasiet. Mitt mål för varje kurs har varit att bli godkänd – och godkänd har jag blivit. Har inte sett någon anledning att sikta på högre betyg eftersom jag har velat lägga den tiden och energin på annat såsom att träna, hänga med kompisar eller bara slappa i soffan till en film. Angående skolbetyg är det inte heller någon av de som anlitar mig som tränare/föreläsare som ens frågor vad jag hade för betyg i exempelvis anatomi… Det som räknas är att ta sin examen och leva ett balanserat liv under studietiden, tänker jag.

Att Tim Bergling – en person som hade allt ur materiell synvinkel – kastade in handduken för detta jordeliv är återigen ett bevis för att pengar, framgång och prestation inte per automatik ger lycka. Det finns alltför många exempel på fantastiska artister, idrottare och karriärister som på grund av för stor inre och yttre press har kraschat på ett eller annat sätt. Där kraven på att prestera har inneburit att den egna hälsan försakats.

Oavsett vem man är och hur väl man presterar är vi i slutändan bara människor och inga robotar som kan tugga på oavbrutet.

Några punkter:
·      Ta hjälp i tid vid psykisk ohälsa. Att vid behov uppsöka en psykolog/terapeut borde vara lika självklart som att gå till läkaren vid en lunginflammation.

·      Försök skapa relationer där det är okej att prata om allting. Oavsett om det är en nära kollega eller god vän är det viktigt att kunna ventilera mående och tankar med andra.

·      Dina riktiga vänner umgås med dig för att du är du – inte för du har ett visst yrke eller för hur du presterar som idrottare.

·      Pengar och framgång är trevligt, givet att du mår bra i övrigt.  Om du inte har hälsan i behåll kommer det materiella inte vara värt mycket…