Människan bakom prestationen

Ännu en gång har världen blivit påmind om hur komplext livet kan vara. Att framgång och kändisskap inte är någon garanti för välmående. Jag syftar närmast på bortgången för Avicii, en högpresterande och fantastisk musiker som inte orkade med längre. Det är både en tragedi för Tim Berglings anhöriga och en tragedi för samhället i stort att pressen på alltför många individer är för stor.

Bildkälla TT

Vad vet vi egentligen om en annan människas välmående? Vad kan vi dra för hälsomässiga slutsatser utifrån att en person toppar kommunens lönestatistik, kammade hem senaste upplagan av Champions League eller har miljontals följare på Instagram? Om vi inte är nära vän eller anhörig till vederbörande vet vi förmodligen inte ett skit om hur individen mår på insidan. Bakom kulisserna kan hen lida av depression, ha ett hjärta som går på högvarv av all stress eller behöva svepa i sig en flaska rödvin för att komma ned i varv efter ännu ett 14-timmarsskift på kontoret.  Vad vi ser är bara det yttre såsom att bilen är splitterny, frisyren välkammad och musklerna välsvarvade.

Jag har själv pressat mig för hårt genom åren. Att jag tränade mer än någonsin för fyra år sedan, fick stipendium för goda skolresultat efter naturvetenskapligt gymnasium och kom in på en av landets bästa ekonomutbildningar gjorde inte mig immun mot ohälsa. Tvärt om, faktiskt. Priset som jag fick betala för att kämpa idogt på flera fronter samtidigt var att både kropp och knopp blev dränerad på energi, något som kulminerade sommaren 2014. Att jag kunde komma tillbaka till en fungerande och lycklig vardag efter utbrändheten var inte för att jag hade MVG i biologi eller för att en läkare berömde mig för att ha vältränade vader. Det enda som betydde någonting där och då var att ha stöttande familj och vänner, ta hjälp utifrån och successivt inse hur orimliga mina prestationskrav hade varit.

Nu, med mindre än en månad kvar till idrottstränarexamen, kan jag tänka tillbaka på tre lyckade år – lyckade år i den bemärkelsen att jag har trivts med tillvaron. Betygsmässigt är jag klart sämre än under tiden på Uppsala universitet och gymnasiet. Mitt mål för varje kurs har varit att bli godkänd – och godkänd har jag blivit. Har inte sett någon anledning att sikta på högre betyg eftersom jag har velat lägga den tiden och energin på annat såsom att träna, hänga med kompisar eller bara slappa i soffan till en film. Angående skolbetyg är det inte heller någon av de som anlitar mig som tränare/föreläsare som ens frågor vad jag hade för betyg i exempelvis anatomi… Det som räknas är att ta sin examen och leva ett balanserat liv under studietiden, tänker jag.

Att Tim Bergling – en person som hade allt ur materiell synvinkel – kastade in handduken för detta jordeliv är återigen ett bevis för att pengar, framgång och prestation inte per automatik ger lycka. Det finns alltför många exempel på fantastiska artister, idrottare och karriärister som på grund av för stor inre och yttre press har kraschat på ett eller annat sätt. Där kraven på att prestera har inneburit att den egna hälsan försakats.

Oavsett vem man är och hur väl man presterar är vi i slutändan bara människor och inga robotar som kan tugga på oavbrutet.

Några punkter:

·      Ta hjälp i tid vid psykisk ohälsa. Att vid behov uppsöka en psykolog/terapeut borde vara lika självklart som att gå till läkaren vid en lunginflammation.

·      Försök skapa relationer där det är okej att prata om allting. Oavsett om det är en nära kollega eller god vän är det viktigt att kunna ventilera mående och tankar med andra.

·      Dina riktiga vänner umgås med dig för att du är du – inte för du har ett visst yrke eller för hur du presterar som idrottare.

·      Pengar och framgång är trevligt, givet att du mår bra i övrigt.  Om du inte har hälsan i behåll kommer det materiella inte vara värt mycket…