Insupa känslan

Både i vardag och idrott tror jag att det är välgörande att ibland stanna upp och reflektera över sina förehavanden. Vad är det som gör att vi med glädje lägger mycket tid och energi på vissa sysslor? Cykling, ett för mig stort fritidsintresse, har fler tjusningar än att bara sträva efter ”high-score” med effektmätaren.

Om jag enbart var ute efter olika rekord och höga siffror skulle jag lika gärna kunna lägga all min fritid på något dataspel. Visst, jag kan erkänna att jag med behållning spelar en del Football Manager till vardags, men ett sådant spel får inte samma dimension som idrottande, enligt mig. Att kunna få med såväl det fysiska som det mentala – de gånger då både kropp och knopp är med på noterna – är en känsla i idrotten som ger stort välbefinnande.

Cykling, precis som livet i stort, innehåller både bra och dåliga dagar. Ibland är påkarna rappa och fina medan det andra dagar känns som att trampa i sirap när intervallerna ska genomföras. Likaså finns stunder när motivationen är på topp och till och med hårda syradrag känns lockande medan det ibland är en hög mental tröskel att ta sig över bara för att få träningen gjord.

Gårdagens velodrompass, längre tröskelintervaller i grupp med Dala Sports Academy, var ett sånt där pass när både kropp och knopp ville trycka på. Det tog inte emot någonstans i benen och jag kände mig allmänt taggad. Kul när kroppen svarar och man längtar efter att få gå fram i spets och ta nästa förning. Jag försöker njuta så mycket det går när det känns bra – för i bakhuvudet finns också vetskapen om hur riktiga skitpass kan upplevas. Särskilt på bana blir det väldigt påtagligt när man har en dålig dag. Med fast nav och en endaste växel är du så illa tvungen att dra runt växeln när du är uppe i banan. De gånger när benen är så tröga att 52-15-utväxlingen känns som 60-12 och det återstår 12 minuter av intervallen är det lätt att hålla sig för skratt…

Sett till sociala medier och Strava kan det verka som att vissa cyklister aldrig har en dålig dag. Det är nya rekordwatt och vinster på diverse zwiftrace titt som tätt. Desto mindre nämns om det där avbrutna passet eller olusten som infann sig inför stundande fyraminutersintervaller. Men – handen på hjärtat – så finns det knappast någon cyklist som alltid har ”diamantben” och är 100% taggade. Det går upp och ned, helt enkelt.

När du på vinterdistansen har sega ben, är less på att försöka få i dig halvfrusna bars och med snömoddiga vägar ifrågasätter varför du överhuvudtaget håller på med cykling, kan det vara värt att tänka på något pass som var riktigt lyckat. Erinra dig en runda när allt stämde – ett sånt där tillfälle som inte ens krävde Instagramuppdatering, effektmätning eller zwiftanslutning för att framkalla en riktigt go känsla.

Bild från velodromrace i höstas. Då var både ben och pannben med i matchen. När jag sitter på testcykel, särskilt om det är en halvtung dag, är det värdefullt att tänka på känslan från detta race som en positiv målbild