måndag 6 mars 2017

Paracykel-VM - en upplevelse för livet

Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt - och precis så har det varit med vår Los Angeles-vistelse. Det känns som att det var ett par dagar sedan vi anlände för paracykel-VM på bana och nu är det dags att bege sig hem till kallare breddgrader. Vi plockar med oss tre lärorika starter, svenskt rekord på 1 km tidslopp och nya trevliga cykelkontakter. Hoppas få uppleva fler VM på tandem i framtiden! 

På plats i Velo Sports Center, USA:s nationalarena för velodromcykling. Dagen innan vi anlände avslutades världscuptävlingar här och till hösten arrangeras masters-VM där vi förhoppningsvis har någon svensk till start

Precis bredvid Velo Sports Center spelar LA Galaxy sina fotbollsmatcher

Spenderade en av de tävlingsfria dagarna på en av alla fina stränder kring Los Angeles. Med brun hy, 10 kg extra muskler och ett par röda speedos så hade kanske (wannabe)-Baywatch-looken varit på plats;)?

Tro inte att vi var i LA bara för att strosa runt på stränder! Nejdå, på den första starten - 4 km förföljelse - var det full ventilering hela vägen över mållinjen. När vi tränade hemma i Falun noterade vi kring 5.20 på denna sträcka. Med fullstor bana, något som enligt velodromrävar kapar 15-20 sek, var vår ambition att göra sträckan under 5 minuter. Starten i kvalet var allt annat än snabb och australiensarna svischade snart om likt ett expresståg, men vi fortsatte på i vår egen bubbla och hittade ett flow. Precis som sig bör på 4 km sved det ordentligt sista hälften innan vi korsade mållinjen på 4.53. 

Vår kvaltid innebar bronsmatch mot USA, ett par som körde 10 sekunder snabbare än oss i kvalet. I och med att amerikanerna var så pass mycket snabbare kunde vi inte rikta in oss på samma pace igen. Hellre mjölksyravägga halvvägs än att inte gå för en VM-medalj! Precis som i kvalet var våra motståndare snabbare än oss första kilometern. De fick tidigt ett försprång på flera sekunder, men väl där gick det desto bättre och jag kunde se på storbildsskärmen att vi tog in tiondel för tiondel samtidigt som Emma Stenberg hojtade "De ser trötta ut!". Trötta var vi också - såklart - men med vissa förhoppningar om en amerikansk genomklappning körde vi hela vägen in i kaklet på tiden 4.51 

Dessvärre räckte det inte hela vägen till medalj, men vi kände oss nöjda med PB i bronsmatchen och att vi verkligen gav allt. Pallen på förföljelsen bestod av Spanien, Australien och USA

Passade på att fylla på med massa D-vitamin och koffein när vi hade tid över

Massa britter på pallen - en vanlig syn även inom paracykling på bana. Med stora resurser, heltidsavlönade åkare och tidigare velodromproffs på singelhoj som piloter/coacher har de fantastiska förutsättningar för att leverera på stora mästerskap

1 km tidslopp - ett race som vi avverkade på 1.11.8, vilket innebar nytt svenskt rekord på sträckan

Jag förstår varför britten Matthew Rotherham går under smeknamnet "Legs". Han har inte bara stora lår, utan kan också cykla riktigt jäkla fort! Ihop med sin partner noterade Rotherham 1.00 på 1 km, mindre än sekunden från världsrekordet på sträckan 

Mästerskapet avrundades med sprint (6 varv), en gren som föregicks av flygande 200 meter som kval. Jag och Jörgen körde på 11,6, vilket gjorde att vi fick möta storfräsarna Craig Maclean och Neil Fachie i kvartsfinalen. I första heatet var vi för passiva och när väl britterna drog på hade vi ingenting att sätta emot. Till nästa match var vi helt eniga om taktiken, att överraska. Att avvakta till sista varvet vore lika mycket walk over som att en Champions League-nykomling skulle spela utan backlinje mot Barcelona. Vi bestämde oss för att sticka med tre varv kvar - som senast. Det skulle åtminstone tvinga de regerande världsmästarna att arbeta med sina supersnabba muskelfibrer en längre tid. Heatet inleddes avvaktande med lurpassande. För att få utrymme att manövrera hojen släppte jag medvetet en lucka på 15-20 meter. När vi sedermera stegrade farten successivt och kom närmare undrade jag hur britterna skulle svara; skulle de ge oss utrymme att trycka om tidigt? Att ett så rutinerat par skulle släppa oss på nedansidan var bara att glömma, utan det var yttern som gällde. Som planerat satte vi in stöten med tre varv kvar och när vi väl var förbi var det fullt ös. Självinsikten inombords befarade att vi snart skulle bli passerade, men varven gick och att svänga in på upploppet i ledning gav en overklig känsla. Skulle vi tvinga fram en tredje match!? Retligt nog kom britterna upp jämsides och tog oss med ett halvt hjul 

Som väntat vann vi alltså inte, men vi gav i alla fall dessa kanonsprinters en ordentlig match och fick publiken att jubla över vår satsning. Ingen kommer ihåg en fegis!

Emma Stenberg från förbundet och min tandempartner Jörgen Gustafsson har varit helt otroliga att resa, hänga och tävla med! Vi har haft superskoj både på och av hojen och när det väl har gällt har det varit 100% fokus och insats. Emma har roddat allting sidan om och varit en riktig glädjespridare - det har hjälpt oss att få ut max på banan! 

















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar