Samma stressbägare

Det är lätt att betrakta kropp och knopp som två olika system, särskilt när det kommer till stress. Men är det verkligen så att fysisk och mental stress skiljer sig åt i hur de påverkar oss som människor? Jag är av uppfattningen att stress bör betraktas som ett helhetsbegrepp, något som samlas i en slags stressbägare, och där den totala stressnivån avgör om det blir balans i vardagen.

Oavsett om man är elitidrottare eller motionär består livet av många ingredienser som både kan ge och ta energi i form av stresspåverkan. Det är exempelvis:

·      Fysisk stress

·      Mental stress

·      Känslomässig stress

·      Ekonomisk stress

Stress är – i grund och botten – en positiv och viktig komponent för att utvecklas som människa. Träningslära bygger mycket på att vi utsätter oss själva för fysisk stress för att vänja muskler, leder och hjärta vid en ny belastning och, i bästa fall, skapa superkompensation. På samma sätt kan vi växa och göra framsteg som talare genom att våga hålla föredrag inför stor publik trots fjärilar i magen. MEN all form av stress fodrar återhämtning för att stressbägaren inte ska svämma över.

Bildkälla: https://monkeyhealth.files.wordpress.com/2013/05/bild19.jpg

När det kommer till stresshantering har vi ett ”on- och offläge” i oss, nämligen det sympatiska och parasympatiska nervsystemet. Höga stressnivåer, oavsett om det beror på hård träning, jobb eller känslor, kommer trigga igång det sympatiska systemet. Följden blir bland annat högre puls, ökad vakenhet och humörsvängningar. Kortare perioder av höga stressnivåer klarar vi av att hantera, men om det sympatiska nervsystemet får dominera månad efter månad – år efter år – kommer det förr eller senare leda till utbrändhet.

Utifrån idrottstränarstudierna och egen erfarenhet av utbrändhet, något som jag har skrivit om i Utbrändheten –och vägen tillbaka som människa och idrottare, tror jag att det oftast är flera stresskällor som bidrar till att folk går in i väggen. Det kan exempelvis ha varit körigt länge på jobbet, men sedan är det en hård träningsperiod eller en anhörigs bortgång som får det att brista.

Om du planerar en tuff träningsperiod är det sällan (läs aldrig) en god idé att ge järnet i samma veva som en relation har tagit slut eller när det är tentaplugg i skolan. Då är det bättre att vara snäll mot sig själv, hålla träningen lustfylld och lugn samt invänta kommande ledighet för att kunna träna hårdare.

Hur mental stress påverkar återhämtning och träningsresultat kan även läsas här