Jag har en plan för höst- och vinterträningen, att springa högintensivt
en gång i veckan för att träna Vo2max. Kan säga att dagens 45 min på Stora
Tunas KM i terränglöpning var precis ett sånt pass. Fick finfin flåsträning och
tog mig i mål som trea.
När jag anmälde mig till detta KM var jag ovetande om hur tuff terräng
som skulle bjudas. Hade föreställt mig grusvägar kring älven snarare än berg-
och dalbana bland stubbar och stenar. Tack och lov rekade jag i alla fall banan
kring Gammelgården ihop med ett par andra löpare innan start. Förstod att jag
skulle vara klart långsammare än orienterarna i den stökiga terrängen så min
enda chans var att köra full spätta på de lätta partierna.
I motsats till landsvägscykling går det inte att ligga på rulle i
löpning, i synnerhet inte i kuperad terräng. Kände rätt omgående att det bara
var att släppa kontakten med två snabbingar för att inte gå mig tokstum direkt.
På första varvet – när det sved som mest i de mödosamma skogsbackarna –
funderande jag vad jag hade gett mig in på. Hur skulle jag fixa fyra varv så
här!?
Hittade sedermera mitt tempo och efter andra varvningen kändes det mer
stabilt. Tycker alltid att det ger en mental boost när mer än halva sträckan är
avverkad. Utökade avståndet bakåt och kunde hålla ihop löpningen så pass att
jag blev trea. Tackar för ett trevligt arrangemang av Stora Tuna OK!
Avslutar med ett bildsvep från Rikard Claesson:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar