torsdag 28 juli 2016

Upp som en sol och ned som en pannkaka

Ja, det talessättet beskriver väl både gårdagen och egentligen hela denna cykelsäsong för mig. Flera gånger om har jag känt mig på g med form och motivation - för att i nästa stund råka ut för bakslag i form av sjukdom, slitenhet och krascher. Gårdagens vurpa resultaterade i nyckelbensbrott och därmed är tävlingssäsongen 2016 slut för mig.

Vi var en glad trio som begav oss iväg från BCK:s klubbstuga igår. Jag hade tagit initiaitiv till att cykla runt Siljan och, som den fikaälskare jag är, var siktet inställt på fika-/lunchstopp i Mora. Lagom att ta pausen halvvägs och kul att besöka fiket som en klasskamrat driver.

Någon mil söder om Sollerön, längs de urbota tråkiga raksträckorna (ni som kör motionsloppet Siljan Runt vet nog vad jag menar), var olyckan framme. Jag låg längst bak i sällskapet och var på väg att sträcka mig efter en vattenflaska. Vad jag inte såg var ett fult potthål i vägen. Åkte rakt ned i hålet och med bara en hand på styret tappade jag grepper, dök omkull och landade på högersidan innan jag rullade ned i diket. Skrapsår här och där och framförallt smärta kring nyckelbenet. F-n inte igen!

Cykelkompisarna hjälpte mig upp, kollade igenom hojen och undrade om jag kunde cykla vidare. Där och då - uppumpad av adrenalin och med en ovilja att ånyo meddela föräldrarna om en cykelkrasch - ville jag köra vidare. Sade att vi testar att tuffa vidare till Mora så får jag känna efter där om det gör för ont. Väl uppe på hojen gick det an när jag satt ned och jag ville inte förstöra stämningen med att gnälla alltför mycket. Vid pisspauser och fikat gjorde det desto mer ont, men envis (läs dum) som jag är fullföljde jag rundan. Det blev 24 mil totalt, varav 16 mil efter kraschen.

Sen kom verkligheten ikapp. I duschen fick jag en mer molande värk från nyckelbenet och att försöka torka sig efteråt var lättare sagt än gjort med en högerarm som gjorde ont för alla rörelser. Värst av allt var att klä på sig, då kom det både tårar och skrik... Var bara att erkänna sig besegrad och bege sig till akuten i Falun. När jag förklarade för sjuksyrrorna och läkaren att jag hade cyklat omkull och hade ont i nyckelbenet förstod de att det var ett nyckelbensbrott. Fick nåt morfinpreparat och röntgenplåtarna bekräftade frakturen. Det positiva är i alla fall att det är ett lindrigt brott. Benbitarna ligger på plats och läkaren kunde redan igår säga att det inte behövs någon operation. Nu blir det att knapra starka piller de kommande dagarna och försöka se framåt.

Detta har varit en säsong full av prövningar. Jag har under snart tre månaders tid kämpat på med att få ordning på vänsteraxeln efter en tidigare krasch. I tisdags fick jag sista laserbehandlingen för axeln och sjukgymnasten gjorde tummen upp för mina framsteg. Och så går jag och pangar högra nyckelbenet dagen efter... Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att det känns väldigt surt!

Känner mig i alla fall lyckligt lottad som är omgiven av fantastisk familj och vänner som ställer upp i vått och torrt. Ni är bäst!


2 kommentarer:

  1. Jäkla otur du har! Verkar som att nån däruppe försöker tala om för dig att du inte ska cykla i år (heller). Särskilt surt måste det kännas eftersom det är skador pga olyckor som sätter käppar i hjulet snarare än fel träning :-/.

    Krya på dig! Jag håller tummarna för snabb läkning! Har ingen erfarenhet av just nyckelbensbrott. Däremot bröt jag revbenet två ggr samma säsong (av att yoga, och sova dvs utan trauma) så jag förstår frustrationen...

    Kram /Josefine

    SvaraRadera
  2. Ja, det har varit mkt oflyt denna säsong. Ibland funderar man ju på om det finns en mening med allting och att det inte varit meningen att jag ska cykla denna säsong.

    Tack så mycket!

    Kram

    SvaraRadera