Under dagen, inför att vi skulle bege oss till Ludvika stadslopp, blev jag konfunderad över de egna känslorna. Kände mig lugn och inte alls nervös. Vatusan, är jag inte ens taggad!? Inför cykeltävlingar finns det alltid en nerv och adrenalin inombords, men nu var det annorlunda. De 1,5 mån som jag nu har sprungit 3 pass/vecka-isch har det inte handlat om att prestera. Visst har jag pressat mig ibland, men det har varit med ett "motionärs-mind set". Jag har gett mig ut på måfå, inte planerat träningen nämnvärt och för humöret har det - i motsats till utbrändheten 2014 - varit ovärderligt att faktiskt kunna träna. Ute på löpen har jag känt mig hel, glad och utan bitterhet över att axeln är risig. Inför halvmaran ville jag främst ta mig i mål och njuta så mycket som möjligt av loppet. Om allting skulle klaffa med dagsform, väder etc tänkte jag väl att det möjligen skulle kunna bli nedåt 1.30 - i bästa fall.
Lyckades med bedriften att vara i ledning vid ett tillfälle, innan startlinan var släppt alltså. För att slippa trängsel i starten var det skönt att inte stå mitt inne i smeten. Dock kändes det komiskt att jag som icke-löpare skulle stå framme bland de riktigt snabba löparna... När starten gick var det 5-6 löpare som svischade iväg i högt tempo, ett tempo som hade fått mig att mjölksyravägga och däcka i fosterställning i nåt dike efter ett par kilometer. Bara att inse sina begränsningar och ta ett eget tempo. Precis som att jag på cykeln förlitar mig på watten, litade jag nu på pulsen för att hitta en stabil ansträngning. 155-160 slag/min kändes rätt för dagen och om möjligt trycka på mer mot slutet.
Planen på 4.15-tempo reviderades snabbt när jag märkte att 4.00-tempo fungerade på behärskad puls. Puls är dock en sak, en annan sak var om musklerna (läs vaderna) skulle palla distansen. Äh, när det kändes så bra fick det bära eller brista med tempot. Första milen gjordes strax under 40 min och fick ny energi när jag successivt tog in på två löpare framför. Fortsatte att hålla samma tempo, kom sedermera ikapp och lade mig på "rulle" bakom dessa herrar. Blev lite otålig när min långsammaste kilometer, 4.05, inkasserades och bestämde mig för att dra upp tempot en aning. Båda släppte och resten av resan blev solo in till Ludvika. Med glada och peppande tillrop längs vägen var det inga problem att springa själv. Att få höra "kämpa på", "du ser stark ut" och "nu är det inte långt kvar" betyder fantastiskt mycket när man försöker kräma ur max från kroppen!
Slapp kramp och onda vader, men med 2-3 km kvar blev den allmänna tröttheten klart kännbar. Försökte peppa mig med tankar såsom att det bara var 8-10 minuters kämpande kvar och att nu återstod endast ett Tisken-varv, en sträcka som jag ofta springer i Falun. När den stora ABB-fabriken skymtades och det var alltmer åskådare bredvid cykelvägen, blev det mer påtagligt att det snart var över. Ingen inom synhåll varken framför eller bakom så kunde springa vidare utan stress. Sista kilometern blev riktigt jobbig. Började med att jag - som en trött virrpanna - höll på att springa vilse. Tack och lov visade en funktionär mig rätt, men tappade både fart och rytm. Sen fanns det inte mycket kräm kvar att öka på igen. Asfalten övergick i terräng, den kontrollerade tröttheten övergick i übertrötthet och den stabila andningen övergick i Vo2max-flås och Tomas Voeckler-grin i ansiktet. Kollade för jämnan på displayen, kommer jag ingenstans eller!? Jodå, framåt kom jag väl, men det gick segt. Sprang längs någon liten å, tvingandes upp i puls när terrängen bar uppför, men efter den sugande grässlänten var jag äntligen uppe på upploppet. Härliga tillrop från publiken och ett härligt endorfinrus inombords över att ha orkat hela vägen.
Korsade mållinjen på 1.24 (3.58-tempo) och hann inte mycket mer än att stoppa min Garmin innan jag slängde mig ned i det blöta gräset för att hämta andan. En snäll funktionär gratulerade till fin prestation och försåg mig med medalj, dricka och banan. Är verkligen supernöjd med dagen! Presterade mycket bättre än jag trodde på förhand, hade kul och fick ta del av ett välarrangerat lopp. Att på min första halvmara bli topp-5 känns fantastiskt. Jag rankar detta som ett av mitt livs bästa idrottsprestationer. Om jag springer igen nästa år får jag se till att vara med i en löparklubb - dagens insats hade nämligen gjort mig till DM-tvåa i min åldersklass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar