Året som paracykelpilot

Året börjar gå mot sitt slut och nu när träningsvolymen inte är så mastig blir det tid över att göra en tillbakablick över säsongen. Reflektera, finna motivation i framgångarna och försöka lära av sina mindre lyckade race/pass. En röd tråd under 2017 har varit mitt engagemang som pilot inom paracykling, något som jag tänkte sammanfatta i detta inlägg. Jag kan varmt rekommendera att vara tandempilot eller på annat sätt verka inom paraidrott!

Om någon för ett år sedan hade sagt åt mig att jag under 2017 skulle slå svenskt rekord på 1 km, ha min tandempartner som femterankad i världen och köra ett SM-tempo på tandem, hade jag bara skrattat och sagt no way. Men – som med allt annat i livet – vet man aldrig vad framtiden har att erbjuda. Nu sitter jag här, med alla de sakerna uppnådda, glad och tacksam över att ha fått chansen att verka inom paracyklingen och lära känna min tandempartner Jörgen Gustafsson.

Det hela drog igång i januari. Jag var på kvällsträning på velodromen och när jag vilade vid sargen kom David Mayer, förbundskapten för velodromlandslaget, fram och berättade att han hade en förfrågan. Vi snackades vid efteråt i velodromförrådet, han visade upp tandemhojen och undrade om jag ville köra VM i Los Angeles som tandempilot. Inombords kände jag å ena sidan tvivel för att jag aldrig hade suttit på en tandemhoj och å andra sidan: vatusan, VM liksom, once in a lifetime – jag kör! Jag tackade ja på stående fot och bestämde mig för att nöta så mycket tandem som möjligt fram till LA.

Ganska snart kördes de första passen ihop med Jörgen Gustafsson, eller Baba som alla hans vänner och bekanta kallar denne sköning. Vi hann inte ens dra igång innan han visade sin spelevinkiga sida. Jag var aningen sen till velodromen och medan jag fixade med cykelskorna hoppade Jörgen upp på tandemhojen och, innan jag hann protestera, rullade han iväg själv (!!) på ekipaget. Ett par varv på säkerhetszonen och sedan tillbaka vid sargen skrattandes. Men hallå, mannen är ju synskadad!? Jag fick sådan hjärtklappning när han körde själv att jag trodde att hjärtinfarkten var ett faktum, men han tyckte mest det var en kul grej. PS numera ser jag alltid till att vara i tid till våra träningar så att Jörgen inte hinner smita iväg själv…

Starten - ett kritiskt moment på tandem som kräver teknik, synkronisering och power

Efter en lite nervös och vinklig inledning kom vi igång allt bättre på tandemekipaget. Startträning varvades med båda korta och lite längre drag för att förbereda oss inför de tre VM-disciplinerna matchsprint, 1 km tidslopp och 4 km förföljelse. Väl i Los Angeles hade vi några dagar extra inför tävlingarna för tidsomställning, känna in 250 metersbanan (i Falun är det 190 meter) och klassificering av Jörgen. För att ha kört så lite ihop tycker jag att vi gjorde det riktigt bra. Svenskt rekord på 1 km (1.11.8) och på 4 km körde vi bronsmatch där tyvärr USA var för starka. Mer om VM-äventyret kan ni läsa i detta inlägg.

Sommarträning hos Jörgen nere i Alingsås

Foto: Niklas Wallner

Sommartid brukar var lågsäsong för bancykling, så även för oss. Istället ställde vi upp på SM-tempot på tandem, primärt för att få träning ihop även på landsvägen. Vi resonerade båda att tävling ofta är bästa träningen för att den där nummerlappen som sitter på ryggen får en att kräma ur några fler procent ur kroppen… Mer utförlig RR från SM-tempot finns här.

Under hösten har det blivit fler aktiviteter inom paracyklingen. Jag fick möjlighet att vara med som pilot på ett fantastiskt roligt ungdomsläger i Eskilstuna som ordnades av Paracykelakademin under ledning av Emma Stenberg. Denna dag lärde mig framförallt två saker:

1) som ban- och landsvägscyklist är det riktigt bekvämt att sätta sig på en MTB-hoj

  

2) de flesta kidsen ville köra jättefort och tävla mot sina kompisar, vilket resulterade i att jag somnade ovaggad på kvällen och fick träningsvärk i fyra dagar efteråt. #offseason

Likaså ordnas det paracykelträning på velodromen varannan vecka där såväl racer- och tandemcyklister får möjlighet att hoja bana, den enligt mig roligaste cykeldisciplinen. Som pilot har jag både kört med synskadade och trikecyklister, bland annat duktige Rickard Nilsson som tog två VM-medaljer i somras på landsväg. På lördag är det dags igen för parapass, ska bli kul!

 

För några veckor sedan var jag och Jörgen Gustafsson ute på äventyr igen då det var UCI-tävling på den legendariska banan i Manchester. Efter att ha tränat bra under hösten, både på egen hand och som par, var oturen framme genom att Jörgen var förkyld ända inpå loppen. Att endast ha kört ett rullpass under tävlingsveckan var ingen optimal uppladdning, men trots det kunde vi slå våra PB:s både på 1 km och 4 km samt bli 5:a på förföljelsen i ett starkt startfält. De insatserna gjorde också att Jörgen befäste sin femteplats på världsrankingen, vilket lär bli hans slutplacering i och med att året snart är slut. Mer om Manchestertävlingarna kan läsas här.

Världsranking på bana för herrar tandem

Jag är väldigt glad över vad jag har fått uppleva som parapilot under året och ser fram emot 2018. Min tandempartner Jörgen Gustafsson ska ha ett jättetack för att vi har roligt både på och av cykeln. Vill även framhäva det fina jobb som Michael Lindgren, Emma Stenberg med flera gör inom Paracykel.se och Paracykelakademin för att människor med olika funktionsnedsättningar ska få möjlighet att cykla. Utifrån mina erfarenheter vill jag sammanfatta paracyklingen med 3 st P:n:

Prestigelöshet – på tävling hjälper man varandra över landsgränser och ser de andra som medtävlande snarare än mottävlande.

Positivism – folk gör sin grej på cykeln – utan massa gnäll. Jörgen är ett klockrent exempel på denna positiva (livs)inställning!

Prestationer – att prestera handlar om vad du åstadkommer utifrån dina egna förutsättningar. Så många gånger har jag tappat hakan över fina paracykelprestationer. Den enbente irländaren som mosade förföljelse snabbt, den enarmade amerikanen som spurtade skiten ur alla på scratchloppet och de brittiska tandemdamerna som körde 1 km tidslopp på 1,06. Hatten av!

Julerbjudande på boken

För drygt två år sedan släppte jag Utbrändheten - och vägen tillbaka som människa och idrottare, min berättelse av att ha gått in i väggen under 2014 Fram till och med 22/12 kan boken köpas hem för 99 kr inklusive frakt (ord. pris 170 kr).

Klicka här för mer information om beställning av boken

Tack till

Det har gått några dagar sedan Paracykling International och jag är hemma i vardagslunken igen. Allt som allt får vi vara riktigt nöjda med våra prestationer i Manchester, särskilt med tanke på en otajmad förkylning för Jörgen.  

Mitt mål under höstträningen var att komma i god form till tandemtävlandet i Manchester – och med facit i hand kan jag konstatera att jag träffade formen väl. Under den gångna veckan genomfördes fyra starter och jag satte PB på alla fyra lopp. Riktigt kul att den goda känslan på flera träningspass och höjda watt på testcykeln också gav snabbare tider i banan!

Det gick ganska fort även på singelcykel veckan innan Manchester. Foto: Sara Grönoset

Från Paracykling International kan jag och Jörgen plocka med oss följande:

-       Nytt svenskt rekord på 1 km (1.11.4)

-       Femteplats på 4 km förföljelse

-       Nya trevliga bekantskaper inom paracykling

-       Roliga dagar tillsammans

Vi har inte gjort detta på egen hand, utan jag vill rikta ett särskilt tack till följande:

·      Min tandempartner Jörgen Gustafsson ska såklart ha det största tacket för att han är en kämpe på hojen och urskön person sidan om!

·      Emma Stenberg och Michael Lindgren på paracykelförbundet som har hjälpt till med att rodda praktiska saker kring tävlingarna

·      Lars Myrberg för meckhjälp på hemmaplan. Då jag har tummen mitt i näven och Jörgen ser dåligt är vi väldigt tacksamma för att få hjälp med meckandet

·      Mattias Reck, en av mina kollegor på Guided Heroes, som har varit ett bollplank kring nyckelpass inför Manchester. Mycket värdefullt att få tips av en proffstränare!

·      Pappa som skjutsade mig tur & retur till Arlanda. Det var precis att vi lyckades klämma in tandemkartongen i V70:an…

·      Alla funktionärer på Paracycling International som gjorde det till välordnade och roliga tävlingar

Gasa eller bromsa?

Precis som att en bilfärd består av både gasande och bromsande beroende på omgivningsförhållanden, består vardagen och livet av beslut huruvida man ska pusha hårdare eller lätta upp gällande jobb, träning och andra förehavanden. Balansen mellan gas och broms avgör om man håller sig på vägen och står redo för nästa utmaning.

Som många säkert vet vid det här laget har jag dålig erfarenhet av att gasa på för fort i vardagen. I mitten av 2014 gick jag in i väggen efter att ha försökt kombinera elitcykling med heltidsstudier och ett vanligt liv i övrigt. Att det hela gick åt pipan kan väl sammanfattas med överambition, överträning och underåterhämtning. Länk till tidningsreportage om utbrändheten finns här

Jag skulle säga att tiden som utbränd har format mig som person i stor utsträckning. Dels fick den tuffa tiden mig att lyssna mer på hjärtat och sadla om yrkesmässigt från ekonomspåret till idrottstränarstudier och cykelcoaching. Och dels har mitt synsätt på livet och ”vardagspusslet” förändrats av vad jag har gått igenom. Att vara frisk, ha god ork och kunna träna är inte längre något som jag tar för givet, utan sånt förutsätter balans mellan stressoarer och återhämtning. Jag fick börja om från början med att energiransonera. Från att ha hojat långpass, pluggat och hängt med kompisar var den nya verkligheten att jag kanske bara orkade tömma diskmaskinen eller ta en lugn promenad på en dag. Vikten av att hitta rätt balans mellan gas och broms blev väldigt påtaglig!

Nästan oavsett vad man har för sysselsättning går arbetsbördan i perioder. Revisorn har sina deadlines för bokslutsgranskning, studenten har det körigt under tentaperioder och brevbäraren får fullt upp när julkort och paket ska delas ut… På samma sätt skiljer sig belastningen för idrottare från period till period. Det är alltifrån mängdblock till off season som ska betas av för att skapa superkompensation respektive återhämtning.

Alla klarar av intensivt jobb eller några långpass på hojen – om det är under en begränsad period och livet är lugnare i övrigt. Det blir desto mer problematiskt om man gasar på rejält månad efter månad och framförallt om det är gasen i botten på flera fronter samtidigt. Att mitt i sitt examensarbete lägga in en nedträningsperiod är sällan (läs aldrig) en god idé. Addera sedan en separation eller en nära anhörigs bortgång så kommer stressbägaren med största säkerhet rinna över. I de lägena spelar det ingen som helst roll vad du har för beräknad Training Stress Score i träningsdagboken eftersom livet består av så mycket annan stress som inte kan mätas i siffror.

Att bestämma sig för att gasa på en front förutsätter att man har förmågan att bromsa på en annan front för att hålla sig på vägen och slippa soppatorsk!