Krönika: Rakade ben – varför?

Det här med rakade ben är en helig del av cykelkulturen. Nyrakade ben, brunbrända vader efter tvåveckorsläger på Mallis och en glansig insmörjning, ja, då är man redo för startlinjen på tävling. Då undrar säkert alla icke-cyklister; vad är detta för påhitt!?

Bland oss cykelnördar som går loss med rakhyveln eller vaxar benen brukar väl följande anledningar nämnas:

1.      Aerodynamiskt, det går snabbare med rakade ben.

2.      Massagen förenklas.

3.      Det är lättare att ta hand om sår efter eventuella vurpor.

4.      Det är snyggt och definitionen på vaderna förbättras.

5.      Det är tradition – du visar att du är en äkta cyklist.

Sanningen i dessa påståenden varierar. Vad gäller det aerodynamiska så är effekten minimal, i bästa fall av akademiskt intresse. Jag utgår från att ett av huvudskälen till att man en gång i tiden började raka påkarna var för att man trodde att det skulle ge klara tidsvinster, men senare forskning har motbevisat detta.

Argumentet kring massage går att köpa, det är lättare att massera en hårfri vad och dessutom krävs det mindre massageolja. Dock är det kanske inte alla på Siljan Runt eller i seniorklungan som har en hel stab kring sig, däribland en privat massör, så frågan är ju hur ofta detta är aktuellt…

För egen del – som den vurppellen jag är – så kanske motivet med lättskötta sår är det tyngsta!

Huruvida det är snyggt är högst subjektivt. Personligen tycker jag att det är skitsnyggt, särskilt när man har riktigt bruna ben. Börjar gilla det alltmer för varje gång jag rakar benen. Kan erkänna att jag brukar spana in vaderna på tävlingskonkurrenterna. Ser jag ett par välrakade brunbrända vader, med en schysst definition och tvådelning, då tänker jag: ”shit, här har vi en vass snubbe!”. Om jag däremot skulle bli frånåkt av någon med lurviga ben skulle jag ha väldigt svårt att acceptera nederlaget, det skulle kännas som ett hån!

Att det är tradition är ett understatement! Det är något som har gjorts i massvis med år och för en inbiten cyklist är det lika givet med lena ben som att ha solbrillsbågarna utanför skalmarna på hjälmen samt att följa 50-11 andra klädkoder.

Genusperspektiv

I ett samhälle där det lagstadgas att genusvetenskap ska ingå i utbildningarna och där ordet hen har introducerats kan man ju tycka att det här med rakade ben också ska vara könsneutralt. Det ska väl vara lika okej för en kille att gå loss med rakhyveln som att en tjej, oavsett om hon är cyklist eller ej, gör detJ?

Varför rakar jag benen?

Det tog tid innan jag blev en övertygad benrakare. Många i mitt cykelumgänge var på mig att jag ”måste” raka benen, men jag kände tveksamhet inför det hela. Efter första rakningen kändes det lite konstigt att visa sig i gymmet, för att inte tala om känslan av att ha ett par helt nyrakade vader i jeans en varm sommardag. Nu är jag i alla fall van med det hela – och gillar detJ!

Jag trots faktiskt att jag blir snabbare av att ha välputsade ben, trots att forskning påvisar motsatsen. Placeboeffekten ska inte förringas och hela grejen med rakning är en del av den mentala tävlingsuppladdningen. Under vintern rakar jag inte benen. Då må det vara hänt om jag har ljusa hårstrån under vintertightsen (och 10 andra klädlager) och när jag leder spinning är det ändå mörkt i lokalen så ingen ser att jag har fuskat med rakningen. När det börjar vankas tävlingssäsong åker i alla fall hyveln fram och att ha fixat en noggrann och fin rakning gör mig lika taggad som att dra på tubhjulen på racern. Då är det på riktigt liksomJ!

Jag kan tycka att det är skoj att exponera rakade ben bara för att provocera icke-cyklister bland släkt och vänner. Mina kära föräldrar är väl inte helt imponerade av det hela och morsan utbrast något i stil med: ”det är ju sjukt!”. Ja, ska man se på företeelsen lite nyktert så finns det inte alltför många giltiga argument som legitimerar benrakningen. MEN (som Tony Irving hade sagt) är det mänskliga beteendet alltid rationellt?? Nej, knappast! Vi cyklister, liksom alla andra människor, är gruppvarelser och när man står på startlinjen på Östgötaloppet vill man inte vara svarta fåret med håriga ben bland alla helglansiga vader.  Det är samma konformitetsfenomen som att ekonomistudier fordrar backslick och en viss typ av skjortaJ!

Det är helt upp till var och en huruvida man rakar (eller vaxar för den delen) benen, men jag kommer aldrig ta någon cyklist med orakade ben på allvar och jag kommer definitivt inte ta någon förning åt vederbörande. Bara så att ni vetJ!