Under den gångna helgen tävlade
delar av CK Unis damlag nere på Göteborgsgirot, race som jag själv inte
närvarade på. Följde loppen hemifrån och kan konstatera att det är riktigt
glädjande att de vågar sig på att tävla mot internationellt motstånd – att tävla
är bästa träningen! Här följer en race report från Joanna i laget:
”För alla tjejer
i Ck Unis damlag så har tävlingssäsongen redan börjat
men pga ett långt träningsläger på Mallorca så är detta premiären för
mig, inte bara i år utan på tävlingsbanan överhuvudtaget.
Göteborgsgirot 4-5 maj. Det är jag (Joanna), Cissi, Camilla och
Monika som representerar laget denna helg. Vi åker två bilar ner på fredag fm.
Efter några timmar i bil inser vi att tiden börjar bli knapp. Vi är på plats
för att hämta nummerlapparna ca 1,5 h innan start. Snabbt ombyte och
obefintligt med uppvärmning (det är väl överskattat tänkte vi 😉 ) För att lägga en bonus på allt så upptäcker
Camilla att hennes växlar krånglar, ingen tid att göra något åt det utan det är
bara att köra och hoppas på det bästa.
Fredagkväll kl 17.45
är det samling i startfållan på Avenyn för upprop inför GP – Grand Prix. 30
minuter + 3 varv på en 1,1 km lång varvbana i centrala Göteborg.
Komiskt att min tävlingspremiär ska komma i det jag hatar mest – skarpa kurvor.
Men det visade ju sig vara det bästa – döda alla tankar direkt! 😊 Startlistan visar på riktigt många starka tjejer
från främst Sverige men även Danmark. Kl 18.00 går starten och det är
vad man kan säga All In från början. Vi har alla i laget problem med lite
pedaler men kommer iväg. Monika först följt av Camilla och Cissi. Jag krånglar
mest men kommer ikapp tjejerna efter något varv. Jag och Cissi åker omlott
resten av loppet med Monika framför och Camilla precis bakom med fortsatta
växelproblem.
När man blir varvad av ledaren
är det bara att kliva av banan. Jag hade räknat starkt med att bli sist i min
premiär pga vad jag skrev ovan, premiär och usel kurvteknik men det
visar sig att när det är tävling då kör man visst i kurvorna som att det
gällde livet! Jag hör Cissi säga efter x antal varv och 15-20 minuter
”Nu kommer de för i helvete, vi hinner ett varv till”. Jag tror vi hann
två varv till efter det 😉 Sedan klev vi av och såg från sidan när vinsten
gick till Danmark.
Kort reflektion efter var att
gå från noll till maxpuls är aldrig bra, bättre tid innan för
uppvärmning och köra igenom banan. Men vi var alla rörande överens om att det
var så kul. Inte trodde jag att jag skulle säga det om kurvor 😉 Vi samlar ihop oss, pratar lite om loppet och
morgondagen innan vi splittras då jag och Camilla bor på ett
stället och Cissi och Monika ett annat. Camilla passar även på att gå till
eventbyn där service finns och får sina växlar kollade och fixade inför
linjeloppet dagen efter.
Vi samlas kl 08.00
på lördag morgon på samma ställe där vi hade splittrats
kvällen innan. Ombytta och med fixade cyklar så hinner vi med ordentlig
uppvärmning, 32 kisspauser och försnack. Då vår coach, Marcus, inte är på plats
den här helgen ligger planeringen på oss. Loppet som ska köras är ett linjelopp
på 140 km. Det är ett väldigt långt linjelopp där mycket kan hända, vi
bestämmer oss för att inte direkt ha någon taktik utan hänga på första klungan
så långt det går.
Alla tjejer är så himla lugna
(även om de 32 kisspauserna visar på nå annat) och det smittar av sig, även om
det är premiär så känner jag väldigt lite nervositet. Vi samlas i startfållan
vid ca 08.45 och lämnar av kläder till sambos som är på plats. Ett lika
starkt startfält som kvällen innan med lite över 30 tjejer i damelitklassen. Starten
går vid 09.00 och vi lotsas ut genom centrala Göteborg med följebil, när
följebilen släpper så startar tidtagningen. Jag kan vara fel person att uttala
mig men lotsningen ut från Göteborg var väldigt rörig bakom följebilen där hela
klungan höll ihop. Monika och Camilla långt fram och Cissi och jag strax bakom.
Mycket inbromsningar och väldigt tätt inpå herrklungan som låg
framför. När den släpper så smäller det bara till och jag hänger inte med
alls.
Jag ser Monika, Camilla och
Cissi dra iväg. Jag hamnar i bakre klungan med två tjejer från Bianchi-teamet
om jag minns rätt, vi tappar en efter ett tag och under en lång stund
är vi bara två som växel-drar.. Milen rullar på och vi kommer ikapp, tjej
för tjej. Även killar från motionsklassen kommer och det är stundtals väldigt
rörigt med mycket folk och det är svårt att hålla koll på tjejerna (som man
ändå vill i en tävling 😉 ). Med kanske 5-6 mil kvar så hänger jag
på en klunga från Hisingen CK och helt plötsligt ser jag Camillas rygg och
ropar till henne. Vi håller ihop tillsammans med den röriga klungan från
Hisingen. Både jag och Camilla har krampkänningar med några mil kvar och slut
på vätska, vi försöker peppa varandra men båda är riktigt slut. När det är ett
par mil kvar så är det en del körning utför och jag kan plocka en del
placeringar framåt genom att välja bra hjul från killarna att gå på och jag ser
att jag passerar en del tjejer från Motala, Mölndal CK och Bianchi-teamet.
När det är 7-8 km
kvar så tappar jag placeringar och är rent utsagt sopslut. Aldrig varit så
glad att gå i mål! Camilla hade samma upplevelse som mig sista biten och kommer
strax efter och Monika och Cissi väntar i målfållan.
Monika hängde på första klungan
ett tag där det växeldrogs i ca 50 km/h innan hon tappade och slöt upp med
Cissi efter vägen. Enligt Cissi hade hon själv tur efter vägen
och fick bli ”pacead” bakom följebil vid två tillfällen. Men som vi alla
vet, ju mer man tränar desto mer ”tur” har man, och jag tror snarare
att det var hårt arbete som låg bakom hennes 13:plats. Laget tar en
ny 10:onde plats genom Monika och jag kommer in på placering 18 och
Camilla 19:onde plats. Så himla starkt jobbat av hela laget i starkt startfält
i ett långt och tufft linjelopp!
Efter så hejar och kramar vi
många av de övriga cyklisterna och gratulerar till väl utfört jobb. Vi i
laget kör High Fives och gratulerar varandra och blir
uppmärksammade av speakern för att vi verkar vara det gladaste laget. Det är
väl vad som får summerar den här helgen – glädje. För i slutändan är det varför
vi gör detta, för att ha förbaskat kul tillsammans och för att visa andra vad kul det är med cykling!”