Ja, det talessättet beskriver väl både gårdagen och egentligen hela denna cykelsäsong för mig. Flera gånger om har jag känt mig på g med form och motivation - för att i nästa stund råka ut för bakslag i form av sjukdom, slitenhet och krascher. Gårdagens vurpa resultaterade i nyckelbensbrott och därmed är tävlingssäsongen 2016 slut för mig.
Vi var en glad trio som begav oss iväg från BCK:s klubbstuga igår. Jag hade tagit initiaitiv till att cykla runt Siljan och, som den fikaälskare jag är, var siktet inställt på fika-/lunchstopp i Mora. Lagom att ta pausen halvvägs och kul att besöka fiket som en klasskamrat driver.
Någon mil söder om Sollerön, längs de urbota tråkiga raksträckorna (ni som kör motionsloppet Siljan Runt vet nog vad jag menar), var olyckan framme. Jag låg längst bak i sällskapet och var på väg att sträcka mig efter en vattenflaska. Vad jag inte såg var ett fult potthål i vägen. Åkte rakt ned i hålet och med bara en hand på styret tappade jag grepper, dök omkull och landade på högersidan innan jag rullade ned i diket. Skrapsår här och där och framförallt smärta kring nyckelbenet. F-n inte igen!
Cykelkompisarna hjälpte mig upp, kollade igenom hojen och undrade om jag kunde cykla vidare. Där och då - uppumpad av adrenalin och med en ovilja att ånyo meddela föräldrarna om en cykelkrasch - ville jag köra vidare. Sade att vi testar att tuffa vidare till Mora så får jag känna efter där om det gör för ont. Väl uppe på hojen gick det an när jag satt ned och jag ville inte förstöra stämningen med att gnälla alltför mycket. Vid pisspauser och fikat gjorde det desto mer ont, men envis (läs dum) som jag är fullföljde jag rundan. Det blev 24 mil totalt, varav 16 mil efter kraschen.
Sen kom verkligheten ikapp. I duschen fick jag en mer molande värk från nyckelbenet och att försöka torka sig efteråt var lättare sagt än gjort med en högerarm som gjorde ont för alla rörelser. Värst av allt var att klä på sig, då kom det både tårar och skrik... Var bara att erkänna sig besegrad och bege sig till akuten i Falun. När jag förklarade för sjuksyrrorna och läkaren att jag hade cyklat omkull och hade ont i nyckelbenet förstod de att det var ett nyckelbensbrott. Fick nåt morfinpreparat och röntgenplåtarna bekräftade frakturen. Det positiva är i alla fall att det är ett lindrigt brott. Benbitarna ligger på plats och läkaren kunde redan igår säga att det inte behövs någon operation. Nu blir det att knapra starka piller de kommande dagarna och försöka se framåt.
Detta har varit en säsong full av prövningar. Jag har under snart tre månaders tid kämpat på med att få ordning på vänsteraxeln efter en tidigare krasch. I tisdags fick jag sista laserbehandlingen för axeln och sjukgymnasten gjorde tummen upp för mina framsteg. Och så går jag och pangar högra nyckelbenet dagen efter... Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att det känns väldigt surt!
Känner mig i alla fall lyckligt lottad som är omgiven av fantastisk familj och vänner som ställer upp i vått och torrt. Ni är bäst!
torsdag 28 juli 2016
måndag 18 juli 2016
Erfarenhet som hjälper
Cykelsäsongen
2016 påminner en del om 2014, året då jag pga grund av överträning och för
ambitiöst leverne blev utbränd. Precis som då har jag fått stora delar av
tävlingssäsongen förstörd och även behövt kasta in handduken med sommarjobb.
Erfarenheten av motgångarna under 2014 har helt klart hjälpt mig att hålla
modet uppe och vara tålmodig nu.
Jag hade
förhoppningar om denna säsong skulle bli riktigt rolig på hojen och att det
även skulle finnas chans på något lyckat resultat. Vinterträningen flöt på, det
var utvecklande att köra ihop med Dala Sports Academy-gänget och på ban-SM blev
det tre medaljer. Den positiva känslan fortsatte på Mallorcalägret där både backtider
och wattnoteringar visade att jag var starkare än tidigare säsonger.
Efter
Mallorca började det dock kännas motigt. Att jag var sliten efter ett hårt
läger var på intet sätt konstigt, men nu var återhämtningsförmågan sämre än i
vanliga fall. I kombination med bravaderna på Mallis var det mycket i skolan samt
en del privata grejer som tog på krafterna. All stress – såväl fysisk som
mental – påverkar hur väl man återhämtar sig från prövningar. Det tog 3-4
veckor innan kroppen var redo för hårdare träningspass igen och därmed var
tävlingspremiären bara att glömma.
Istället för
Östgötaloppet fick jag kolla längre fram i tävlingskalendern. Ställde in siktet
på Frykdalens 3-dagars och i takt med att kroppen svarade allt bättre på
träning blev tävlingssuget allt större. Fick, med mina mått mätt, till det väl
på backprologen och tempot. På det avslutande linjeloppet var så olyckan
framme. Med kilometern kvar – i kamp om spurtpositionerna – gick cyklisten
framför omkull och vurpan var även ett faktum för mig.
Efter
klungkraschen, som var för över två månader sedan, har det inte blivit några officiella
race. En axelskada har gjort att cyklingen fått vänta och dessutom fick jag
avböja det tänkta sommarjobbet på ett äldreboende på grund av skadan. På
sistone har i alla fall axeln börjat kännas bättre, så pass att det har blivit
en del cykling. Häromveckan togs ett
stort steg framåt, min första träningstävling. Formen var som väntat kass, men det
viktiga var att axeln var smärtfri och att det var kul att gasa på hojen igen. Dessvärre
hann jag inte njuta länge av träningstävlandet – för dagen efter skrotade jag
på min solodistans. I krokarna av Djurås sprang en grävling (ja, du läste rätt)
ut precis framför cykeln, vilket fick till följd att jag fick syna asfalten med
ansiktet först. Det tog bara tvärstopp, precis som att köra rakt in i en
betongklump. Har inte sett någon grävling på massa år och när jag väl fick syn
på en grävling lyckas alltså djurstackaren orsaka en krasch. Vad är oddsen!?
Som ni nog
har förstått vi det här laget har det varit en hel del stolpe ut under året.
Jag ska inte sticka under stolen med att det har varit frustrerande stunder. Att
i april veta att cykelförmågan finns där, men varken kunna träna bra eller
tävla för att kroppen är slut. Att krascha bort sig i Sunne och smälla i axeln
ordentligt. Och nu senast skrota med en grävling. Det har kommit alltifrån
tårar till svordomar under dessa månader och jag har känt en saknad av både
cykeltävlandet och att kunna ta sig långa pass med trevligt sällskap.
Att ha
erfarenheten från utbrändheten i bagaget har i alla fall hjälpt mig att hantera
årets motgångar på ett bättre sätt. Det har gett en inneboende styrka och nya
perspektiv att ha tagit sig igenom livskrisen 2014. Både när jag var sliten efter
Mallorcalägret och med axelskadan har jag varit klart bättre på att lyssna på
kroppen, vilket har hjälpt mig att undvika ordentliga bakslag. En avsevärd skillnad
mot utbrändheten är också att den allmänna orken har varit god under
skadeperioden. Det har både funnits tid och lust till att hänga med kompisar
och familj samt, som substitut till cykling, hålla igång flåset med en del
löpning. Att ha en fungerande vardag med umgänge, motion etc gör det lättare
att hålla humöret uppe när motgångarna är framme.
Visst har det
varit tråkigt att vara skadad en längre tid, men det är som det är och det är
bara att inse att skador/sjukdomar uppstår förr eller senare om man ska ägna
sig åt tävlingsidrott. Jag kommer inte försöka ”träna ikapp” missad cykling,
utan det handlar om att lägga en pusselbit i taget och ha kul på hojen för att
återfå cykelfysiken på sikt. Kan jag bara hålla motivationen uppe så vet jag
att formen kommer efterhand.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)