Erfarenhet som hjälper

Cykelsäsongen 2016 påminner en del om 2014, året då jag pga grund av överträning och för ambitiöst leverne blev utbränd. Precis som då har jag fått stora delar av tävlingssäsongen förstörd och även behövt kasta in handduken med sommarjobb. Erfarenheten av motgångarna under 2014 har helt klart hjälpt mig att hålla modet uppe och vara tålmodig nu.

Jag hade förhoppningar om denna säsong skulle bli riktigt rolig på hojen och att det även skulle finnas chans på något lyckat resultat. Vinterträningen flöt på, det var utvecklande att köra ihop med Dala Sports Academy-gänget och på ban-SM blev det tre medaljer. Den positiva känslan fortsatte på Mallorcalägret där både backtider och wattnoteringar visade att jag var starkare än tidigare säsonger.

Efter Mallorca började det dock kännas motigt. Att jag var sliten efter ett hårt läger var på intet sätt konstigt, men nu var återhämtningsförmågan sämre än i vanliga fall. I kombination med bravaderna på Mallis var det mycket i skolan samt en del privata grejer som tog på krafterna. All stress – såväl fysisk som mental – påverkar hur väl man återhämtar sig från prövningar. Det tog 3-4 veckor innan kroppen var redo för hårdare träningspass igen och därmed var tävlingspremiären bara att glömma.

Istället för Östgötaloppet fick jag kolla längre fram i tävlingskalendern. Ställde in siktet på Frykdalens 3-dagars och i takt med att kroppen svarade allt bättre på träning blev tävlingssuget allt större. Fick, med mina mått mätt, till det väl på backprologen och tempot. På det avslutande linjeloppet var så olyckan framme. Med kilometern kvar – i kamp om spurtpositionerna – gick cyklisten framför omkull och vurpan var även ett faktum för mig.

Efter klungkraschen, som var för över två månader sedan, har det inte blivit några officiella race. En axelskada har gjort att cyklingen fått vänta och dessutom fick jag avböja det tänkta sommarjobbet på ett äldreboende på grund av skadan. På sistone har i alla fall axeln börjat kännas bättre, så pass att det har blivit en del cykling.  Häromveckan togs ett stort steg framåt, min första träningstävling. Formen var som väntat kass, men det viktiga var att axeln var smärtfri och att det var kul att gasa på hojen igen. Dessvärre hann jag inte njuta länge av träningstävlandet – för dagen efter skrotade jag på min solodistans. I krokarna av Djurås sprang en grävling (ja, du läste rätt) ut precis framför cykeln, vilket fick till följd att jag fick syna asfalten med ansiktet först. Det tog bara tvärstopp, precis som att köra rakt in i en betongklump. Har inte sett någon grävling på massa år och när jag väl fick syn på en grävling lyckas alltså djurstackaren orsaka en krasch. Vad är oddsen!?

Som ni nog har förstått vi det här laget har det varit en hel del stolpe ut under året. Jag ska inte sticka under stolen med att det har varit frustrerande stunder. Att i april veta att cykelförmågan finns där, men varken kunna träna bra eller tävla för att kroppen är slut. Att krascha bort sig i Sunne och smälla i axeln ordentligt. Och nu senast skrota med en grävling. Det har kommit alltifrån tårar till svordomar under dessa månader och jag har känt en saknad av både cykeltävlandet och att kunna ta sig långa pass med trevligt sällskap.

Att ha erfarenheten från utbrändheten i bagaget har i alla fall hjälpt mig att hantera årets motgångar på ett bättre sätt. Det har gett en inneboende styrka och nya perspektiv att ha tagit sig igenom livskrisen 2014. Både när jag var sliten efter Mallorcalägret och med axelskadan har jag varit klart bättre på att lyssna på kroppen, vilket har hjälpt mig att undvika ordentliga bakslag. En avsevärd skillnad mot utbrändheten är också att den allmänna orken har varit god under skadeperioden. Det har både funnits tid och lust till att hänga med kompisar och familj samt, som substitut till cykling, hålla igång flåset med en del löpning. Att ha en fungerande vardag med umgänge, motion etc gör det lättare att hålla humöret uppe när motgångarna är framme.

Visst har det varit tråkigt att vara skadad en längre tid, men det är som det är och det är bara att inse att skador/sjukdomar uppstår förr eller senare om man ska ägna sig åt tävlingsidrott. Jag kommer inte försöka ”träna ikapp” missad cykling, utan det handlar om att lägga en pusselbit i taget och ha kul på hojen för att återfå cykelfysiken på sikt. Kan jag bara hålla motivationen uppe så vet jag att formen kommer efterhand.