Cykelbreak

SM är lagt till handlingarna, det har blivit en träningstävling och ett långpass sedan dess, men nu blir det ingen mer cykling den här veckan. Har bestämt mig för att inte röra hojen på fyra dagar och istället fokusera på alternativ träning, vila och familjeumgänge.

SM på landsväg var utan tvekan ett stort mål, både för Team Ormsalva och mig personligen. Under drygt en månads tid varvades mängdblock med hårda intervaller och träningsupplättnad för att försöka skapa bästa möjliga form till Burseryd.

Från träningstävlingen i tisdags. Bild: Anna Enges

I och med att nästa officiella race inte är spikat ännu (jag kör ej kortbane-SM eller U6) passar det fint att ställa undan cykeln ett litet tag. Blev träningstävling i tisdags som jag vann och igår distanspass. Rent fysiskt kändes kroppen bra på långpasset – höll mig till mina sedvanliga 220W – men sista timmen var inte knoppen riktigt med. Inför ett mästerskap kommer det där med fokusering och gnista oftast gratis. Nu var det mer att jag trampade på mest för att ta mig hem. Har upplevt detta tomrum/baksmälla tidigare också efter större mål så inget konstigt med det.

Detta blir mitt tredje break den här cykelsäsongen. I vintras skippade jag att cykla under en veckas tid – med gott resultat. 1,5 vecka senare gjorde jag min bästa velodromtävling någonsin och stod som slutsegrare i omnium. Efter velodromsäsongen bar det av en förlängd weekend till England där fin fotboll varvades med god öl.

Idag blev det en sväng till gymmet för att ta tag i ben- och bålträningen som har fått stå tillbaka på slutet

Det man tappar i form av blodvolym och mitokondrier av att skippa cykling i 3-7 dagar uppvägs ofta av förbättrad motivation. Med ny gnista och fräsch kropp är det busenkelt att träna upp sin fysiska status igen! Jag hävdar att dessa mindre uppehåll är absolut nödvändiga för att hålla fysiskt och mentalt över en hel säsong.

Mer på detta tema kan läsas här

Missräkning på SM

Linje-SM, ett stort mål för Team Ormsalva, blev inte vad vi hade hoppats på. Med vasse Jonas Ahlstrand i laget fanns det ambitioner på guld, men Tre Berg såg återigen till att dominera och kamma hem hela prispallen med Kim Magnusson som ny svensk mästare. För egen del tog loppet slut tidigt på grund av bakväxelhaveri.

Vi fick en minst sagt speciell och irriterande uppladdning kvällen innan SM. Två tjommar försökte nämligen stjäla våra cyklar som stod på tork utanför stugan, men tack och lov lyckades vi ertappa dem i sista stund. Man blir otroligt besviken och förbannad på mänskligheten när sådant händer! Mer om händelsen kan läsas här.

Dryga halvtimmen innan start märkte jag att min bakväxel var död, troligen på grund av att min hoj slängdes omkull när tjuvarna flydde (bakväxelreglaget blev tillknycklat då). Efter hastigt meckande petades i alla fall en elkabel till och bakväxeln fungerade ånyo. Dessvärre hann det inte gå mer än någon mil innan bakväxeln gav upp igen med kedjan mitt på kassetten. Lagom kul att bara kunna använda två växlar – storklinga eller lillklinga – på en tuff bana mot landets främsta cyklister! Meddelade Il Capitano (läs Ahlstrand) vad som hade hänt och sade att jag kämpar på tills benen checkar ut. Hann med att bryta mig uppför de branta grusvägssträckorna över Stavås, försöka brygga upp till en utbrytning och behöva ha 140 i kadens för att inte bli avställd på de snabbaste partierna. Efter sex mil var det tack och hej för mig.

Bild: Swecycling/Niklas Wallner

Planen för dagen var primärt att ha koll på de två starkaste lagen, HVR16 och Tre Berg, samt att vara med på noterna på åkstarka singelåkare såsom Wilson, Micke Olsson och Hampus Anderberg. Inte helt oväntat bildades det en tätgrupp som innehöll dessa tre åkare, fyra Tre Bergare, två HVR16 och vår egen Jonas Ahlstrand. Länge låg avståndet kring 2,5-3 min bakåt, men i takt med att samarbetet där framme blev sämre och HVR16 skruvade upp tempot i klungan för att bädda för Tobbe Ludvigsson, som hade hindrats av materialstrul tidigare under loppet, blev det allt tajtare. Tre Bergarna turades om att attackera för att trötta ut övriga cyklister i täten och när det sedermera gick ihop fick de ännu fler kort att spela i form av Wetterhall och Larsén. Mot slutet lyckades Magnusson pysa iväg solo för guldet och det ville sig inte bättre än att Richard Larsén och Alexander Wetterhall gjorde detsamma för att fullborda pallen. 

Det är bara att lyfta på hatten för Tre Berg som är duktiga på att spela korten rätt och utnyttja sitt numerära övertag. Ahlstrand stod för en stark prestation och visade stor arbetsmoral i utbrytningen, men i cykling är det svårt/omöjligt att kriga på själv och det faktum att Ahlis är erkänt spurtsnabb gör att knappt någon vill samarbeta med honom i en tätgrupp.

Tandemtempo i Burseryd

Sedan igår är det Burseryd som gäller för hela slanten. Gårdagen bjöd på tamdemtempo där jag pilotade Jörgen Gustafsson på en teknisk och ganska kuperad 24,6 km bana. I ren åktid var vi snabbaste tandemekipage, men efter omräkning enligt UCI-tabeller var det damparet Anna och Louise som stod som segrare.

Tempobanan i Burseryd är speciell, i alla fall de inledande kilometerna. Man kan väl säga att arrangörerna har tagit fasta på Västboloppets signum, grusvägar. Efter en bits nedförskörning svängde vi in på en skogsväg, en väg som numera är täckt av asfalt/oljegrus. Har kört sträckan tidigare på racer och rekade även banan från bil innan, men att ta sig an nedförskörning, snabba kurvor och chikaner är något helt annat på tandemhoj! Visst skulle det säkert gå att ta 15-20 sekunder där med full satsning, men det skulle lika gärna kunna innebära 15-20 stycken frakturer att ta någon kurva för aggressivt. Som pilot kände jag att strategin var självklar, safety first.

Efter att ha tagit oss igenom skogspartiet med kontrollerad fart var det så dags att ösa på nere på slätan. Eller släta och släta, det var bra med motlut bort mot Långhult, något som känns på extra mycket när ekipagets totalvikt är på 180 kg-isch. Lungorna fick sig en skaplig chock av att gå från frihjulande i skogen till att tempomosa på sin limit. Flåsade på rätt friskt och undrade i min enfald om Jörgen hörde det och tänkte att hans pilot var ur form. (PS flåset hördes inte bak – jag frågade faktiskt efteråt DS).

Upplevde att körningen gick bättre andra hälften av loppet. Lite färre slakmotor och bättre flow. Riktigt skön känsla att blåsa på utför med en tandem – då går det undan vill jag lova! Det enda som förstörde rytmen på hemvägen var ett växelstrul uppför. Jag skulle gå från näst lättaste till lättaste drevet på kassetten, men kedjan lade sig mitt emellan dreven och motståndet försvann helt. Det blev nästan en stand still innan det blev ordning på kedjeläget. Efter det lilla missödet vågade jag inte använda lättaste drevet något mer, utan fick istället gå på lägre kadens i den avslutande målbacken, en tuff rackare upp till Bokskogen. Det gick långsamt uppför och såg knappast vackert ut när vi bröt oss upp till mål, men vi stretade i alla fall på och korsade mållinjen på 35.50 (snitt på 41,2 km/h). Båda var helt utpumpade så nog tusan hade vi krämat ur allt vi hade i våra kroppar!

Resultatet, att vi blev tvåa, är inte så mycket att säga om. Tjejerna är duktiga och det är svårt för oss att köra uppåt 4,5-5 min snabbare, vilket hade krävts för att få kliva överst på podiet. Jag vill snarare fokusera på vår egen prestation och process. Med den lilla träning vi har ihop ute (två pass totalt) kunde vi inte ha kört så mycket bättre. Dessutom är det så att både jag och Jörgen har vårt huvudsakliga fokus på bancykling där bådas ambition är att få köra fler VM ihop. Vi gjorde vårt yttersta och fick ett högkvalitativt träningspass, det kan vi plocka med oss.

Idag har det blivit ett ”hålla-igång-pass” (låg zon 2) på racern och i eftermiddag ska jag sitta med i följebil på herrarnas tempolopp. Ska bli riktigt spännande att se vilka som är snabbast på den utmanande tempobanan!