Linje-SM, ett stort mål för Team Ormsalva, blev inte vad vi hade hoppats
på. Med vasse Jonas Ahlstrand i laget fanns det ambitioner på guld, men Tre
Berg såg återigen till att dominera och kamma hem hela prispallen med Kim
Magnusson som ny svensk mästare. För egen del tog loppet slut tidigt på grund
av bakväxelhaveri.
Vi fick en minst sagt speciell och irriterande uppladdning kvällen innan
SM. Två tjommar försökte nämligen stjäla våra cyklar som stod på tork utanför
stugan, men tack och lov lyckades vi ertappa dem i sista stund. Man blir
otroligt besviken och förbannad på mänskligheten när sådant händer! Mer om
händelsen kan läsas här.
Dryga halvtimmen innan start märkte jag att min bakväxel var död,
troligen på grund av att min hoj slängdes omkull när tjuvarna flydde
(bakväxelreglaget blev tillknycklat då). Efter hastigt meckande petades i alla
fall en elkabel till och bakväxeln fungerade ånyo. Dessvärre hann det inte gå
mer än någon mil innan bakväxeln gav upp igen med kedjan mitt på kassetten. Lagom
kul att bara kunna använda två växlar – storklinga eller lillklinga – på en
tuff bana mot landets främsta cyklister! Meddelade Il Capitano (läs Ahlstrand)
vad som hade hänt och sade att jag kämpar på tills benen checkar ut. Hann med
att bryta mig uppför de branta grusvägssträckorna över Stavås, försöka brygga
upp till en utbrytning och behöva ha 140 i kadens för att inte bli avställd på
de snabbaste partierna. Efter sex mil var det tack och hej för mig.
Planen för dagen var primärt att ha koll på de två starkaste lagen, HVR16
och Tre Berg, samt att vara med på noterna på åkstarka singelåkare såsom
Wilson, Micke Olsson och Hampus Anderberg. Inte helt oväntat bildades det en
tätgrupp som innehöll dessa tre åkare, fyra Tre Bergare, två HVR16 och vår egen
Jonas Ahlstrand. Länge låg avståndet kring 2,5-3 min bakåt, men i takt med att
samarbetet där framme blev sämre och HVR16 skruvade upp tempot i klungan för
att bädda för Tobbe Ludvigsson, som hade hindrats av materialstrul tidigare
under loppet, blev det allt tajtare. Tre Bergarna turades om att attackera för
att trötta ut övriga cyklister i täten och när det sedermera gick ihop fick de
ännu fler kort att spela i form av Wetterhall och Larsén. Mot slutet lyckades
Magnusson pysa iväg solo för guldet och det ville sig inte bättre än att
Richard Larsén och Alexander Wetterhall gjorde detsamma för att fullborda pallen.
Det är bara att lyfta på hatten för Tre Berg som är duktiga på att spela korten
rätt och utnyttja sitt numerära övertag. Ahlstrand stod för en stark prestation
och visade stor arbetsmoral i utbrytningen, men i cykling är det svårt/omöjligt
att kriga på själv och det faktum att Ahlis är erkänt spurtsnabb gör att knappt
någon vill samarbeta med honom i en tätgrupp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar