Jobbigt - till slut

Min dag har i stora drag bestått av att checka vilopulsen, plugga förvaltningsrätt och här på kvällen inleda den medelhårda träningsveckan med tröskelintervaller. Vilopulsen kanske jag kollar någon gång om året, det sker i alla fall inte särskilt regelbundet. Tidigare har den legat kring 40 +/- ett par slag. Idag låg den på 36. Det är såklart massvis med faktorer som påverkar vilopulsen, men förhoppningsvis betyder detta att mitt hjärta har blivit lite starkare av all konditionsträningJ.

Boost av energin inför trösklarna

På dagens sex tröskelintervaller var det inte direkt trampande på vilopulsen. Nej, som mest var pulsen fem gånger så hög. Det brukar bli extra hög puls så här när jag precis har haft vilodag och sedan blir pulsen lägre senare under träningsveckan. Jag fick verkligen uppleva två helt olika känslor under passet. I 4,5 intervall gick det som en dans. På de första intervallerna kunde jag faktiskt vara aktiv i att följa cykelloppet jag kikade på och i lite halv hybris funderade jag på om jag skulle höja watten och/eller dunka fler trösklar. Sedan hände något plötsligt. Jag blev trött, riktigt trött till och med. På sista åttaminutaren fanns det inte mycket kvar, jag körde helt på vilja och energin från hårdrocken. Fråga mig inte vad som hände i cykelloppet! Mitt enda fokus låg på att ”överleva” till nedvarvningen. De sista två minuterna, när jag kände mig redigt låg, försökte jag se framför mig att jag hojade Skandis GP. 14,5 varv var avverkade och fältet var alltjämt samlat. I Slottsbacken gick jag så all in med en attack. Upp på kullerstenen på borggården, smacka i ”storkakan” och ta sig igenom slottsporten ned på den elaka kullerstenen. Kollar bakåt och ser att det uppstått lucka till bröderna Eriksson & Co som jagar. Dock är inte loppet avgjort. Ta 180 gradaren ut på Dag Hammarstöld och ut på den långa upploppsrakan. Blir jag inhämtad är det game over – jag måste hålla i watten hela vägen för att korsa mållinjen först. Jag vann i mina tankar och jag vann så till vida att jag kunde genomföra sista intervallen som jag ville, men herregud vad slut jag var!

Man må slippa diabolisk mjölksyra á la fyror på trösklarna, men å andra sidan går det att gå sig tom på dem när de börjar bli många till antalet. Den totala intervalltiden blir ganska lång och en väldigt hög andel av förbränningen utgörs av kolisar, vilket gör att bränsledepåerna kan sina mot slutet. I synnerhet nu när jag deffar och äter lite mindre kolhydrater är risken att få ”soppatorsk” större. Det är verkligen en balansgång det här med energiintaget. För att gå ned i vikt krävs ett energiunderskott, men blir underskottet alltför stort kommer kvalitén på passen bli kass och då kommer man förmodligen inte tjäna på att tappa i vikt. Får se till att öka på energiintaget i takt med att passen blir längre under den medelhårda och hårda träningsveckan så att jag orkar träna som jag vill. Blir träningen pannkaka avbryter jag dieten. Prio ett är alltid att skapa sig goda förutsättningar för att kunna träna bra och hålla sig friskJ!

Energipåfyllning efter passet. Kyckling, ris, diverse grönsaker och alla som känner mig och följer bloggen vet vad den vita klicken ovanpå är för något smarrigt