Ute
på rundorna har det talats en del om den ökända ”väggen” och hemifrån har jag
tipsats om att hoja väg 606 mot Ayacata. Vad innebär det egentligen att köra
denna helvetesstigning? Enda sättet att ta reda på det är att ta sig an den –
och det var precis det jag och Staffan gjorde idag. Efteråt var det ganska
enkelt att utnämna den till den värsta backen jag någonsin upplevt och det
krävs en osedvanligt fet muta för att jag ska cykla den igen!
Konsten att matcha ihop klädsel med hojen. Enda avstickarna i färg är det röda i hjälmen och det blå på dojorna.
Monsterbrant
Redan
innan ”väggen” hade vi fått stifta bekantskap med en del stigningar. Hade väl
skrapat ihop strax över 1800 höjdmeter, klart mer än man får ihop på ett
sextimmarspass hemma. Dock gick väl de klättringarna an utan några
jätteproblem. Dagens stora fråga var om vi skulle besegra den kanske tuffaste
backen på Gran Canaria.
Avtaget till helvetet...
Det
enda positiva med ”väggen” är att den ”bara” är 9,75 km, vilket i sig känns som
en evighet längs vägen. Till det negativa kan det läggas att den bjussar på
omkring 1000 höjdmeter så med andra ord är snittlutningen kring 11%. Aningen
brantare än slottsbacken i Uppsala, fast 25 gånger längre då. Dock är det
knappast 11% lutning konstant. Nejnej, som brantast var det uppåt 26-27%, här snackar vi riktiga brytpartier! När det är så brant är det knappt cykling
längre. Det är inte heller styrketräning. Det är bara galenskap, enligt mig! Lättaste
växeln i – såklart – för att stående gunga från sida till sida för att desperat
försöka få runt tramporna. All kroppsvikt och kraft läggs på pedalerna för att
man ska komma någon vart. När man emellanåt kollar ned på displayen står det
5-7 knyck. Oj, här går det fort – NOT! Vägen var katastrofalt dålig, det var
snarare grus- än asfaltväg, och vissa partier var dessutom leriga. När det var
som brantast hände det att bakdäcket bara slirade runt när man stod upp så då
var det bara ned i sadeln och trampa, något som egentligen var alldeles för
tungt. Smärtan fanns överallt, särskilt i benen och ryggen. När man trodde sig
vara uppe var det fortfarande LÅNGT kvar. Har jag inget positivt att komma med
då? Ja, det skulle väl vara när jag hojade förbi en farm på slutet och blev påhejad
av spanjorerna. De tyckte väl att jag såg så eländig ut när jag bröt mig uppför
backen med Voeckler-grimaser att de ropade saker i stil med ”Venga Venga”, ”Alé
Amigo” och så tutade de för att jag skulle kämpa på. Annars har jag faktiskt
inget positivt att säga, det var ett rent h-vete och jag tyckte inte alls det
var skoj att bryta på hojen i en timme så där. Som jag ser det krävs det
följande för att besegra ”väggen”:
1.
Man
bör vara en skapligt stark cyklist
2.
Det
är en klar fördel att vara lätt i kroppen
3.
Ha
så lätta växlarna som möjligt, gärna 11-28-kassett och compact-vevparti
4.
Man
ska vara knäpp.
Knäpp
är jag i alla fall, annars hade jag aldrig utsatt mig för denna tortyrbackeJ!
Långt uppe, men ändå med rätt många höjdmeter kvar. Tror det var härikring som en aggressiv hund gjorde att jag nästan sket på mig. Den skällde som tusan och innan jag såg att den var kopplad hade jag redig panik. Hade verkligen inte kunnat hoja ifrån den här!
Äntligen uppe. Mot FIKET!!!
Väl
i Ayacata - trötta, hungriga och frusna - bestämde vi oss för att tagga ned
lite på våra storslagna klättrarplaner för dagen. Det största problemet var nog
att vi frös så jäkla mycket och att då klättra ytterligare 600 meter upp till
högsta toppen kändes som en mindre lyckad idé. Istället fick det bli fika och
sedan hoja ned till Maspalomas igen. Återigen ett pass på 5,5h, klart tuffare än
gårdagens körning. Imorgon tänkte jag åter försöka satsa på plattare cykling
och min förhoppning är att få ihop 6h som innehåller max 2000 höjdmeter. Med
tanke på terrängen här kan det bli svårt att lyckas med det…
Fikapuas i Ayacata. Vi råkade beställa två stora baguetter och med Staffans glutenintolerans så fick jag "offra" mig på båda mackorna. Serrano, mozzarella och tomat - sagolikt gott och välbehövligt!
Passet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar