Cykling över molnen

Dagens runda var snäll i det avseendet att det ”bara” blev strax över fyra timmar, men desto hårdare på så vis att vi bestämde oss för att gå ut hårt med klättrandet genom att ta oss till ön högsta punkt (1970 möh) redan på första riktiga passet. Cyklingen här kan beskrivas som en berg- och dalbana – i alla avseenden.

I mataffären stod allt på spanska utom sylten som stod på svenska 

En cola åkte med i ryggfickan idag. När jag väl öppnade den sprutade 1/3 ut på styrlindan så att min Lizard Skin blev ännu kladdigare i ytan. Gott var det i alla fall! 

Upp och ned – med allt

Det som ligger till grund för den totala berg- och dalbaneupplevelsen är det kuperade landskapet. Alla klättringar och sedermera långa härliga uppförslöpor gör att puls, effekt och fart varierar enormt mycket. Temperaturen diffar också en hel del. Uppför, när solen ligger på och fartvinden är obefintlig, skulle det vara för varmt att hoja naken. När det däremot går utför och man kommer in i skuggiga partier blir det redigt kallt trots vindväst. Orken går också i perioder, för att inte tala om humöret. När det är skapligt platt (vilket det sällan är i sig) känns livet gött. Vädret värmer härligt, vyerna är vidunderliga och cykelpassionen påtaglig, underbart helt enkelt. Dock kommer det tuffare stunder också. De långa klättringarna torterar låren, svetten får det att svida i ögonen så att man knappt ser något, man snorar ned sig och är allmänt ofräsch och energinivån är låg, ja, då är det inte fullt lika njutbart. Då vill man bara vaska hojen och lägga sig ned i första bästa dike och dö, typ.

Staffan klättrar uppför med lätthet - en vanlig syn 

Dagens leende kom när Staffan fick sig en efterlängtad cola på dagens fikastopp. När vi satt där kom det en riktig sköning förbi. En farbror på en gammal stålracer med växelreglagen på ramen och med en osedvanligt nördig och ful gammal hjälm hojade förbi i maklig fart och skrek "Venga, venga Alberto Contador!" 

Många klättringar avklarade, men alltjämt ett antal serpor innan den absoluta toppen. 

Ingen klättrare

Jag har väl redan haft koll på att jag inte är någon klättrare. Och att som en spurtare, med 5 kg kvar till tävlingsformen, ta sig an bergstoppar på nästan 2000 meter är ingen jättehit. Hade jag haft kropp som Nairo Quitana hade det gått galant, men jag är helt enkelt för tung för att vara klockren uppför. Min enda styrka som klättrare är väl inställningen, jag är i alla fall en envis fighter som gör mitt allra yttersta trots att varken kropp eller utväxling är den optimala för rådande förhållanden på GC. Har jag gått in för att nå öns högsta punkt så ska det bli så också och då får det väl gå långsamt och bli någon fotosession längs vägen, men upp ska jag! Sån är jagJ.

Hela vägen uppe vid militäranläggningen och över 1900 meters höjd. Så högt upp att vi var strax ovanför molnen.

Staffan gjorde mig då inte besviken uppför, han är onekligen stark trots att han endast kunnat träna sparsamt inför lägret. God åkstyrka kombinerat med en lätt kropp är en fin kombo för GC-cykling. Dock gjorde han mig besviken på ett annat sätt. På nedvägen passerade vi tre finfina sponjorskor – som Staffan inte såg. Kom igen nu, lite speluppfattning får man väl ha! Nej, då stirrade han ned i sin Garmin-display. Det är i de lägena man ska spänna biccarna, flexa vaderna och hojta ”Hej snygging” på spanska. Dessvärre vet jag inte vad det heter på spanska, någon som kan berätta det? Måste ju ha det i beredskap till nästa gångJ!

Nu blir det ytterligare tre cykeldagar innan det är dags för första vilodagen. Imorgon ska jag börja hoja med 11-28-kassett. Visst kunde jag genomföra dagens pass med 11-23, men när det brantar till som mest blir det för låg och slitsam kadens. Med lättare utväxling har jag större möjlighet att ”vila” (”vila” = inte gå på rött) uppför. I och med att det ska hojas tolv dagar totalt är det viktigt att inte slita mer än nödvändigt på musklerna så att man står sig skapligt hela lägret.

Passet

http://connect.garmin.com/activity/428115662