Då
var sista passet innan lägrets första av två vilodagar avklarat. Det blev ett
långt pass med många höjdmeter och med fint sällskap. De egna energinivåerna
hann både vara riktigt höga och rejält i botten.
Numera kör jag med 11-28-kassett, ett klart lyft mot 11-23 som var alldeles för tungt i de värsta motluten.
Finfint sällskap idag. Staffan, Pontus Johansson (elitåkare i mtb), Johan Landström (elitåkare i lvg ) och Isac Strömberg (cykeltränare)
Stängt fik
Tänk
dig att du redan är lite sliten efter att ha kört två relativt tuffa pass de
senaste dagarna. Du har nu kört 2,5h och det tornar upp sig ett redigt berg
framför dig. Långt däruppe syns en vit byggnad som ska vara ett fik. Det tar
drygt en timme att nå dit. Fine, du må vara sliten, men tanken på fiket fyller
dig med energi och motivation. Att tänka på en iskall cola som serveras med ett
leende av en söt spanjorska gör det värt att gneta på hela vägen upp.
Långt där uppe på berget syntes en liten vit byggnad som skulle föreställa ett fik.
Längs
vägen, från det toklånga klättrandet från San Nicolas, hann jag med att köra
huvudlöst och gå på för hårt. Vi nådde en brant stigning med ett gäng serpor.
Benen kändes fina och jag tänkte att det är lika bra att trycka på lite. Med
vilodag imorgon kände jag att det var läge att gasa på så att jag inte känner
mig fräsch när jag kommer hem. Med facit i hand ett mycket osmart drag! Man ska
aldrig köra hårt i början av en klättring när man ej vet hur lång backen är. Note
to myself: man blir trött av att hoja över 6h och dra 3500 höjdmeter på GC, man
behöver liksom inte bränna på extra för att det ska ta ut sin rätt.
Åter
till fiket som hägrade. Benen började kännas mer möra, men jag kunde i alla
fall hålla jämna steg med Landström och Isac. Nu såg det inte alls långt ut
kvar och snart skulle jag få lätta på pedaltrycket och göra det vi cyklister är
mästare på, att fika. GÖTT! Väl framme fick vi oss en riktigt otrevlig
överraskning; fiket var stängt! Satan i gatan. Här har man kämpat på som tusan
för att ta sig till ett fik – och så är det stängt. Inte okej! Luften gick ur
mig helt faktiskt. Nu var jag i dåligt skick både mentalt och fysiskt. Mitt ute
i ingenstans var vi tvungna att klättra ytterligare ett gäng höjdmeter innan
nästa civilisation med hopp om något fikaställe. Stannade en gång längs vägen,
vilket var ett dåligt val. Benen var rejält stumma och sega när jag skulle dra
igång igen. Fick stanna ytterligare en gång för att köra en gel. När gelen åker
fram brukar det vara illa ställt, och helt riktigt var det illa ställt med mig.
Jag hade det riktigt jobbigt med stigningarna och de undermåligt dåliga vägarna
som gjorde det ännu värre att ta sig någonstans. Efter strax över fyra timmar
kom så äntligen ett ÖPPET fik och det var lite av min räddning. Ny energi, vila
och senare mestadels utförskörning gjorde att det gick galant att ta sig hem
till Maspalomas igenJ.
Goda ost- och skinkmackor + två color fick mig på banan igen efter att ha varit riktigt nära att vägga totalt.
Utförskörningen
från Ayacata till Maspalomas var riktigt trevlig ikväll när det var ytterst få
bilister ute. Jag kunde köra helt i mitt eget tempo utan att behöva bromsa för
bilar som är i vägen. Särskilt kurvorna med fri sikt där man kunde använda hela
vägbanan för att hitta rätt linje genom kurvorna var helt underbara, älskar den
fartkänslan att svischa genom serpor utför. Känslan påminner nästan lite om att
åka slalom, en av mina stora passioner i livet.
Imorgon
blir det total vilodag. Det mest fysiska blir väl att kravla sig iväg till
hotellpoolen för att hänga där ett tag. Sedan blir det fyra nya långpass innan
nästa vilodag.
Passet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar