Roligaste velodrompasset någonsin

När jag hörde att David Mayer skulle hålla kvällens velodrompass förstod jag att det skulle bli roligt.  Vi har väl ungefär samma smak vad som är roligast på ”trärondellen”, nämligen korta och explosiva moment. Visst var själva passet roligt som tusan, men det bästa av allt – utan tvekan – var att jag fick låna velodromkungens värstinghoj. Aldrig haft så skoj på velodromen och bland det bästa jag varit med om i cykelväg någonsinJ!

 Ride Clean-armbandet på för att visa mitt motstånd mot doping. 

Bättre ben

Tyckte att benen kändes bättre än igår då jag inte hade mycket att ge. Återigen fick jag det bevisat att jag INTE är som bäst dagen efter vilodag (jag vilade i söndags), utan jag behöver ett hårt pass efter vila för att komma i slag. Hängde med rätt skapligt på de olika övningarna i början av passet – i motsats till igår då jag droppade av alltför ofta…

Materialsport

Snackade lite med Mayer mellan övningarna om hur roligt det skulle vara med en egen bancykel. Då frågade han vad jag satt på för sadelhöjd och det visade sig att vi sitter ungefär lika högt (eller kanske ska säga lågt, vi båda är ju rätt kortaJ). Han var så snäll att han erbjöd mig att prova hans asfeta Dolan-hoj.

Efter lite småmeck och inkörning på säkerhetszonen drog jag upp i banan tillsammans med de andra. På första momentet med snabbhojen, 6 minutare i lugnt tempo, fick jag inte möjlighet att stifta bekantskap med alla fina egenskaper hos vrålåket. Men jag kände verkligen hur stabilt den går och hur mycket lättare det var att hålla sin linje. Sen var det ju inte optimalt med hans monstermonster-utväxling – 51-14 – när det gick långsamt. Det blev rena ”gubbtrampet” (läs låg kadens) vill jag lova!

Mayers coolinghoj, bland det snabbaste man kan ha på velodromen! Superstyv Dolan-ram, fyraekrade värstingshjul, aerodynamisk geometri, 21 mm däck och en astung utväxling gjorde att en medelmåttig bancyklist som jag kunde bli lite småsnabb. 

På avslutningen, hunters, fick jag i alla fall maxa hojen. På de första varven när jag skulle ligga på rulle i hög fart kände jag en enorm skillnad mot lånehojarna. Normalt sett brukar det vara riktigt jobbigt, nu var det snarare: ”jaha, är det inte jobbigare än så här?” När det väl var dags för mig att plocka ett varv på klungan var det bara att kruta på – och vilket svar jag fick i hojen. Det var som en annan sport, typ. Kul att för en gångs skull göra så att tempohästen Moris fick kämpa lite för att hålla hjulJ!

Tusen tack David för lånetJ! Efter ett sånt här ”hallelujah moment” är det bara att lägga upp en sparplan så att jag kan rusta mig med en fin velodromhoj till nästa vinter. Om någon har lite pengar över går det alldeles utmärkt att skänka en spons-slant till en studerande cykelnördJ.