Ni som känner mig personligen vet säkerligen att lokalsinnet inte är min
starka sida. Det är förmodligen så att det räcker att ha följt mitt bloggande
under senare år för att ha snappat upp att jag har en tendens att cykla vilse. Nu
ska jag berätta något så pinsamt som att jag hojade fel på tävling i våras.
Att jag ibland hamnar på villovägar under träningspass är ett stående
inslag varje säsong. Jag är sådan att jag bara hänger på utan att reflektera
över vägvalen när jag deltar på gruppcykling. När jag sedan ställs inför
solocykling, i synnerhet om jag är i nya miljöer, brukar det bli en utmaning
att hitta rätt. I takt med att glykogenförråden sinar och blodsockret närmar
sig hypoglykemi ökar sannolikheten markant för felkörningar.
BCK-seniorer i Sunne
På Frykdalens 3-dagars i våras var det inte mycket som gick min väg. Efter
att ha levererat en backprolog som jag var nöjd med var det slut på fina
prestationer. Utan TT-hoj var jag chanslös på tempot, gjorde mitt sämsta
GP-lopp på lång tid och på linjeloppet gick allting fel. Förutom att jag blev
indragen i en stor klungkrasch på slutet, en vurpa som jag fortfarande måste
rehaba axeln för, ”lyckades” jag dessförinnan köra fel på första varvet.
Inför linjeloppet visste jag förutsättningarna, att jag var tvungen att
gå i utbrytning för att kunna nå en topplacering i sammandraget. Det var en del
attacker redan från start och inte helt oväntat kom evigt starke Peter Carlsson
iväg. Ett tag senare, i ett småkuperat avsnitt på banan, ville jag iscensätta en
ny utbrytargrupp för att brygga upp till Carlsson. Satt långt fram i klungan bland
ett par andra attackvilliga cyklister och var övertygad om att få med mig
någon/några på offensiven. Dock ville det sig inte bättre än att jag ensam fick
lucka bakåt. Mina möjligheter solo – med 6-7 mil kvar – var obefintliga, men testade
ändå att fullfölja, om inte annat för att få bra träning. Kanske att jag senare
skulle bli upphunnen av en mindre grupp och därigenom kunna få till något bra.
Körde på själv några kilometer och med stiltje i klungan fick jag ett
ganska skapligt avstånd. Dock var Peter Carlsson alltjämt för långt framför för
att jag skulle skymta honom. Kom så till ett avtag; skulle jag fortsätta rakt
på eller ta höger mot Sunne? Utan MC framför var jag osäker på vägvalet. I och
med att målgången var just i Sunne och avståndsangivelsen, 15 km, kändes rimlig
blev det att vika av höger. Fortsatte ett par hundra meter innan jag förstod
att jag var vilse. Såg att asfalten övergick i skogsväg, var helt offside med andra
ord. Gjorde en snabb U-sväng, såg klungan svischa förbi ute på den rätta vägen
och svor åt min egen klantighet i den mjölksyrafyllda jakten på att återansluta
till klungan. Från att ha varit säg halvminuten före huvudfältet var jag nu halvminuten
bakom. Fick jobba för glatta livet innan jag var med i matchen igen. När jag
satt i klungan förstod de andra ingenting; ”var
inte du i utbrytning nyss!?”
Eländet fortsatte också senare under loppet. Med kilometern kvar gick
snubben framför på hjul och jag hade ingenstans att ta vägen. Den
asfaltssyningen gjorde att det var game over. Kunde summera en tung
tävlingshelg och en i övrigt motig lvg-säsong 2016. Dock känner jag mig
motiverad inför 2017 och en del av förberedelserna till race kommer vara att läsa
in sig på bansträckningarna. Om jag mot förmodan skulle sitta i någon
utbrytning kan det vara en fördel att hitta;)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar