Den där känslan

Ni som är konditionsidrottare kan nog känna igen den där känslan, känslan när fysik och psyke agerar i symbios. Benen är lätta och rappa samt att skallen vill ta i och tänja på gränserna. Det är den känslan som gör det värt att bonka något vinterdistanspass och sitta av långa testcykelintervaller i ensamhet. Äntligen – efter en skadefylld och frustrerande säsong – föll bitarna på plats ikväll.  

Jag trodde att cykelsäsongen, i alla fall vad gäller hårdare kraftansträngningar, tog slut 27:e juli. Distanspasset, potthålet och landningen på högeraxeln gav befarat resultat, brutet nyckelben. Åtta veckor var prognosen från ortopedläkaren. En snabb överslagsberäkning fick mig att inse att Tre Berg och Västeråshelgen bara var att glömma. Det skulle säkert inte bli något mer TCT heller. Den största smärtan var inte själva frakturen, utan det var den mentala käftsmällen  att ånyo drabbas av bakslag. Knappt hade jag fått axeln okej sedan Sunnekraschen och nyss hade svullnaden i ansiktet gått ned efter grävlingsskrotningen och så nu detta. Surt värre!

Det hade varit lätt att ge upp där och då, ta en off season på obestämd tid och skita i allt vad träning och rehab heter. Fast nej, ett nyckelbensbrott är ingenting att ge upp för. Det drabbar många cyklister och brukar inte vara några större problem att få ordning på. Jag hade två hela ben, en vilja att komma tillbaka och en familj som stöttade till 100% för att få vardagen att fungera med en högerarm ur funktion. När Mr hålla tal på TCT-festen, Hasse Carlsson, skrev att jag skulle få ett pris om jag kom till start på sista TCT-loppet fick jag målbilden klar för mig, att jag ska köra något träningsrace innan säsongen är slut. Varje gång som jag satte mig på testcykeln eller drog i de osedvanligt tråkiga rehabsnoddarna hade jag tankarna på att bli hel och stark till första helgen i oktober.

Efter drygt fyra veckor kunde jag börja cykla ute igen och sedan ett par veckor har jag kunnat köra TCT, Borlänge CK:s roliga träningstävlingar. Kroppen har känts ganska bra med tanke på hur mycket av säsongen som har gått bort pga. skador och framförallt har det varit förbannat skoj att cykla på riktigt igen. Glädjen blir så mycket större och mer genuin att idrotta när man har kämpat hårt för att komma tillbaka från skada eller sjukdom!

I och med att så mycket av säsongen har förstörts av skador har jag inte direkt blivit bortskämd med positiva känslor och formkvitton. Jag är jättenöjd med känslan och flowet som jag upplevde på halvmaran i Ludvika, men annars har det mest handlat om rehab och försök till att få tillbaka en grundfysik som cyklist. Med denna bakgrund var det både efterlängtat och underbart att få till det på kvällens TCT. Kände på cyklingen till start att påkarna var i slag. Ambitionen var, trots att den platta Långsjöbanan brukar utmynna i klungspurter, att köra offensivt och försöka få en utbrytning att hålla. På en träningstävling vill jag inte sitta passiv för att kunna gå all-in sista 150 meterna… Efter ett par försök kom läget med 4-5 km kvar av första loppet. Hade nyss tagit min förning i klungan och såg snett framför mig att tempostarke Viktor Lundmark var attacksugen. Helt riktigt kom attacken och jag spurtade på för att komma in på hjul. När vi fick lucka med så kort kvar fanns det bara ett alternativ, att gräva djupare i mjölksyraträsket för att ha chansen att gå hem. In på upploppet hade vi klungan på behörigt avstånd och kunde därför lurpassa på varandra istället. Fick se mig besegrad av Viktor i spurten, men kände mig ändå belåten med att vara delaktig i att en utbrytning höll.

Andra loppet, med tilltagande regn, åkte pulsen berg- och dalbana. Utbrytning och attackförsök i Mora By-backen varvades med lugnare cykling. Det såg ut att bli klungspurt när vi svängde genom sista kurvan, men då bestämde jag mig för att sätta allt på ett kort, en kilometerattack. Var trea genom kurvan och med en liten lucka bakåt såg jag en möjlighet att gå solo. Matade på för kung och fosterland i slakmotan på Långsjörakan och när mjölksyran tilltog fortsatte jag gnetandet sittande. Så som de sved i påkarna förstod jag att även Agda, 80 år, skulle ta mig i en spurt så enda segerchansen var att hålla undan – och det gjorde det.

Det bästa med kvällen var inte att vinna ett av loppen, utan det var att få cykla med en go känsla igen efter motgång på motgång under säsongen. Att få lite belöning för allt slit under rehabtiden och ha grundkonditionen på plats igen ger positiv energi inför vinterträningen!

PS. Jag tror att Hasse kommer ge mig ett par stödhjul på avslutningsfesten. DS