Rätt mentalt mode

Min vardag innehåller, till följd av nyckelbensbrottet, ganska mycket testcykelträning. Det är kanske lätt att tänka att det främst är benen som avgör hur bra intervallerna går, men jag hävdar att den största utmaningen är det mentala. Särskilt så här års – när sociala medier kryddas av massa härliga bilder på utecykling – kan det vara tufft att kämpa sig igenom cyklingen inomhus.

Ett typiskt TC-pass består av någon form av tröskelintervaller. Att köra lugnare ger inte tillräckligt mycket och hårdkörning á la 30 sekundare är ännu för hårt för nyckelbenet. Rent fysiskt är det egentligen inga större konstigheter att ta sig igenom trösklarna. Jag vet precis vad jag ska hålla för watt och om det bara handlade om benen skulle jag kunna dra av 40-60 minuter i ett svep. Dock finns det en liten detalj här, att det gäller att få med skallen på att det är en god idé att genomföra en intervall som är lika lång i tid som ett tempolopp. Min lata fikacyklistskalle tycker aldrig att superlånga testcykelintervaller är någon hit…

Inne på en stationär testcykel får man absolut ingenting gratis. Inga vackra vyer, inget trissande träningssällskap och inga Strava-segment att sikta in sig på. Förutom musik och något sportklipp på datorn är det bara jag, tristessmaskinen (läs testcykeln) och ett tomt badrum. Då gäller det att kunna hitta positiva tankemönster för att få till träningen som planerat.

För min del går passen allra bäst när jag tänker så lite som möjligt. Idag hade jag den där känslen av att vara ”tom” i skallen – och då går det fint att trampa sig igenom intervall efter intervall. Om jag börjar tänka massa tappas fokus och jag kommer på minst tusen sysselsättningar som är både roligare och bekvämare än att gneta på en testcykel.