Det tveeggade svärdet

Utåt sett kan det verka som att det enbart är positivt att ha en ambitiös personlighet. Man har drivet, viljan och envisheten med vardagens åtaganden och resultaten blir oftast goda. Dock har det sina baksidor att vara väldigt ambitiös, har jag fått erfara.

”Det är ologiskt att du mår dåligt – du har ju lyckats med allting”, är en av de kommentarer som jag har fått i samband med en livssvacka. På ytan var det kanske så att jag hade lyckats med det mesta och för omgivningen var delvis svårt att förstå att jag blev utbränd 2014. Jag var en termin från att kunna inkassera en dubbel ekonomexamen från Uppsala Universitet, en av landets bästa utbildningar för ekonomer. Som cyklist hade jag utvecklats från att komma sist på CK Unis klubbmästerskap till att bli topp tio i elitklass. Jag hade precis avverkat Vätternrundan under sju timmar, en tid som ända sedan klassikern 2010 hade varit en dröm för mig att uppnå.

Allting har dock ett pris. Att kombinera heltidsstudier – med allt vad det innebär i form av tentaperioder, uppsatsskrivande etc. – med träningsveckor uppåt 20 timmar var kämpigt. Det slet att ha mental stress från skolbänken och fysisk stress från cykelsatsningen. Jag försökte i alla fall kämpa på, envis som jag är. Dagar som bestod av 3-4 timmar i sadeln, idogt pluggande, något dagligt blogginlägg och övriga vardagsbestyr var normaltillståndet för mig i Uppsala. Det skulle gärna hinnas med umgänge med kompisar också. Envisheten blev som mest påtaglig på Vätternrundan, att jag pressade mig så hårt att jag inte ens kommer ihåg de sista fem milen.

Till slut sade kropp och knopp ifrån, det gick inte att prestationshetsa längre. Det var inte bara ”soppatorsk” som kunde avhjälpas med en ny tankning – hela motorn hade havererat av att ha gått på högvarv för länge. Jag hade lyckats med att få bra betyg i skolan och sätta personliga rekord på hojen, men misslyckats med något väsentligt, att hitta balansen i vardagen. Från att ha trampat mig igenom femtimmarspass var regelbundna pauser en nödvändighet för att orka ta promenader. Från att med glädje ha hållit föredrag och bjudit på sig själv som spinningledare klarade jag inte ens av att handla mat själv. I de stunderna – när yrsel, orkeslöshet och ångest hämmade som mest – spelade det ingen roll vad jag hade uppnått tidigare. Jag hade noll glädje av gymnasiestipendiet för goda studieresultat eller årets wattrekord på hojen.

Att vara ambitiös är som ett tveeggat svärd – det är något som kan hjälpa dig att nå långt men också dränera dig på energi. I den bästa av världar skulle det ha funnits en ”on/off-knapp” för sina ambitioner, att man vid utvalda tillfällen kunde koppla på drivet och sedan koppla av så fort det behövs. Dessvärre fungerar det inte riktigt så. Är du ambitiös i skolbänken eller på jobbet är du förmodligen också ambitiös som idrottare. Att lära sig prioritera, kunna nöja sig med lägre betyg och inte alltid sträva efter topprestationer är ett livstidsprojekt.

Jag tror att det första steget mot en mer balanserad ambitionsnivå är att ha viss självinsikt. Har man som jag varit utbränd bör man försöka inse och acceptera att den främsta orsaken till väggningen är den egna personligheten. Jag vet med mig att jag alltid kommer leva med en ambitiös ådra som måste hanteras. Om någon säger åt mig nu att ta det lite lugnt med träning/skola/företagande blir jag inte längre sur och tycker att hen är överbeskyddande. Då tackar jag istället för omtanken och påminnelsen om att ta ett steg tillbaka.

Om jag blickar tillbaka på alla år i skolbänken, snart 17 år, är jag mest nöjd med det gångna året på idrottstränarprogrammet. Dels har jag vågat följa mitt hjärta och dels har jag äntligen taggat ned betygsambitionerna. För mig har det enbart varit hälsosamt och välgörande att nöja sig med G på kurserna. Det är viss skillnad mot högstadiet och gymnasiet då jag kunde bli gråtfärdig för att ”bara” ha fått VG+ på något prov… I och med att jag förutom studierna har eget företag, extrajobb och ibland vill kunna cykla fort har det inte funnits utrymme att sikta mot toppbetyg samtidigt.

Jag är också nöjd med hur jag tränade månaden efter årets Mallorcaläger. Det kunde ha varit frestande att bygga vidare på den positiva lägerkänslan då jag kände mig starkare än någonsin som cyklist. Trycka på med hårdträning och kanske tappa något kilo till för att försöka höja prestationsförmågan ytterligare. Dock valde jag att lyssna på kroppen och inse att jag var sliten. 10 dagars backiga långpass tillsammans med mycket att ta igen i skolan och en del annan mental stress tog på krafterna. Det blev en lugn träningsmånad - ofta utan wattmätare - och en DNS på den planerade tävlingspremiären. Det var förmodligen det klokaste beslutet som jag har fattat sedan jag inledde min cykelsatsning.

Det är i grund och botten en positiv egenskap att vara ambitiös, men för att kunna hantera detta tveeggade svärd på ett hälsosamt och hållbart sätt är det nog så viktigt att ha förmågan att ta ett steg tillbaka och sänka ambitionsnivån mellan sina kraftansträngningar.