Hitta delmål

Vid träning i allmänhet och skador i synnerhet tror jag att delmål kan vara till god hjälp. Delmålen syftar till att vägleda och motivera mot huvudmålet som ligger längre bort i tiden. Nu med mitt nyckelbensbrott har jag olika små delmål mot mitt långsiktiga mål, att kunna cykla helt obegränsat och smärtfritt.

När jag för drygt tre veckor sedan var på akuten i Falun och fick nyckelbensfrakturen på pränt kändes det minst sagt surt. Jag hade äntligen fått ordning på min tidigare axelskada och under de veckor som jag hade tränat skadefritt började cykelformen sakteliga att infinna sig. Började att se fram emot hösten och att få avrunda säsongen med ett par race som jag gillar. Kände mig på gång – helt enkelt. Att då få besked om åtta veckors konvalescens var ett riktigt bottennapp, särskilt som säsongen har varit skadefylld och motig i övrigt också. Efter en snabb överslagsberäkning förstod jag att tävlingssäsongen var över.  

De första dagarna efter kraschen var motivationen körd i botten. Cykelkompisar försökte peppa med att jag snart kunde sätta mig på testcykeln igen, men med 2017 evighetslångt borta fanns det ingen lust att trampa inomhus. Jag hatade att vara skadad och jag hatade att testcykel var det som stod till buds. Efter fyra-fem dagar hände dock någonting. Jag blev oerhört rastlös av att gå hemma, ligga på soffan och endast ta korta promenader. Både för min egen och familjens skull var det nog bäst om jag försökte komma igång med lättare träning igen för att höja humöret och underhålla fysiken. Även om jag knappast var sprudlande glad på testcykeln gjorde passen verkligen gott; jag fick ta ut mig lite lagom och de efterföljande timmarna hade jag som minst smärta i nyckelbenet. Tänkte att dagliga testcykelpass kunde hjälpa mig att snabbare bli kvitt smärtstillande och ha en okej kondition när jag väl kan börja cykla på riktigt igen.

För att inte bli knäckt över att två månader är en ganska låg tid har jag försökt identifiera delmål under min rehab. Det har hjälpt mig med motivationen och gjort det lättare att märka framsteg med läkningen. Här följer ett axplock av delmål:

·      Knyta skorna själv

·      Träna på testcykel

·      Sluta med mitella

·      Sluta med smärtstillande

·      Köra benövningar med skivstång i gymmet

·      Cykla utomhus

·      Genomföra träningstävling på landsväg/velodrom

Har idag bockat av ett delmål, att kunna greppa en skivstång i gymmet och utföra utfallssteg. Hoppas på fortsatta framsteg och när tankarna far iväg på testcykeln tänker jag påminna mig om att det ska bli redigt gött att hoja ute igen!

Det tveeggade svärdet

Utåt sett kan det verka som att det enbart är positivt att ha en ambitiös personlighet. Man har drivet, viljan och envisheten med vardagens åtaganden och resultaten blir oftast goda. Dock har det sina baksidor att vara väldigt ambitiös, har jag fått erfara.

”Det är ologiskt att du mår dåligt – du har ju lyckats med allting”, är en av de kommentarer som jag har fått i samband med en livssvacka. På ytan var det kanske så att jag hade lyckats med det mesta och för omgivningen var delvis svårt att förstå att jag blev utbränd 2014. Jag var en termin från att kunna inkassera en dubbel ekonomexamen från Uppsala Universitet, en av landets bästa utbildningar för ekonomer. Som cyklist hade jag utvecklats från att komma sist på CK Unis klubbmästerskap till att bli topp tio i elitklass. Jag hade precis avverkat Vätternrundan under sju timmar, en tid som ända sedan klassikern 2010 hade varit en dröm för mig att uppnå.

Allting har dock ett pris. Att kombinera heltidsstudier – med allt vad det innebär i form av tentaperioder, uppsatsskrivande etc. – med träningsveckor uppåt 20 timmar var kämpigt. Det slet att ha mental stress från skolbänken och fysisk stress från cykelsatsningen. Jag försökte i alla fall kämpa på, envis som jag är. Dagar som bestod av 3-4 timmar i sadeln, idogt pluggande, något dagligt blogginlägg och övriga vardagsbestyr var normaltillståndet för mig i Uppsala. Det skulle gärna hinnas med umgänge med kompisar också. Envisheten blev som mest påtaglig på Vätternrundan, att jag pressade mig så hårt att jag inte ens kommer ihåg de sista fem milen.

Till slut sade kropp och knopp ifrån, det gick inte att prestationshetsa längre. Det var inte bara ”soppatorsk” som kunde avhjälpas med en ny tankning – hela motorn hade havererat av att ha gått på högvarv för länge. Jag hade lyckats med att få bra betyg i skolan och sätta personliga rekord på hojen, men misslyckats med något väsentligt, att hitta balansen i vardagen. Från att ha trampat mig igenom femtimmarspass var regelbundna pauser en nödvändighet för att orka ta promenader. Från att med glädje ha hållit föredrag och bjudit på sig själv som spinningledare klarade jag inte ens av att handla mat själv. I de stunderna – när yrsel, orkeslöshet och ångest hämmade som mest – spelade det ingen roll vad jag hade uppnått tidigare. Jag hade noll glädje av gymnasiestipendiet för goda studieresultat eller årets wattrekord på hojen.

Att vara ambitiös är som ett tveeggat svärd – det är något som kan hjälpa dig att nå långt men också dränera dig på energi. I den bästa av världar skulle det ha funnits en ”on/off-knapp” för sina ambitioner, att man vid utvalda tillfällen kunde koppla på drivet och sedan koppla av så fort det behövs. Dessvärre fungerar det inte riktigt så. Är du ambitiös i skolbänken eller på jobbet är du förmodligen också ambitiös som idrottare. Att lära sig prioritera, kunna nöja sig med lägre betyg och inte alltid sträva efter topprestationer är ett livstidsprojekt.

Jag tror att det första steget mot en mer balanserad ambitionsnivå är att ha viss självinsikt. Har man som jag varit utbränd bör man försöka inse och acceptera att den främsta orsaken till väggningen är den egna personligheten. Jag vet med mig att jag alltid kommer leva med en ambitiös ådra som måste hanteras. Om någon säger åt mig nu att ta det lite lugnt med träning/skola/företagande blir jag inte längre sur och tycker att hen är överbeskyddande. Då tackar jag istället för omtanken och påminnelsen om att ta ett steg tillbaka.

Om jag blickar tillbaka på alla år i skolbänken, snart 17 år, är jag mest nöjd med det gångna året på idrottstränarprogrammet. Dels har jag vågat följa mitt hjärta och dels har jag äntligen taggat ned betygsambitionerna. För mig har det enbart varit hälsosamt och välgörande att nöja sig med G på kurserna. Det är viss skillnad mot högstadiet och gymnasiet då jag kunde bli gråtfärdig för att ”bara” ha fått VG+ på något prov… I och med att jag förutom studierna har eget företag, extrajobb och ibland vill kunna cykla fort har det inte funnits utrymme att sikta mot toppbetyg samtidigt.

Jag är också nöjd med hur jag tränade månaden efter årets Mallorcaläger. Det kunde ha varit frestande att bygga vidare på den positiva lägerkänslan då jag kände mig starkare än någonsin som cyklist. Trycka på med hårdträning och kanske tappa något kilo till för att försöka höja prestationsförmågan ytterligare. Dock valde jag att lyssna på kroppen och inse att jag var sliten. 10 dagars backiga långpass tillsammans med mycket att ta igen i skolan och en del annan mental stress tog på krafterna. Det blev en lugn träningsmånad - ofta utan wattmätare - och en DNS på den planerade tävlingspremiären. Det var förmodligen det klokaste beslutet som jag har fattat sedan jag inledde min cykelsatsning.

Det är i grund och botten en positiv egenskap att vara ambitiös, men för att kunna hantera detta tveeggade svärd på ett hälsosamt och hållbart sätt är det nog så viktigt att ha förmågan att ta ett steg tillbaka och sänka ambitionsnivån mellan sina kraftansträngningar.

Rätt mentalt mode

Min vardag innehåller, till följd av nyckelbensbrottet, ganska mycket testcykelträning. Det är kanske lätt att tänka att det främst är benen som avgör hur bra intervallerna går, men jag hävdar att den största utmaningen är det mentala. Särskilt så här års – när sociala medier kryddas av massa härliga bilder på utecykling – kan det vara tufft att kämpa sig igenom cyklingen inomhus.

Ett typiskt TC-pass består av någon form av tröskelintervaller. Att köra lugnare ger inte tillräckligt mycket och hårdkörning á la 30 sekundare är ännu för hårt för nyckelbenet. Rent fysiskt är det egentligen inga större konstigheter att ta sig igenom trösklarna. Jag vet precis vad jag ska hålla för watt och om det bara handlade om benen skulle jag kunna dra av 40-60 minuter i ett svep. Dock finns det en liten detalj här, att det gäller att få med skallen på att det är en god idé att genomföra en intervall som är lika lång i tid som ett tempolopp. Min lata fikacyklistskalle tycker aldrig att superlånga testcykelintervaller är någon hit…

Inne på en stationär testcykel får man absolut ingenting gratis. Inga vackra vyer, inget trissande träningssällskap och inga Strava-segment att sikta in sig på. Förutom musik och något sportklipp på datorn är det bara jag, tristessmaskinen (läs testcykeln) och ett tomt badrum. Då gäller det att kunna hitta positiva tankemönster för att få till träningen som planerat.

För min del går passen allra bäst när jag tänker så lite som möjligt. Idag hade jag den där känslen av att vara ”tom” i skallen – och då går det fint att trampa sig igenom intervall efter intervall. Om jag börjar tänka massa tappas fokus och jag kommer på minst tusen sysselsättningar som är både roligare och bekvämare än att gneta på en testcykel.

Framsteg

Det har gått två veckor sedan nyckelbensbrottet och upplever att det går framåt med läkningen. Har lagt undan de ”tunga grejerna” (läs morfin) och behöver inte använda mitellan lika ofta heller till vardags.

I och med att det är fraktur på högra nyckelbenet – och jag är högerhänt – har det verkligen varit guld värt att bo hemma hos familjen under skadeperioden. Det är slående vad handikappad man blir när högerhanden inte kan användas! De första dagarna behövde jag hjälp med de mesta, alltifrån att skära maten till att knyta skorna. Utan att överdriva kan jag säga att lillbrorsan på 5 år klarade av fler vardagssysslor då. 

Träningen då? Jo, efter omständigheterna är jag nöjd med hur träningen flyter på. Det blir testcykelpass i stort sett dagligen, vilket är klart välgörande för både kondis och humör. När jag väl sitter där kan det till och från vara långtråkigt, men får i alla fall tiden att gå med hjälp av skön musik och någon cykelsändning via Youtube. Gött sen efter passen att vara lite hög på endorfiner!

Dagens TC-pass

Erbjuder coaching

Det är med glädje som jag kan meddela att jag utökar mitt företagande. Nu kan du även anlita mig som tränare för cykling, löpning och styrketräning. Erbjuder flera olika nivåer av coaching, se ytterligare information under fliken coaching

Sedan tidigare finns även följande tjänster/produkter:

Föreläsning

Bok

Hur kunde det bli cykling?

Sedan 2010 har cykling varit det självklara valet när jag ska välja träningsform med hjärtat. Annat var det i tonåren - då var hojande bland det värsta jag visste. Att trampa runt Vikasjön med mamma var jobbigt, långtråkigt och rena bestraffningen.

Tänk vad man förändras med åren. Man får nya smaker, intressen och vänner, bland annat. När jag växte upp var det här med konditionsträning på intet sätt lockande. Visst, jag lirade fotboll och innebandy, två sporter som ger en del flås. Dock var det bollspelet och lagkänslan som var tjusningen - inte själva springandet.

Jag kommer ihåg när jag var 13-14 år. Det var sommar och vi hade bortamatch med Korsnäs IF. Mamma och hennes sambo var där som åskådare och såg mig göra en plattmatch, framförallt hade jag ingen ork alls att springa fram och tillbaka längs kanten som vänsterback. Efteråt fick jag höra: "ut med dig och cykla!" apropå min dåliga kondition. Jag ville inte alls cykla och försökte med invändningen: "men att cykla ger ju ingen fotbollskondition!". Blev hur som helst uttvingad att hoja 15 km, vilket kändes som en ren bestraffning då.

Det har hänt en del sen dess. En fotskada som stoppade fortsatt fotbollsspel, racern i 20-årspresent och Vätternrundan 2010 har fått mig att falla för cykelsporten. På samma sätt som jag tidigare i livet sade att kaffe inte var något för mig, har jag upptäckt tjusningen med träna och se mig omkring från cykelsadeln.

Nu längtar jag tills nyckelbenet är läkt - då ska jag cykla runt Vikasjön och ta en skarvning förbi Torsångs café för kaffepaus. Kanske att morsan vill följa med?

Hålla igång

Drygt en vecka har gått sedan jag stiftade för närgången bekantskap med asfalten och bröt nyckelbenet. Bär alltjämt mitella och har till och från rätt ont, men har i alla fall gjort ett framsteg, att jag kan träna lite igen. Det betyder mycket både för kropp och knopp att kunna göra något fysiskt.

När olyckan var framme förra onsdagen och det konstaterades nyckelbensfraktur kunde jag ha gett f-n i allting. Bara lägga sig på soffan med chips och öl och mest tycka synd om sig själv för att det har varit en säsong som mest har bestått av motgångar. Säsongspremiären missades för att kroppen var för sliten, när jag väl började tävla skadade jag axeln i en klungkrasch och lagom tills axeln var okej small nyckelbenet. Därimellan har jag även hunnit med att skrota med en grävling (!!) och landa på ansiktet. 

Fast nej, jag tänker inte ge upp och skita i allting. I bagaget bär jag med mig erfarenhet av att ha besegrat klart tuffare prövningar än ett nyckelbensbrott. I slutet av tonåren var jag fotskadad i över ett år, något som tvingade mig att lägga ned fotbollsspelandet som hade varit min stora hobby sedan 6-årsåldern. Under 2014 gick jag in i väggen, vilket var den svåraste tiden i mitt liv både vad gäller fysisk och mental hälsostatus.

Nyckelbenet behöver i alla fall läketid, enligt läkaren tar det drygt 8 veckor innan jag förväntas vara helt återställd. Det är - när man är van att leva aktivt - ganska lång tid. Jag har sådan självinsikt att jag vet med mig att jag skulle bli fullkomligt rastlös och slutligen klättra på väggarna om jag behövde leva helt passivt i två månader. Tack och lov kan jag göra annat än att spendera hela dagarna på sofflocket. Det har blivit någon lugn promenad varje dag och sedan i måndags har jag tagit ett dagligt pass på testcykeln. Ambitionen är inte att förbättra fysiken, utan det handlar mer om att försöka tappa så lite flås som möjligt under skadeperioden. Korta pass (40-50 min) och på behörigt wattavstånd från mjölksyra. Dagar då benen är skapliga kan jag känna att jag hade orkat fler och tuffare intervaller, men varför ska jag pusha jättehårt nu? Tävlingssäsongen är ändå över. Det är bättre att jag kan träna lätt dagligen och undviker ytterligare smärta än att gå all in så att både motivation och läkning raseras.