Våga förändring

Om någon hade sagt åt mig sommaren 2014 att livet skulle se ut som det gör idag – med tränarstudier, eget företag och PT-jobb – hade jag knappast trott på vederbörande. Där och då var min enda förhoppning att bli frisk, kunna ta en promenad utan att bli helt utmattad och återfå livsglädjen. Min önskan om att få tillbaka hälsan har uppfyllts - mycket tack vare att jag har gjort stora förändringar i livet.

Numera jobbar jag extra som personlig tränare på Actic Lugnet

Jag minns fortfarande nervositeten när jag för första gången uttalade mina planer för familj och vänner, att jag ville bli idrottstränare. Hur skulle de reagera på att jag – med en ekonomexamen från Uppsala Universitet – tänkte skippa den utstakade vägen och spendera ytterligare tre år i skolbänken? Kommer de tycka att jag är galen? Nej, de kände mig för väl. De tyckte snarare det var galet att jag inte hade tänkt tanken tidigare.

Det första steget mot verklig förändring togs hösten 2014, ett par månader efter att jag hade gått in i väggen. Kroppen orkade med ett par kortare cykelpass i veckan, men att träna på flera dagar på raken var bara att glömma. På det mentala planet fanns det ännu mer att jobba med. Jag kunde knappt läsa en sportartikel med behållning, hade ett stort behov av lugn kring mig och inombords fanns en gnagande stress som några djupa andetag inte kunde råda bot på. Det fanns i stort sett bara en plats som kunde få mig att andas harmoniskt, naturen. Att ta sig en kortare promenad, lyssna på fåglarna och fika vid en porlande bäck var min tillflyktsort. Det fortsatte med fler skogsturer, ofta i syfte att komma hem med ett par fyllda svampkorgar. Kroppen fick sitt av att knalla runt bland stubbar och stenar och framförallt gjorde det obeskrivligt gott för knoppen med stunderna till skogs.

Senare under hösten, när till och med säsongen för trattkantareller var över, gjordes ett stort steg mot att få en fungerande vardag igen. Jag hade precis fått jobb som elevassistent på en skola i Borlänge. Tack, tack och åter tack till Anders Östberg, en kontakt från Borlänge CK, som gav mig den chansen. Att ha ett jobb som snarare handlade om att bygga en relation än att prestera var precis vad jag behövde. Jobbandet byggde sakteliga upp självförtroende och stresstålighet.

Inför sommaren 2015 väntade jag med spänning på två viktiga besked, dels antagningsbesked från idrottstränarprogrammet och dels besked från förlag på mitt bokmanus. Under ett halvårs tid, i synnerhet under skollov, hade jag filat på en tänkt bok. En berättelse om mitt överambitiösa leverne, insjuknandet och vägen tillbaka till en fungerande vardag. Studiebeskedet kunde jag delge omgivningen direkt när det kom medan förlagserbjudandet – efter ett antal avslag – fick hemlighållas tills avtalet var klappat och klart.

Snart är jag halvvägs genom tränarstudierna och jag ångrar inte för en sekund att jag har bytt spår på tillvaron. Jag behöver inte längre ha sömnlösa nätter med framtidsgrubblerier – jag lever helt enkelt det liv jag vill leva! Det har varit en ekonomisk risk att sätta sig i skolbänken igen. Det har varit en social och emotionell risk att släppa Utbrändheten– och vägen tillbaka som människa och idrottare. Det har varit en risk på flera plan att starta firman. Men vet ni, jag är glad över att jag har tagit de riskerna – för i annat fall hade jag riskerat att sabba hälsan ytterligare med en fortsatt vardag styrd av förväntningar, prestationskrav och karriärshets.