Prestation och identitet

Igår kväll var jag i kyrkan för att lyssna på adventssång av mammas kör. Fin sång och en kärnfull predikan av prästen. Ett av budskapen var att det i dagens samhälle är för stort fokus på prestation, att vi värderar oss som människor utifrån prestation i för hög utsträckning.

Jag har i flera avseenden växt upp i en högpresterande miljö. Mina föräldrar har kämpat hårt på sina jobb, på gymnasiet gick jag naturvetenskaplig inriktning där det enda som dög var MVG och att senare elitidrotta har verkligen skapat ett prestationsfokus. När man är omgiven av prestationsinriktade människor blir det en norm för en själv att endast nöja sig med topprestationer.

Det finns helt klart en fara med att tänka kring prestation, prestation och åter prestation, i synnerhet om du börjar få in prestation som en del av din personliga identitet. Jag har fått lära mig den hårda vägen – efter att ha varit utbränd – att det kan gå överstyr med ambitionerna. Att sträva efter att topprestera på flera områden samtidigt är något som ofta sker på bekostnad av den egna hälsan.

Hur gör man då för att släppa på prestationshetsen i ett samhälle där idealet är karriärism, hova in massa likes på sociala medier och ha många bollar i luften samtidigt? Mitt främsta tips är att se på dig själv på samma sätt som du ser dina vänner. Jag är övertygad om att du har valt ditt umgänge utifrån att det är sköna människor med sunda värderingar snarare än att vederbörande måste topprestera i alla lägen.

På samma sätt kommer dina riktiga vänner finnas där för dig just för att du är du – oavsett antalet instagramföljare, PB i knäböj eller resultat på senaste cykeltävlingen.

På detta tema kan jag varmt rekommendera Johan Olssons sommarprat. Var riktigt intressant att höra hans tankar kring mental träning, om att inte ha resultatmål och vad hans fru och barn har betytt för hans inställning till skidåkningen.