Närmare till bra ben

Alla som cyklar regelbundet vet om att känslan i påkarna varierar från pass till pass. Ibland är det ”diamantben” och ibland ”betongben”, för att använda två vanliga cykeluttryck. Min förra träningsvecka var det högst påtagligt hur mycket prestationsförmågan kan skilja sig beroende på vilken träning man utfört de senaste dagarna. Jämfört med 2014 fordras det i alla fall färre vilodagar för att återfå okej ben. 

I tisdags var det i sedvanlig ordning träningstävlingen TCT. 40 km på den kuperade och utslagsgivande Sågmyrabanan, en bana som jag hade vunnit på de två senaste upplagorna. På träningsrace tycker jag det är skitkul med backar och offensiv cykling trots att min kroppsform och vikt inte riktigt är bästis med jordens gravitation… Det handlar trots allt om att få bra träning – och det får man verkligen i Hisvåla- och Sågmyrabackarna! Tyvärr var benen inte alls med mig denna gång, vilket jag smärtsamt fick erfara så fort det blev attackcykling. Var oförmögen att gå med tätduon uppför Hisvåla och väl i den långa målbacken gjorde jag utbrytning bakåt snarare än framåt i fältet. Ska inte sticka under stolen med att det var frustrerande just för stunden. Att bli sexa må vara hänt, men att känna sig kass och inte kunna vara med och göra loppet var rätt trist.

Bild från ett tidigare TCT Sågmyra då benen var fina. Denna gång hade det varit väldigt enkelt att fånga mig på bild eftersom jag cyklade extremt långsamt i målbacken...

När man är som mest frustrerad över att kroppen inte svarar som man vill är det så lätt att tänka att mer och hårdare träning är universallösningen på alla problem. Visst, i en del fall är det såklart så att mer/bättre fysisk stimuli behövs för att få ordning på påkar och flås. Men i andra fall är det precis tvärt om, att kroppen inte är återhämtad efter den senaste tidens träning. I de lägena är det A och O att bland annat ha en träningsdagbok. Hur har träningen sett ut på sistone? Det är även klokt att ta sig en funderare på hur sömn, kost och vardagsstress har varit för att få en bredare bild. 

När den första frustrationen hade lagt sig och jag såg på det hela mer objektivt visste jag att det inte handlade om ”underträning”. Jag har, efter att ha varit skadad stora delar av 2016, haft ett lyckat träningsår, förmodligen mitt bästa år träningsmässigt sedan jag började tävlingscykla. Kontinuitet, glädje och turen att vara förskonad från skador/sjukdom.  Över någon natt går man inte från att vara en okej cyklist till att bli kass… Det var inte mer komplicerat än att jag var lite sliten från det föregående tröskelpasset.  

Efter den mindre lyckade träningstävlingen var det alltså inte tal om att panga på hårdare de närmaste passen. Jag höll mig till planen, genomförde torsdagens långpass städat i effektzon 2 och tog min tänkta helvila på fredagen. Musklerna fick sin återhämtning och jag fick längta efter att cykla igen. Uppenbarligen gjorde upplägget susen – för på lördagens Vo2max-pass var känslan finfin igen. Kunde slå mitt två år gamla PB uppför Skuggarvsbacken (Hällavägen) och samtidigt få till ett bra pass i övrigt. Det blev även ett par block med favoritintervallerna 40/20 sek för att få lite högintensiv träning inför höstens tävlingar. Var skönt att få kvitto på att tisdagens dipp endast var tillfällig!

Ett ännu viktigare kvitto var att kunna hantera risiga ben på ett rationellt sätt. Efter att ha varit utbränd under 2014 har jag fått lära mig den hårda vägen att lyssna på kropp och knopp. Visst är det fortfarande så att jag tränar mer än en medelsvensson, men jag pressar mig inte alls lika hårt som förr, varken vad gäller träning eller skolgång. När jag var sliten tidigare var det inte alls säkert att någon enstaka vilodag rådde bot på tunga påkar. Jag var helt enkelt längre ned i ”källaren” då än nu. Numera – efter vad jag har gått igenom – tycker jag knappast att det är värt att pusha mig så hårt. Visst, jag får säkert inte den optimala superkompensationen genom mitt nuvarande träningstänk, men det är inte heller målet.  För mig räcker det att med mina mått mätt kunna cykla ganska fort, ha kul och ha energi över till att hjälpa andra cyklister mot sina mål. 

Vad är någon procents prestationsökning värd om priset för fysisk och mental obalans är väldigt många procents försämring av allmänhälsan?

Bjuder på ett utdrag ur min träningsdagbok med fitness-fatigue-modellen, en modell för att beräkna ens fysiska form. Grafen sträcker sig tillbaka till 2014, året då jag gick in i väggen. Topparna som kan urskönjas är fatigue, alltså trötthet/träningsbelastning. Numera är jag inte i närheten av sådana belastningstoppar som jag utsatte mig för på de två träningslägren för tre år sedan. Även om detta endast är en teoretisk modell som bara kan ta hänsyn till belastning som mäts med effektmätare ger den en skaplig fingervisning om hur hård cykelträningen har varit. Ihop med sunt förnuft och en helhetssyn på ens vardagssituation kan modellen vara till hjälp.