Gå stärkt ur motgång

Visst är det kul att få beröm när det går bra, men något som värmer ännu mer är att få höra att man har varit stark i motgång. Ni som följer mitt cyklande vet att säsongen 2016 var tung. Perspektivet och lärdomarna från att ha varit utbränd 2014 hjälpte mig i alla fall att kämpa på tålmodigt med rehab efter rehab. Nu – med en hel kropp – använder jag de tidigare motgångarna som bränsle i träningen.

Jag har inte räknat på exakt antal dagar, men utan att överdriva hade jag nog fler dagar skadad/sjuk än hel under förra säsongen. Det började med återkommande förkylningar och fortsatte med att kroppen, delvis pga. privata händelser, inte alls svarade på träningen under våren. När jag väl var i tävlingsdugligt skick blev jag indragen i en klungkrasch och sabbade axeln, en skada som höll mig borta ett par månader. Jag ska inte sitta och ljuga nu och påstå att jag alltid tänkte positivt under den perioden. Det var en fysisk och mental käftsmäll att precis hinna komma tillbaka från en tyngre period – bara för att gå i backen på första tävlingshelgen.

När läkarhjälpen var sisådär med axeln var det desto mer värdefullt med uppbackning från omgivningen. Det var guld värt med stort stöd från familjen, coach Marcus Ljungqvist och sedermera Mats Gezelius, en fantastisk sjukgymnast i Falun som fixade rehabträning och laserbehandling. I takt med att rehaben gick framåt höjdes den allmänna motivationen.

Något som var A och O under axelskadan var att byta fokus. Istället för att gå runt och vara bitter all min vakna tid över att jag inte kunde cykla, lade jag tid och energi på att springa och gymma, något som gav energi och endorfiner tillbaka. När jag var ute i löpspåret kände jag mig hel och med siktet inställt på att genomföra en halvmara i juni fick jag en ny utmaning att sträva mot.

Ludvika stadslopp gick riktigt bra, läs om loppet här

Väl uppe på hojen kom så nya motgångar. Först kom ett minibakslag – min försmädliga krasch med en grävling (!!!) i Djurås – och sedan var det dags att bryta ett nyckelben, vilket gjorde att resten av den officiella tävlingssäsongen 2016 fick avskrivas. Rent fysiskt var det ingen höjdare de första dygnen, utan det var bara att knapra i sig sina ”pain killers” för att få dagar och i synnerhet nätter att fungera. Mentalt, däremot, var jag taggad. Morfintabletter skulle bytas ut mot endorfiner från testcykelpass och siktet var inställt på att vinna någon träningstävling under hösten för att i alla fall få ett positivt avslut på en i övrigt tung säsong. Med mål i sikte var det klart lättare att genomföra sina intervaller på TC:n!

Enligt Anders Adamssons definition kan jag titulera mig som äkta cyklist efter att ha brutet nyckelbenet...

Ingen vill uppleva motgångar, men det är en ofrånkomlig del av vardagen. När jag kollar i backspegeln – med distans till de jobbiga stunderna – kan jag känna tacksamhet över vad jag har gått igenom. De perioderna har format mig till den jag är idag och gett mig värdefulla perspektiv för att tackla livets med- och motgångar. När nyckelbenet gick och läkarens utlåtande var ”det tar åtta veckor att bli återställd” kändes det som en baggis jämfört med utbrändheten. Okej, jag kunde inte jobba, köra bil eller skära maten själv, men det var bara ett ben som skulle läka ihop. Det var inte en kropp och själ som skulle återhämtas efter en lång tids överambition…

Nu kan jag blicka tillbaka på min bästa velodromsäsong hittills och se fram emot paracykel-VM i Los Angeles samt annat spännande. Det kunde jag inte drömma om när jag satt med trasig axel och noll motivation i våras! Utan stöd från omgivningen, fokus på nya utmaningar och målsättningar under rehab(arna) hade jag aldrig fått uppleva det som jag upplever nu.

Med motgångar i färskt minne är det lätt att njuta när saker och ting går ganska bra!