Det
är egentligen intet nytt om min tillvaro. Dagarna är en mix av
förbättringskänslor och bakslag. Efter 1,5 månad så här börjar jag bli ganska
härdad vid att kroppen strejkar med jämna mellanrum. Jag går inte längre runt i
tron att jag nästkommande dag kommer vakna upp helt kry och fråga mig om dagens
exercis ska bestå av trösklar eller böj i gymmet. Det kan låta pessimistiskt,
men om jag skruvar upp förväntningarna blir jag bara besviken när jag återigen
blir helt orkeslös. Min förhoppning när jag stiger upp på mornarna är snarare
att palla med mindre vardagssysslor, en snäll promenad och samtidigt kunna
uppskatta livets goda ting som umgänge och vällagad mat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar