Det som skulle
ha blivit en vanlig tisdagskväll med hårda attacker, roligt taktiskt spel och
gött eftersnack slutade på ett helt annat sätt. Inte ens halva första loppet av
TCT (Tuna Cycling Tour) hann gå innan andning och kropp tvärvägrade ytterligare
belastning. Det har nu gått tre veckor sedan jag kollapsade, upplevde
skräckslagna minuter i ensamhet på en åker och sedermera blev inlagd på sjukan
där en slags hjärtmuskelinflammation fastställdes.
Vi spolar
tillbaka bandet till tisdagen den 9/7. Veckans roligaste pass stod på agendan,
träningstävling med Borlänge CK. Formen hade känts god de senaste tre-fyra
veckorna så såg extra mycket fram emot att möta upp cykelvännerna vid Långsjön
och försöka vara med och bidra till offensiv cykelåkning.
På grund av
sedvanligt försnack med resten av gänget blev det inte mycket till uppvärmning.
Fick ihop säg 4-5 minuters lugnt trampande på egen hand och upplevde att
kroppen inte riktigt var sig lik. Pulsen steg snabbare än vad den brukar göra
och blev snabbt andfådd. Jaja, jag hade väl inte kommit in i ”andra andningen”
efter en så kort värmning? Kanske att
den höga värmen spelade min kropp ett spratt? Kunde det vara så att höga
pollennivåer hade börjat påverka mina luftrör (har aldrig haft pollenproblem
tidigare)?
Hur som helst
kom jag till start eftersom jag åtminstone ville ge det chansen och känna in om
kroppen skulle kicka igång. Precis som tidigare under TCT-säsongen blev det hög
fart tidigt och det hann gå någon enstaka kilometer innan det började
attackeras. Jag testade efterhand att vara med i någon fartökning. Påkarna
svarade helt okej i igångdragen, men det dröjde inte länge innan syran sinkade farten
betänkligt.
Vad som var ännu
värre, och till slut gjorde mig panikslagen, var att pulsen inte gick ned
nämnvärt när jag slog av på takten och försökte bädda in mig i klungan. När
kroppen svarar som normalt är jag helt trygg med att gasa på rejält på tävling.
Det är till och med något som jag älskar att göra när formen är på plats! Oavsett
om det är ett kilometerlopp på bana (hej mjölksyra) eller en målbacke på
landsväg vet jag att det går bra att ta i för fulla muggar eftersom kroppen – efter
en tids lugn cykling – blir sig lik igen. Pulsen sjunker då ganska fort,
andningen normaliseras och mjölksyran buffras successivt bort.
Det hade nog
gått en dryg mil och känslan blev inte ett dugg bättre, det blev bara sämre. Jag
hade lagt mig bak i ”svansen” för att slippa ta förningar och få bästa möjliga
vindlä. Det spelade ingen roll att den allmänna farten gick ned ibland eller
att det gick svagt utför – lik förbannat satt jag där med skyhög puls och en
andning som kaosade. De gånger som någon låg bredvid mig i klungan hade jag
svårt att höra och ta in vad vederbörande sade och likaså var jag alldeles för
andfådd för att kunna få ur mig något svar. Inombords blev skräckkänslan alltmer
påtaglig; VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER!?!?
Inne på den
kanske mest lättåkta delen av banan, efter att ha passerat flygplansrakan vid
Dala Airport och kört över stora vägen mot Säter, fanns det inget annat
alternativ än att kasta in handduken eftersom det kändes som att jag skulle
svimma när som helst. Först släppte jag klungan för att inte riskera att vålla
någon krasch pga trötthet och vinglighet och sedan började jag spana utåt
vägkanterna för att hitta första bästa ställe att kasta omkull mig på. Lite
längre fram såg jag en nedklippt del av åkern med ett litet grönområde. Jag bromsade
in med skakiga händer, fick samla kraft bara för att rycka loss cykelskorna
från pedalerna och försökte för allt i världen att få kontroll över andningen. Det
kändes som att allt som hade minsta lilla kontakt med bröstkorg och hals bidrog
ytterligare till andnöden. Testade att dra ned dragkedjan på cykeltröjan och
spänna upp hjälmremmen, men det hjälpte föga. När det var som svårast att andas
triggades kräkreflexerna igång ett par gånger utan att det kom ut något. Liggandes
själv där på åkern – med hjärtklappning, andningssvårigheter och en del
känselbortfall i händerna – kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Skulle
jag tappa medvetandet helt? Att något var jäkligt fel var alldeles uppenbart,
men hur skulle jag komma härifrån och få läkarhjälp?
Min första
förhoppning var att det skulle passera någon cyklist eller bilist som kunde
hjälpa mig att få kontakt med familj och räddningstjänst, för jag var inte
själv kapabel i andnöden och paniken att få fram mobilen och meddela min
kollaps. Det körde förbi någon eftersläntande cyklist och jag kunde urskönja
ett par passerande bilar, men kanske syntes jag inte från min liggande position
där i åkerkanten?
Jag vet inte om
jag låg där i tre eller tio minuter, utan allt fokus var på att försöka samla sig
och få viss ordning på andningen i ett försök att få mer syre till hjärnan. Testade
att sätta ena handen på magen för att få till någon typ av djupandning, vilket
är lättare sagt än gjort i en sån här situation…
När andning och
puls kändes lite stabilare testade jag att resa mig upp och känna in balansen. Var
inte särskilt långt ut på vår varvbana så kom att tänka på att jag bara hade
några kilometer till målplatsen där jag också hade min bil parkerad. Bestämde
mig för att kravla upp på hojen, cykla det långsammaste jag kunde och ha stenkoll
på pulsmätaren för att ta mig tillbaka till bilen. På målrakan mötte jag klungan
som skulle ut på sitt andra race och jag försökte få ur mig något i stil med: ”andningsproblem,
blir inte med på andra loppet”.
Väl vid bilen fick
jag ånyo lägga mig raklång på marken för att hämta andan och för att orka lyfta
in cykeln i bilen. Att läget var illa var inget snack om saken, men kunde inte
för egen del koppla ihop symtomen med hjärtproblem. Det kunde lika gärna vara
vätskebrist, pollen eller något annat som spökade, tänkte jag där och då. Hur
som helst var jag tvungen att ta mig därifrån och uppsöka sjukvård.
Tur i oturen var
att denna bana gick nära där familjen bor. Efter att ha hämtat andan ett tag och
snörat om till vanliga skor kände jag mig tillräckligt med i skallen för att
kunna bila 3-4 km på småvägar som jag nästan kan i sömnen efter att ha
cyklat/bilat/gått den vägen x antal gånger. Tar jag mig hem till dem så löser
sig resten, tänkte jag när jag satte mig vid ratten. När jag väl körde kom
nästa farhåga; tänk om de inte är hemma!? Jaja, jag måste ta mig dit i alla
fall och är de inte hemma så får jag ringa på hos någon granne. Efter att ha
kört riktigt långsamt och parkerat bilen fylldes jag med värme och hopp när jag
stapplade upp på gårdsuppfarten. Såg att dörren stod öppen och från hängmattan
på framsidan hörde jag småsyskonen högt diskutera vem som hade högst poäng på
något mobilspel (de är precis som jag utpräglade tävlingsmänniskor…).
Väl inne i huset
hade jag svårt att få fram orden riktigt pga andfåddhet och rädsla. Lade mig på
TV-soffan för att ta igen mig och försöka förklara för pappa vad som hade hänt. Ingen
av oss kunde ringa in vad som var problemet, utan vi försökte med alltifrån juice
till vätskeersättning för att testa om det var någon sådan brist som hade
däckat mig. När ingenting direkt hjälpt och jag låg där i soffan med fortsatt
hög puls, tryck över bröstet samt känselbortfall i händer och fötter var det
bara att inse faktum, att jag behövde komma in på akuten.
Snabbt ombyte
till en torr tröja och sedan in i bilen för färd till Falun. Med all oro
inombords satt jag mest och kollade rakt fram med tunnelseende; vad tusan var
det för skit som hade drabbat min kropp? När vi närmade oss akutmottagningen
var det bara att be en stilla bön för att det skulle vara kort väntetid just
ikväll. Tack och lov var det knappt någon annan som väntade på inskrivning så
hela proceduren gick väldigt snabbt och smidigt. I första inskrivningsrummet stakade
jag mig fram och fick ta flera pauser och djupa andetag för att försöka
återberätta lite av vad som hade hänt. Väl i nästa rum – där det konstaterades
både högt blodtryck och feber – var farsan med och kunde bistå med ytterligare
information om mig och mitt idrottande.
Det fortsatte i
snabb takt och från att jag hade fått lämna ett par rör med blod dröjde det
inte särskilt länge innan läkaren äntrade rummet igen och förkunnade orden som
skar som en kniv genom hjärta och själ, att jag hade drabbats av
hjärtmuskelinflammation. Allting bara brast strax efter att jag hade fått höra
detta. Såg framför mig rubriker om elitidrottare som hade strukit med pga denna
åkomma och tänkte tillbaka på sena tonåren när en fotbollskompis hade spelat
match ovetandes om förkylning och blivit riktigt risig i
hjärtmuskelinflammation. Jag målade upp bilden av ett halvårs inaktivitet och
att jag skulle behöva ligga på sjukhus en längre tid. När skulle jag kunna
återgå till idrottslärarjobbet som jag älskar så mycket? Tankarna och känslorna
skenade okontrollerat. I mitt inre tänkte jag igen på ensamheten ute på åkern
ett par timmar tidigare – hur nära var det egentligen att jag tuppade av där
och hur hade det gått i så fall??
Hela denna
händelse har återigen påmint mig om hur skört livet kan vara. Jag var livrädd
när jag låg själv ute på åkern och kippade efter andan och ska inte sticka
under stolen med att beskedet om hjärtmuskelinflammation gjorde mig förkrossad.
Detta är verkligen inte första gången som jag stöter på en idrottsrelaterad
motgång, men just när det kommer till hjärtproblem sätts allting i ett helt
annat perspektiv jämfört med smärta i till exempel en axel eller fot…
Efter två dygn
på hjärtavdelningen fick jag åka hem när kroppstemperatur och blodtryck var på
normal nivå igen. Det jag hade drabbats av kallas på läkarspråk för perimyokardit
(hjärtmuskelinflammation med påverkan på hjärtsäcken), vilket bland annat syntes
på de förhöjda nivåerna av hjärtenzymet troponin. Får ta promenader och köra
lätt styrketräning, men är i övrigt ordinerad tre månader utan konditionsträning
för att återhämta hjärtat och låta viruset läka ut. Efter träningsuppehållet
blir det uppföljning med nya hjärtprover.
Jag är obeskrivligt
tacksam för stödet som jag har fått under och efter denna hjärthändelse! Personalen
på hjärtavdelningen har varit helt fantastisk med att ta sig tid, lyssna och
peppa. Det betydde jättemycket att få besök från mamma, pappa och även
glädjespridaren Peter Ilar när jag var inlagd. Likaså vill jag från botten av
mitt hjärta tacka för alla hälsningar och goda råd som jag har fått från släktingar,
vänner och kollegor sedan jag berättade om hjärtproblemen på sociala medier. TACK!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar