Dags för ny utmaning

Om någon hade sagt åt mig för ett par månader sedan att jag skulle springa en halvmara i år hade jag bara skrattat. No way, liksom. Min relation till löpning – efter att ha harvat mig runt Lidingöloppet 2009 – har varit frostig. De få gånger som jag har sprungit har jag haft det som kompletterande träning under off season. Noll passion, mycket smärta och med en stor längtan efter att hoja igen, beskriver känslorna under löpen.

Nu sitter jag dock här med en anmälan till halvmaraton på Ludvika stadslopp till helgen och sista löppasset, ett par tusingar, avverkat. Jag ser faktiskt fram emot lördagens 21 km. Visst att det kommer vara jobbigt och svida i cykelpåkarna mot slutet, men samtidigt det ska bli kul att genomföra ett lopp och testa sin förmåga som löpare.

Förklaringen till att jag springer nu, mitt under cykelsäsongen, är att jag kraschade under Frykdalens 3-dagars för 1,5 månad sedan. Är alltjämt dålig i ena axeln efter att ha synat asfalten i hög fart och väntar i skrivande stund på besked från magnetröntgen. För axeln fungerar löpning bra medan cykling tyvärr har gjort ganska ont. De första löppassen handlade mest om att underhålla flåset och, som den träningsmänniska jag är, stilla rastlösheten. Trodde väl att axelskadan skulle vara över på ett par veckor. Fortsatte att ägna mig åt löpning när axeln inte blev bättre och började efterhand uppskatta denna träningsform alltmer. Det var skön avkoppling att jogga runt i Stångtjärnsskogarna och efter en så där 5-6 pass var kroppen med på noterna mer. Att som cyklist övergå till löpning känns på i vader, knän etc. inledningsvis…

När jag har kämpat på med löpningen har jag känt en tomhet, att inte ha något mål framför mig. Under i stort sett hela livet har jag ägnat mig åt tävlingsidrottande och jag känner mig inte helt färdig med det. Det har varit fotboll, innebandy och på senare år cykling. Matcherna/loppen har varit en viktig morot till att träna regelbundet och ge lite extra på sista intervallen. Vad skulle jag ha för mål med löpningen då? Visst kan det vara kul att försöka sätta PB på milen, men ännu roligare skulle det vara att ge sig i kast med något lopp. Började erinra mig att polaren David, klassens vite kenyan, hade snackat om Ludvika stadslopp. Kollade upp de olika distanserna och bestämde mig, efter att ha sprungit ett par pass på >15 km, för att anmäla mig till deras halvmara.

På lördag ska jag försöka ha roligt och njuta av att kunna utmana kropp och knopp trots skadan. Axeln må vara trasig, men benen är hela och redo för att ta i!