Den
här säsongen har jag varit rätt förskonad från krascher, krascher i den
bemärkelsen att man får syna asfalten. Dock kraschade jag på ett annat sätt för
fyra månader sedan när kroppen – efter en längre tids överansträngning – var helt
körd i botten, något som påverkade mig på alla plan som människa. Nu när jag
kollar i backspegeln och tänker tillbaka på utbrändheten känner jag en obeskrivlig
tacksamhet gentemot alla fina medmänniskor som stöttat. Att ha en familj som
ställer upp i vått och torrt, tålmodiga vänner som peppar och andra som delar
med sig av livserfarenheter är att ha det gott ställt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar