Lägger ned tävlandet

Tidigare under sommaren fattade jag ett känslosamt, men ändå givet beslut kring min egen tävlingscykling.

Jag drabbades i början av juli av en typ av hjärtmuskelinflammation och det framkom även att jag har haft liknande förändringar på hjärtat en gång tidigare i livet. Även om prognosen är god för att bli återställd är jag inte beredd att ta de hälsorisker som återupptagen tävlingscykling skulle innebära. Det där riktiga livet sidan om - familj, vänner och lärarjobbet - är värt så mycket mer än tävlandet!

De kommande månaderna handlar om att låta hjärtat slå i lagom takt och förhoppningsvis får jag tumme upp från sjukvården att börja friskvårdsträna någon gång under hösten/vintern. Jag kommer fortsätta verka inom cykelsporten som tränare via Guided Heroes.

Jag är obeskrivligt tacksam för stödet och alla goda råd som jag har fått från omgivningen. Tack!!

När hjärtat sade ifrån

Det som skulle ha blivit en vanlig tisdagskväll med hårda attacker, roligt taktiskt spel och gött eftersnack slutade på ett helt annat sätt. Inte ens halva första loppet av TCT (Tuna Cycling Tour) hann gå innan andning och kropp tvärvägrade ytterligare belastning. Det har nu gått tre veckor sedan jag kollapsade, upplevde skräckslagna minuter i ensamhet på en åker och sedermera blev inlagd på sjukan där en slags hjärtmuskelinflammation fastställdes.

Vi spolar tillbaka bandet till tisdagen den 9/7. Veckans roligaste pass stod på agendan, träningstävling med Borlänge CK. Formen hade känts god de senaste tre-fyra veckorna så såg extra mycket fram emot att möta upp cykelvännerna vid Långsjön och försöka vara med och bidra till offensiv cykelåkning.

På grund av sedvanligt försnack med resten av gänget blev det inte mycket till uppvärmning. Fick ihop säg 4-5 minuters lugnt trampande på egen hand och upplevde att kroppen inte riktigt var sig lik. Pulsen steg snabbare än vad den brukar göra och blev snabbt andfådd. Jaja, jag hade väl inte kommit in i ”andra andningen” efter en så kort värmning?  Kanske att den höga värmen spelade min kropp ett spratt? Kunde det vara så att höga pollennivåer hade börjat påverka mina luftrör (har aldrig haft pollenproblem tidigare)?

Hur som helst kom jag till start eftersom jag åtminstone ville ge det chansen och känna in om kroppen skulle kicka igång. Precis som tidigare under TCT-säsongen blev det hög fart tidigt och det hann gå någon enstaka kilometer innan det började attackeras. Jag testade efterhand att vara med i någon fartökning. Påkarna svarade helt okej i igångdragen, men det dröjde inte länge innan syran sinkade farten betänkligt.

Vad som var ännu värre, och till slut gjorde mig panikslagen, var att pulsen inte gick ned nämnvärt när jag slog av på takten och försökte bädda in mig i klungan. När kroppen svarar som normalt är jag helt trygg med att gasa på rejält på tävling. Det är till och med något som jag älskar att göra när formen är på plats! Oavsett om det är ett kilometerlopp på bana (hej mjölksyra) eller en målbacke på landsväg vet jag att det går bra att ta i för fulla muggar eftersom kroppen – efter en tids lugn cykling – blir sig lik igen. Pulsen sjunker då ganska fort, andningen normaliseras och mjölksyran buffras successivt bort.

Det hade nog gått en dryg mil och känslan blev inte ett dugg bättre, det blev bara sämre. Jag hade lagt mig bak i ”svansen” för att slippa ta förningar och få bästa möjliga vindlä. Det spelade ingen roll att den allmänna farten gick ned ibland eller att det gick svagt utför – lik förbannat satt jag där med skyhög puls och en andning som kaosade. De gånger som någon låg bredvid mig i klungan hade jag svårt att höra och ta in vad vederbörande sade och likaså var jag alldeles för andfådd för att kunna få ur mig något svar. Inombords blev skräckkänslan alltmer påtaglig; VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER!?!?

Inne på den kanske mest lättåkta delen av banan, efter att ha passerat flygplansrakan vid Dala Airport och kört över stora vägen mot Säter, fanns det inget annat alternativ än att kasta in handduken eftersom det kändes som att jag skulle svimma när som helst. Först släppte jag klungan för att inte riskera att vålla någon krasch pga trötthet och vinglighet och sedan började jag spana utåt vägkanterna för att hitta första bästa ställe att kasta omkull mig på. Lite längre fram såg jag en nedklippt del av åkern med ett litet grönområde. Jag bromsade in med skakiga händer, fick samla kraft bara för att rycka loss cykelskorna från pedalerna och försökte för allt i världen att få kontroll över andningen. Det kändes som att allt som hade minsta lilla kontakt med bröstkorg och hals bidrog ytterligare till andnöden. Testade att dra ned dragkedjan på cykeltröjan och spänna upp hjälmremmen, men det hjälpte föga. När det var som svårast att andas triggades kräkreflexerna igång ett par gånger utan att det kom ut något. Liggandes själv där på åkern – med hjärtklappning, andningssvårigheter och en del känselbortfall i händerna – kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Skulle jag tappa medvetandet helt? Att något var jäkligt fel var alldeles uppenbart, men hur skulle jag komma härifrån och få läkarhjälp?

Min första förhoppning var att det skulle passera någon cyklist eller bilist som kunde hjälpa mig att få kontakt med familj och räddningstjänst, för jag var inte själv kapabel i andnöden och paniken att få fram mobilen och meddela min kollaps. Det körde förbi någon eftersläntande cyklist och jag kunde urskönja ett par passerande bilar, men kanske syntes jag inte från min liggande position där i åkerkanten?

Jag vet inte om jag låg där i tre eller tio minuter, utan allt fokus var på att försöka samla sig och få viss ordning på andningen i ett försök att få mer syre till hjärnan. Testade att sätta ena handen på magen för att få till någon typ av djupandning, vilket är lättare sagt än gjort i en sån här situation…

När andning och puls kändes lite stabilare testade jag att resa mig upp och känna in balansen. Var inte särskilt långt ut på vår varvbana så kom att tänka på att jag bara hade några kilometer till målplatsen där jag också hade min bil parkerad. Bestämde mig för att kravla upp på hojen, cykla det långsammaste jag kunde och ha stenkoll på pulsmätaren för att ta mig tillbaka till bilen. På målrakan mötte jag klungan som skulle ut på sitt andra race och jag försökte få ur mig något i stil med: ”andningsproblem, blir inte med på andra loppet”.

Väl vid bilen fick jag ånyo lägga mig raklång på marken för att hämta andan och för att orka lyfta in cykeln i bilen. Att läget var illa var inget snack om saken, men kunde inte för egen del koppla ihop symtomen med hjärtproblem. Det kunde lika gärna vara vätskebrist, pollen eller något annat som spökade, tänkte jag där och då. Hur som helst var jag tvungen att ta mig därifrån och uppsöka sjukvård.

Tur i oturen var att denna bana gick nära där familjen bor. Efter att ha hämtat andan ett tag och snörat om till vanliga skor kände jag mig tillräckligt med i skallen för att kunna bila 3-4 km på småvägar som jag nästan kan i sömnen efter att ha cyklat/bilat/gått den vägen x antal gånger. Tar jag mig hem till dem så löser sig resten, tänkte jag när jag satte mig vid ratten. När jag väl körde kom nästa farhåga; tänk om de inte är hemma!? Jaja, jag måste ta mig dit i alla fall och är de inte hemma så får jag ringa på hos någon granne. Efter att ha kört riktigt långsamt och parkerat bilen fylldes jag med värme och hopp när jag stapplade upp på gårdsuppfarten. Såg att dörren stod öppen och från hängmattan på framsidan hörde jag småsyskonen högt diskutera vem som hade högst poäng på något mobilspel (de är precis som jag utpräglade tävlingsmänniskor…).

Väl inne i huset hade jag svårt att få fram orden riktigt pga andfåddhet och rädsla. Lade mig på TV-soffan för att ta igen mig och försöka förklara för pappa vad som hade hänt. Ingen av oss kunde ringa in vad som var problemet, utan vi försökte med alltifrån juice till vätskeersättning för att testa om det var någon sådan brist som hade däckat mig. När ingenting direkt hjälpt och jag låg där i soffan med fortsatt hög puls, tryck över bröstet samt känselbortfall i händer och fötter var det bara att inse faktum, att jag behövde komma in på akuten.

Snabbt ombyte till en torr tröja och sedan in i bilen för färd till Falun. Med all oro inombords satt jag mest och kollade rakt fram med tunnelseende; vad tusan var det för skit som hade drabbat min kropp? När vi närmade oss akutmottagningen var det bara att be en stilla bön för att det skulle vara kort väntetid just ikväll. Tack och lov var det knappt någon annan som väntade på inskrivning så hela proceduren gick väldigt snabbt och smidigt. I första inskrivningsrummet stakade jag mig fram och fick ta flera pauser och djupa andetag för att försöka återberätta lite av vad som hade hänt. Väl i nästa rum – där det konstaterades både högt blodtryck och feber – var farsan med och kunde bistå med ytterligare information om mig och mitt idrottande.

Det fortsatte i snabb takt och från att jag hade fått lämna ett par rör med blod dröjde det inte särskilt länge innan läkaren äntrade rummet igen och förkunnade orden som skar som en kniv genom hjärta och själ, att jag hade drabbats av hjärtmuskelinflammation. Allting bara brast strax efter att jag hade fått höra detta. Såg framför mig rubriker om elitidrottare som hade strukit med pga denna åkomma och tänkte tillbaka på sena tonåren när en fotbollskompis hade spelat match ovetandes om förkylning och blivit riktigt risig i hjärtmuskelinflammation. Jag målade upp bilden av ett halvårs inaktivitet och att jag skulle behöva ligga på sjukhus en längre tid. När skulle jag kunna återgå till idrottslärarjobbet som jag älskar så mycket? Tankarna och känslorna skenade okontrollerat. I mitt inre tänkte jag igen på ensamheten ute på åkern ett par timmar tidigare – hur nära var det egentligen att jag tuppade av där och hur hade det gått i så fall??

Hela denna händelse har återigen påmint mig om hur skört livet kan vara. Jag var livrädd när jag låg själv ute på åkern och kippade efter andan och ska inte sticka under stolen med att beskedet om hjärtmuskelinflammation gjorde mig förkrossad. Detta är verkligen inte första gången som jag stöter på en idrottsrelaterad motgång, men just när det kommer till hjärtproblem sätts allting i ett helt annat perspektiv jämfört med smärta i till exempel en axel eller fot…

Efter två dygn på hjärtavdelningen fick jag åka hem när kroppstemperatur och blodtryck var på normal nivå igen. Det jag hade drabbats av kallas på läkarspråk för perimyokardit (hjärtmuskelinflammation med påverkan på hjärtsäcken), vilket bland annat syntes på de förhöjda nivåerna av hjärtenzymet troponin. Får ta promenader och köra lätt styrketräning, men är i övrigt ordinerad tre månader utan konditionsträning för att återhämta hjärtat och låta viruset läka ut. Efter träningsuppehållet blir det uppföljning med nya hjärtprover.  

Jag är obeskrivligt tacksam för stödet som jag har fått under och efter denna hjärthändelse! Personalen på hjärtavdelningen har varit helt fantastisk med att ta sig tid, lyssna och peppa. Det betydde jättemycket att få besök från mamma, pappa och även glädjespridaren Peter Ilar när jag var inlagd. Likaså vill jag från botten av mitt hjärta tacka för alla hälsningar och goda råd som jag har fått från släktingar, vänner och kollegor sedan jag berättade om hjärtproblemen på sociala medier. TACK!!!   

Cykeltest: MTB vs damtralla på landsväg

Här kommer cykeltestet som säkert alla har väntat med spänning på, nämligen hur en damtralla står sig mot en heldämpad MTB vid gruppcykling på landsväg. Just att utföra testet på landsväg är inte det vanliga användningsområdet för dessa cykeltyper, men eftersom undertecknad dör av tristess av att köra damtralla som pendlare och sannolikt skulle dö av skrotning vid MTB-körning på XCO-bana, fick testet utföras på landsväg. 

Testet inleds med lite allmän information om de båda cyklarna och ett varsitt filmklipp på hur cyklarna och dess förare beter sig in action. Sedan görs en jämförelse på högst anekdotiska grunder och avslutningsvis koras en vinnare. 

MTB

Modell: Specialized Epic 29"

Vikt: gissningsvis 10-12 kg (?)

Dämpning: heldämpad 

Tidigare användningsområde: Jims leksak när det kommer till cykling bland stök och bök

Från sjätte etappen mellan Falun-Västerås, 170 km. Ligger i spets och mejslar för att - likt Julien Vermote - hålla ihop klungan och bädda för gruppens Mark Cavendish, Roger Forsblom, på det kullerstensbelagda upploppet inne i Västerås. Film: Jim Malmström

Damtralla

Modell: Crescent någonting

Vikt: oklart eftersom det skulle krävas en lyftkran för att få upp den på en våg

Dämpning: ingen dämpning - om inte ramens flexighet bidrag till ökad dämpning

Tidigare användningsområde: Transportera Frida till jobbet - ivrigt påhejad av dottern som åker med bak på pakethållaren

Inför avslutningen mellan Uppsala-Stockholm testas dagens ekipage, damtrallan. Jobbar på aeropositionen, vilket är svårt eftersom armbågarna lätt åker ut likt Chris Froome. Att armbågarna åker ut är ett större problem än för nämnde Froome eftersom undertecknad har discogymmat mer i ungdomen, vilket gör att många watt går till spillo kring biceps och triceps. Likaså nöts det in hur cykeln kan skjutas fram vid en tajt spurt och här har pakethållaren fördelen att man kan sätta sig på den om man verkligen ska trycka fram hojen vid mållinjen.  Film: Christoffer Vällfors

Jämförelse

Aerodynamik: 

"aero is everything" brukar det heta och således är detta en given kategori för jämförelsen. En storlek L på ramen och bredare styre bidrar till stort vindfång på MTB:n. Dessutom finns möjligheten på damtrallan att montera små kuddar framme på fikakorgen och således kunna lägga sig i en ruskigt snabb aeroposition. 1-0 till damtrallan

Fartegenskaper:

Cyklarna har olika styrkor när det kommer till fart. Damtrallans tyngsta växel var tyngre än "dyngen" på MTB:n som var 36-11-utväxling, vilket gjorde att det inte fodrades symaskinskadens när det gick fort i klungan. Å andra sidan var den klart styvare MTB:n följsammare genom snabba kurvor medan den flexiga damtrallan slingrade sig som en orm genom fartfyllda och tekniska partier. Jämförelsen blir inte heller helt rättvis eftersom MTB:n kördes som mest i 62 km/h (hej kadens) medan damtrallan fick nöja sig med 52 km/h på den platta avslutningsetappen. Summa summarum slutar denna kategori oavgjort och ingen poäng delas ut. 

Psykningsfaktor:

"Om du fixar snabbgruppen på damtrallan kan jag lika gärna sluta med cykling" och många blickar från omgivningen gör att damtrallan tar en knock out-seger när det kommer till att psyka sitt cykelsällskap. 2-0 till damtrallan. 

Fikaegenskaper:

En damtralla körs vanligen i stadsmiljö medan MTB:n hör hemma i skogen, alltså huserar damtrallan i klart mer fikatäta miljöer. Dessutom har damtrallan det finurliga stödet - perfekt att kunna ställa hojen vart man vill när man är framme vid fiket! Sist men inte minst är damtrallan utrustad med en rymlig fikakorg för massa kolhydrathaltiga godsaker såsom bullar, baguetter och saft. Given seger även här för damtrallan, som nu är uppe i 3-0 mot MTB:n. 

Undvika-junisrand-faktor:

Vid gruppcykling handlar det mer om att vara stilig och proper än att vara snabb. Att få en "junisrand" (läs kedjeolja på vaden) är big NO-NO. När Crescent utvecklade sin damtralla tog de hänsyn till att förebygga juniränder genom att ha metallskydd utanför kedjan medan MTB:n har kedjan mer exponerad för nybörjarmisstag. 4-0 till damtrallan.

Välgörenhetsfaktor:

Att cykla på MTB respektive damtralla var inte bara galna påfund från min sida, utan det handlade i grund och botten om att skapa roliga utmaningar för att samla in pengar till Barncancerfonden. Även om många sade till mig inför starterna att det var en övermäktig uppgift var mitt trampande på hojarna ingen kamp alls i sammanhanget. Under resans gång har vi genom ungdomar och föräldrarna fått lyssna på hur cancer vänder upp och ned på hela tillvaron för familjer. Jag älskar att cykla och att med trevligt sällskap ta sig igenom etapper på 17 respektive 10 mil - vad fan är det i jämförelse med en sjukdomsdiagnos?? Det är verkligen ingenting! Jag är privilegierad som har hälsan i behåll att kunna och orka utöva min hobby. 

Eftersom damtralle-utmaningen i skrivande stund inbringat drygt 13 tusen medan MTB:n gav 3,5 tusen koras damtrallan till vinnare med utklassningssiffrorna 5-0. Tack till Jim Malmström och Frida Hasslung Wikström som genom utlåning av sina cyklar möjliggjorde dessa utmaningar och insamling till Barncancerfondens viktiga arbete. 

Än är det inte för sent att skänka pengar till insamlingen, klicka här för att gå vidare till insamlingen. 

Ride of Hopes snabbgrupp - på damtralla

Det är med lite vemod som jag är hemma i Falun igen efter Ride of Hope, åtta fantastiska dagar ihop med härliga människor och ett gemensamt mål, att samla in pengar till Barncancerfondens ovärderliga arbete. Det som började med en helt vanlig insamling triggades igång till fler och svårare utmaningar på hojen. Falun-Västerås genomfördes på heldämpad MTB och - efter brainstorming och 10 000 kr i välgörenhetspotten - avslutades Ride of Hope på en lånad "damtralla". 

Foto: Henrik Ekeson

Kvällen innan den avslutande etappen på Ride of Hope, Uppsala-Stockholm, hade alla deltagare, ledare och funktionärer möte, medaljutdelning och några auktioner till förmån för Barncancerfonden. I samband med att jag kramade om vår ledare Nicklas Lindström och erhöll RoH-medaljen sade jag att jag ville ha en ny utmaning inför sista etappen. Eftersom den lite tokiga idén att köra de 17 milen mellan Falun-Västerås på heldämpad MTB (hör om utmaningen här) med snabbgruppen (snittfart 33 km/h) gav drygt 4000 kr till min insamling hoppades jag att någon ännu galnare/roligare utmaning skulle kunna inbringa ännu mer kosing. 

Sköningarna i snabbgruppen började diskutera olika utmaningar. Det började med inte helt seriösa förslag såsom att jag bara fick trampa med höger ben ned till depån i Märsta och sedan vänster ben återstoden till Stockholm... Nere i hotellobbyn kom så genombrottet, att jag skulle köra de tio milen till Stockholm på damhoj/standardcykel. När jag visade intresse för förslaget skrattades det glatt och kom kommentarer i stil med:

- "du är galen!"

- "det kommer aldrig gå!" 

- "har en sån cykel tillräcklig utväxling när det går uppåt 50 blås!?"

Det var inte bara skeptiska kommentarer som motiverade mig att försöka, utan när det dessutom utlovades 10 000 kr från en givare i sällskapet hade jag bestämt mig; jag kör! För att dessa pengar skulle skänkas till min insamling för Barncancerfonden var dealen att jag skulle hoja hela vägen till Stockholm med snabbgruppen (planerad fart 30-32 km/h). Om jag tappade klungan eller bröt skulle det inte bli några pengar. Niklas spred idén vidare till Alexander och Eleanor som roddar hela Ride of Hope och så var detta projekt i rullning.  

Nästa sak att lösa var att få fram en cykel för ändamålet. Vi gjorde först en inventering av lånecyklarna på hotellet, men eftersom de var lite väl slitna och osäkra för klungkörning i okej fart fick vi leta vidare. Efter en del funderande såg jag min chans, att fråga damerna i CK Uni som jag är tränare och lagledare åt. Till min stora glädje fick jag enligt nedanstående konversation napp:

Frida i laget kunde låna ut sin pendlarjonne och Cissi ville då minsann att hennes coach inte skulle få någon fart gratis... 

Meckande innan start. Jag ser ut att fundera på huruvida ringklockans vikt och (icke) aerodynamiska utformning påverkar farten... Givaren och resten av snabbgruppen godkände att jag fick flytta över sadel och pedaler från min racer. Specen på mitt nya ekipage var inte riktigt vad jag är van att tävla på, eller vad sägs om följande:

- 8 växlar (där det kunde ta x antal sekunder att få i vissa tyngre växlar)

- 26 tum jul

- rymlig fikakorg

- mönstrade däck på 40 mm-isch

- en vråltung och inte direkt superstyv ram

- ventilhattar på (kör man med fikakorg är det okej med ventilhattar också;)) 

I intervjun inför start försökte jag, med en viss smula av ironi, se det positiva med valet av cykel. Hör intervjun här

Redo och fokuserad inför start - omgiven av finfina racers såsom Scott Foil och Cervelo R3. Jag har gjort en del halvgalna utmaningar på cykel tidigare, men just detta var något helt nytt. Efter att ha testkört hojen lite på Scandic-parkeringen för att checka kurvtagning och utväxling fanns det ingen återvändo. Jag ska ge detta chansen och för mig själv delade jag upp etappen i följande tre etappmål:

1. första 20 km. När vi väl är ute ur Uppsala och kan köra på lite kommer jag märka vad både jag och hojen mäktar med. Är rull- och luftmotstånd för stort för att kunna ligga i 30-32 knyck?? Om jag var tvungen att gå på rött från start skulle det vara kört - det är omöjligt att gräva djupt i mjölksyratrösket i över tre timmar... När jag märkte att belastningen var hanterbar handlade det fysiskt om att kontinuerligt fylla på med vätska + mineraler samt kolisar för att undvika kramp respektive bonkning. 

2. Depån i Märsta efter 55 km. På såna här lopp blir alltid depåerna ett naturligt delmål. Få kliva av hojen, inmundiga bl a Risi Frutti och blåbärssoppa och peppa varandra i snabbgruppen. Lär säga att det var väldigt smidigt vid depåstoppet att ha en cykel utrustad med stöd - nu kunde jag ju ställa hojen precis vart jag ville;) 

3. 80 km. härikring skulle farten sänkas eftersom vägen var så smal och slingrig sista biten till Hagaparken. Om jag tog mig hit var utmaningen mer eller mindre fullgjord. 

Foto: Martin Bergseth

Jag ska inte sticka under stolen med att det var utmanande att köra på damtralla och att x antal watt förlorades jämfört med min Venge. När vi efter 30-40 km hade kantvind på Upplandsslätterna och låg på enkelled för att köra om andra gruppen fick jag bita i. Då var det både envishet och vana i att positionera sig rätt beroende på vindriktning som gjorde att jag hängde med. Apropå positionering märkte jag att ursprungsplanen, att sitta längst bak som "grindvakt" fick revideras. Dels tycker jag det är långtråkigt att bara åka med och dels var det lättare för vindens skull att gå med i rotationen och få bättre lä. Sitter man längst bak är det stor risk att luckor uppstår och är det något som man vill undvika på en aptung damtralla med noll styvhet så är det att behöva täppa luckor för jämnan! Som ni säkert förstår hade jag inte tillgång till effektmätning på denna Crescent-klenod, men jag behöver inte se några watt för att inse att den i alla fall inte är gjord för att spurta 1400W...

Gänget som körde hela sträckan Umeå-Stockholm, drygt 120 mil fördelat på åtta etapper. Vilken resa vi har haft och vilka fantastiska människor som jag har fått tillfälle att lära känna! Prestigelöshet, omtanke och glädje tycker jag beskriver stämningen i gruppen. Tack för trevlig umgänge både på och av hojen! 

Ett extra stort tack vår eminente ledare Nicklas Lindström -  det har varit kanon att ingå i din grupp! 

Lite siffror från passet. Eftersom damtrallan inte var utrustad med SRM-vevar eller Vectorpedaler kan jag inte bjuda på några wattsiffror...

Dagens pulskurva (har maxpuls på 192 slag/min). Nu kanske ni tänker att detta var ett normalt zon 2-pass i belastning, men det är absolut inte hela sanningen. Med över 100 mil de senaste sju dagarna blir puls inte längre något rättvisande mått på intensitet. Hög blodplasmavolym från all aktivitet och slitna påkar gör att pulsen ligger lägre än vad den normalt brukar. I utvilat tillstånd tror jag att samma belastning hade landat uppåt 145-150 i snittpuls och i upplevd ansträngning var det generellt som att träna i låg zon 3. 

Efter ca 95 km gratulerade mig givaren till utförd utmaning och enligt vår deal sattes idag 10 000 kr över till min insamling för Barncancerfonden. Länk till insamlingen finns här

Vad jag gjorde på damtrallan är ingen kamp alls i sammanhang - de verkliga kämparna är de barn och deras anhöriga som får en cancerdiagnos. Cancer är alltjämt den vanligaste dödsorsaken för barn i åldrarna 1-14 år och att 80% överlever cancer numera är inte tillräckligt bra. Tillsammans kan vi öka medlen till cancerforskning och sträva efter att alla som drabbas ska överleva och få så få framtida komplikationer som möjligt. 

RR Göteborgsgirot

Under den gångna helgen tävlade delar av CK Unis damlag nere på Göteborgsgirot, race som jag själv inte närvarade på. Följde loppen hemifrån och kan konstatera att det är riktigt glädjande att de vågar sig på att tävla mot internationellt motstånd – att tävla är bästa träningen! Här följer en race report från Joanna i laget:

”För alla tjejer i Ck Unis damlag så har tävlingssäsongen redan börjat men pga ett långt träningsläger på Mallorca så är detta premiären för mig, inte bara i år utan på tävlingsbanan överhuvudtaget. Göteborgsgirot 4-5 maj. Det är jag (Joanna), Cissi, Camilla och Monika som representerar laget denna helg. Vi åker två bilar ner på fredag fm. Efter några timmar i bil inser vi att tiden börjar bli knapp. Vi är på plats för att hämta nummerlapparna ca 1,5 h innan start. Snabbt ombyte och obefintligt med uppvärmning (det är väl överskattat tänkte vi 😉 ) För att lägga en bonus på allt så upptäcker Camilla att hennes växlar krånglar, ingen tid att göra något åt det utan det är bara att köra och hoppas på det bästa.

Fredagkväll kl 17.45 är det samling i startfållan på Avenyn för upprop inför GP – Grand Prix. 30 minuter + 3 varv på en 1,1 km lång varvbana i centrala Göteborg. Komiskt att min tävlingspremiär ska komma i det jag hatar mest – skarpa kurvor. Men det visade ju sig vara det bästa – döda alla tankar direkt! 😊 Startlistan visar på riktigt många starka tjejer från främst Sverige men även Danmark. Kl 18.00 går starten och det är vad man kan säga All In från början. Vi har alla i laget problem med lite pedaler men kommer iväg. Monika först följt av Camilla och Cissi. Jag krånglar mest men kommer ikapp tjejerna efter något varv. Jag och Cissi åker omlott resten av loppet med Monika framför och Camilla precis bakom med fortsatta växelproblem. 

När man blir varvad av ledaren är det bara att kliva av banan. Jag hade räknat starkt med att bli sist i min premiär pga vad jag skrev ovan, premiär och usel kurvteknik men det visar sig att när det är tävling då kör man visst i kurvorna som att det gällde livet! Jag hör Cissi säga efter x antal varv och 15-20 minuter ”Nu kommer de för i helvete, vi hinner ett varv till”. Jag tror vi hann två varv till efter det 😉 Sedan klev vi av och såg från sidan när vinsten gick till Danmark.

Kort reflektion efter var att gå från noll till maxpuls är aldrig bra, bättre tid innan för uppvärmning och köra igenom banan. Men vi var alla rörande överens om att det var så kul. Inte trodde jag att jag skulle säga det om kurvor 😉 Vi samlar ihop oss, pratar lite om loppet och morgondagen innan vi splittras då jag och Camilla bor på ett stället och Cissi och Monika ett annat. Camilla passar även på att gå till eventbyn där service finns och får sina växlar kollade och fixade inför linjeloppet dagen efter.

Vi samlas kl 08.00 på lördag morgon på samma ställe där vi hade splittrats kvällen innan. Ombytta och med fixade cyklar så hinner vi med ordentlig uppvärmning, 32 kisspauser och försnack. Då vår coach, Marcus, inte är på plats den här helgen ligger planeringen på oss. Loppet som ska köras är ett linjelopp på 140 km. Det är ett väldigt långt linjelopp där mycket kan hända, vi bestämmer oss för att inte direkt ha någon taktik utan hänga på första klungan så långt det går. 

Alla tjejer är så himla lugna (även om de 32 kisspauserna visar på nå annat) och det smittar av sig, även om det är premiär så känner jag väldigt lite nervositet. Vi samlas i startfållan vid ca 08.45 och lämnar av kläder till sambos som är på plats. Ett lika starkt startfält som kvällen innan med lite över 30 tjejer i damelitklassen. Starten går vid 09.00 och vi lotsas ut genom centrala Göteborg med följebil, när följebilen släpper så startar tidtagningen. Jag kan vara fel person att uttala mig men lotsningen ut från Göteborg var väldigt rörig bakom följebilen där hela klungan höll ihop. Monika och Camilla långt fram och Cissi och jag strax bakom. Mycket inbromsningar och väldigt tätt inpå herrklungan som låg framför. När den släpper så smäller det bara till och jag hänger inte med alls.

Jag ser Monika, Camilla och Cissi dra iväg. Jag hamnar i bakre klungan med två tjejer från Bianchi-teamet om jag minns rätt, vi tappar en efter ett tag och under en lång stund är vi bara två som växel-drar.. Milen rullar på och vi kommer ikapp, tjej för tjej. Även killar från motionsklassen kommer och det är stundtals väldigt rörigt med mycket folk och det är svårt att hålla koll på tjejerna (som man ändå vill i en tävling 😉 ). Med kanske 5-6 mil kvar så hänger jag på en klunga från Hisingen CK och helt plötsligt ser jag Camillas rygg och ropar till henne. Vi håller ihop tillsammans med den röriga klungan från Hisingen. Både jag och Camilla har krampkänningar med några mil kvar och slut på vätska, vi försöker peppa varandra men båda är riktigt slut. När det är ett par mil kvar så är det en del körning utför och jag kan plocka en del placeringar framåt genom att välja bra hjul från killarna att gå på och jag ser att jag passerar en del tjejer från Motala, Mölndal CK och Bianchi-teamet.  

När det är 7-8 km kvar så tappar jag placeringar och är rent utsagt sopslut. Aldrig varit så glad att gå i mål! Camilla hade samma upplevelse som mig sista biten och kommer strax efter och Monika och Cissi väntar i målfållan. 

Monika hängde på första klungan ett tag där det växeldrogs i ca 50 km/h innan hon tappade och slöt upp med Cissi efter vägen. Enligt Cissi hade hon själv tur efter vägen och fick bli ”pacead” bakom följebil vid två tillfällen. Men som vi alla vet, ju mer man tränar desto mer ”tur” har man, och jag tror snarare att det var hårt arbete som låg bakom hennes 13:plats. Laget tar en ny 10:onde plats genom Monika och jag kommer in på placering 18 och Camilla 19:onde plats. Så himla starkt jobbat av hela laget i starkt startfält i ett långt och tufft linjelopp!

Efter så hejar och kramar vi många av de övriga cyklisterna och gratulerar till väl utfört jobb. Vi i laget kör High Fives och gratulerar varandra och blir uppmärksammade av speakern för att vi verkar vara det gladaste laget. Det är väl vad som får summerar den här helgen – glädje. För i slutändan är det varför vi gör detta, för att ha förbaskat kul tillsammans och för att visa andra vad kul det är med cykling!”