Människan bakom prestationen

Ännu en gång har världen blivit påmind om hur komplext livet kan vara. Att framgång och kändisskap inte är någon garanti för välmående. Jag syftar närmast på bortgången för Avicii, en högpresterande och fantastisk musiker som inte orkade med längre. Det är både en tragedi för Tim Berglings anhöriga och en tragedi för samhället i stort att pressen på alltför många individer är för stor.

Bildkälla TT

Vad vet vi egentligen om en annan människas välmående? Vad kan vi dra för hälsomässiga slutsatser utifrån att en person toppar kommunens lönestatistik, kammade hem senaste upplagan av Champions League eller har miljontals följare på Instagram? Om vi inte är nära vän eller anhörig till vederbörande vet vi förmodligen inte ett skit om hur individen mår på insidan. Bakom kulisserna kan hen lida av depression, ha ett hjärta som går på högvarv av all stress eller behöva svepa i sig en flaska rödvin för att komma ned i varv efter ännu ett 14-timmarsskift på kontoret.  Vad vi ser är bara det yttre såsom att bilen är splitterny, frisyren välkammad och musklerna välsvarvade.

Jag har själv pressat mig för hårt genom åren. Att jag tränade mer än någonsin för fyra år sedan, fick stipendium för goda skolresultat efter naturvetenskapligt gymnasium och kom in på en av landets bästa ekonomutbildningar gjorde inte mig immun mot ohälsa. Tvärt om, faktiskt. Priset som jag fick betala för att kämpa idogt på flera fronter samtidigt var att både kropp och knopp blev dränerad på energi, något som kulminerade sommaren 2014. Att jag kunde komma tillbaka till en fungerande och lycklig vardag efter utbrändheten var inte för att jag hade MVG i biologi eller för att en läkare berömde mig för att ha vältränade vader. Det enda som betydde någonting där och då var att ha stöttande familj och vänner, ta hjälp utifrån och successivt inse hur orimliga mina prestationskrav hade varit.

Nu, med mindre än en månad kvar till idrottstränarexamen, kan jag tänka tillbaka på tre lyckade år – lyckade år i den bemärkelsen att jag har trivts med tillvaron. Betygsmässigt är jag klart sämre än under tiden på Uppsala universitet och gymnasiet. Mitt mål för varje kurs har varit att bli godkänd – och godkänd har jag blivit. Har inte sett någon anledning att sikta på högre betyg eftersom jag har velat lägga den tiden och energin på annat såsom att träna, hänga med kompisar eller bara slappa i soffan till en film. Angående skolbetyg är det inte heller någon av de som anlitar mig som tränare/föreläsare som ens frågor vad jag hade för betyg i exempelvis anatomi… Det som räknas är att ta sin examen och leva ett balanserat liv under studietiden, tänker jag.

Att Tim Bergling – en person som hade allt ur materiell synvinkel – kastade in handduken för detta jordeliv är återigen ett bevis för att pengar, framgång och prestation inte per automatik ger lycka. Det finns alltför många exempel på fantastiska artister, idrottare och karriärister som på grund av för stor inre och yttre press har kraschat på ett eller annat sätt. Där kraven på att prestera har inneburit att den egna hälsan försakats.

Oavsett vem man är och hur väl man presterar är vi i slutändan bara människor och inga robotar som kan tugga på oavbrutet.

Några punkter:

·      Ta hjälp i tid vid psykisk ohälsa. Att vid behov uppsöka en psykolog/terapeut borde vara lika självklart som att gå till läkaren vid en lunginflammation.

·      Försök skapa relationer där det är okej att prata om allting. Oavsett om det är en nära kollega eller god vän är det viktigt att kunna ventilera mående och tankar med andra.

·      Dina riktiga vänner umgås med dig för att du är du – inte för du har ett visst yrke eller för hur du presterar som idrottare.

·      Pengar och framgång är trevligt, givet att du mår bra i övrigt.  Om du inte har hälsan i behåll kommer det materiella inte vara värt mycket…

Egen tävlingspremiär

Imorgon bär det av söderut igen för en ny tävlingshelg. Lördagen kommer bestå av Kinnekulle Cyclassic, mitt första landsvägslopp denna säsong, och på söndag är jag lagledare åt CK Uni-damerna på Kinnekulleloppet. Ska bli kul att rejsa och hänga med härligt cykelfolk! 

I samband med Östgötaloppet förra helgen fick jag en del frågor om varför jag inte själv tävlade. Den enkla förklaringen var att fokus låg på att hjälpa damlaget då. Med ganska tätt mellan målgång för damerna och starten för herrelit var det inte ett alternativ att göra båda delarna. Hellre prioritera en grej och försöka göra den bra än att göra två saker halvdant och stressa massa på cupen... 

Denna helg såg jag dock en öppning för att få till en egen start. Jag kommer vara på plats hela helgen i och med att vi på cykelgymnasiet åker ned under morgondagen (är med som extra ledare åt huvudtränaren Peter Vingstedt). Lördagens Kinnekulle Cyclassic körs bara för herreliten så varför inte köra liksom? Cykelmässigt är mitt huvudfokus bana numera, men vad kan vara bättre och roligare träning än att köra 16 mil SWE-cup mot många av landets främsta cyklister!? Jag går in med inställningen att det blir kul och bra träning att försöka hänga med så länge som möjligt när Ryska Posten, Motala & Co skickar på med attacker! 

Som en del av förberedelserna inför Cyclassic blev det ett långpass igår som kryddades med en del intensitet. Gjorde en rutt för att få bra med höjdmeter, särskilt sträckan Bjursås-Ingels innehåller gott om klättrande, och bestämde att varje lite längre backe skulle innehålla stressad tröskel (körning strax över tröskeleffekten). Blev i regel 3-6 minuter åt gången och i övrigt kontrollerat distanstempo. 

Årets första runda förbi Tällberg - bara älskar att cykla sträckan Tällberg-Leksand! 

Väl i Leksand blev det i sedvanlig ordning fika på Siljans Café. Visst hade det suttit fint med någon större macka eller princessbakelse, men eftersom passet skulle innehålla en del intervallkörning även efter fikastoppet fick det bli mer lättsmält fika för att få sina kolisar. Apropå kolisar var det faktiskt ett tema för passet också. Jag hade som plan att få i mig ca 60 gram kolhydrater per timme för att vänja magen vid ett relativt högt kolhydratupptag, vilket kommer vara fallet även på Kinnekulle Cyclassic. Fick i mig de planerade kolisarna i form av 4 st bars, 1 flaska sportdryck och fikat ovan. Det hör även till saken att detta intag var välbehövligt för att kunna upprätthålla god kvalité på hela passet. Jag är då i alla fall inte kapabel att klämma 350-360 watt på fettförbränning...

Sammandrag i Today´s Plan från gårdagens långpass

Dagens vilodag har bland annat ägnats åt att göra hojen fin inför helgen...

...samt läsa in sig på startlistan för söndagens damelitlopp. För damerna i CK Uni blir Kinnekulleloppet en annan typ av lopp än Östgötaloppet. Sedan något år tillbaka är varvet längre än tidigare upplagor, vilket innebär färre körningar uppför den långa backen, men fortfarande är det ett race som primärt gynnar vassa klättrare. 

Från CK Uni kommer vi ha fem stycken tjejer till start: Åsa, Monika, Cecilia, Helena och Annika där Åsa och Cecilia även är med på Götenetempot under lördagen. 

Fin säsongsstart för Uni-damerna

Igår kördes Östgötaloppet, säsongspremiären för landsvägsrace i Sverige och mitt första lagledaruppdrag för CK Unis damelitlag. Jag väljer att fatta mig ganska kort eftersom det kommer en mer utförlig race report längre ned från en av tjejerna i laget. För egen del vill jag säga följande:

-       Jag är jättestolt över hela laget! De allra flesta kör sin första officiella cykeltävling någonsin och bland ett 30-tal startande kammar vi hem tre stycken topp 10-placeringar.

-       Dagen innehöll verkligen hela känsloregistret. Från nervös väntan efter att ha hört om den otäcka klungkraschen - ovetandes om hur det var med våra tjejer - till stor glädje över att vi höll oss längst framme vid spurten i andraklungan.

-       Jag och resten av laget vill rikta våra tankar till de som skadades vid kraschen och önska ett snabbt tillfrisknande.

Nu överlåter jag resten av rapporteringen till Cecilia Joneby i laget som har skrivit följande om gårdagens race:

”För ck unis damlag är detta vår första tävling, och för de flesta i laget är det första loppet över huvud taget. Det är tidig start vilket innebär övernattning i närområdet. Under benväckningen på avresemorgonen har Annika fortfarande lånecykel från Cykelgross eftersom reservdelen till hennes egen inte kommit än. Det är Emanuele Sellas tidigare tävlingscykel, och som kuriosa är Sella exakt lika lång som Stark. Min växelvajer till bakväxeln väljer att gå av precis när jag stannar till hemma. Tack vare snabb hjälp kommer vi iväg i tid, och nu hoppas vi att det ska vara slut på cykelstrul. Vi bor på Södra Lunds B&B utanför Ljungsbro där vi får en helt egen våning med kök och sällskapsrum, och det finns ett stall för cyklarna. På kvällen åker vi in till Linköping för att äta middag med vår tränare Marcus Streijffert från Guided Heroes, och går igenom banan. Efter middagen rekar vi banan med bil, ganska oteknisk och med Uppsala-mått fin asfalt. Ett lite sämre parti på stora slingan, och en snäv kurva på lilla slingan.

Starten går 08:30 vid Ljungs kyrka och de 30 deltagarna i damelit ger sig iväg. Själv fick jag en dålig start och hamnar lite efter. Några hundra meter efter start kommer den första bron över Motala ström och fältet smalnar av vilket göra att jag enkelt får kontakt igen. Vi börjar med ett halvt varv på lilla slingan, med ett backigt parti. Det byts positioner ofta, men snart blir farten stabil och klungan lugn. Vi kör ut på stora slingan och klungan håller ihop. Vi i ck uni har fått uppgifter av vår tränare och vi kör enligt plan. Tre har fått i uppgift att hålla sig långt framme, och övriga fyra hjälper till att verkställa det samt står för en hel del dragjobb. Vi visar framfötterna och jobbar på från början. Vi har ett bra samspel i laget och pratar med varandra.

Efter att ha vänt tillbaka mot mål efter ca 3 mil och precis ska köra in i Borensberg igen uppfattar jag en tempoökning och att positionerna ändras. Jag ligger långt fram där klungan är lite smalare och jag uppfattar att det kommer medtävlande från sidan. Jag hinner tänka “undra om det blir körning nu” innan jag hör det karaktäristiska ljudet av kolfiber mot asfalt, och skriken man aldrig glömmer. Jag får uppfattningen att det skett precis bakom mig, och att vi som tar oss vidare är kraftigt reducerade. Inledningsvis höjs tempot för att ta oss förbi samhällets centrum, men sedan sänks det avsevärt och vi som är kvar börjar prata med varandra. Vidare går körningen lugnt. Uni har fyra cyklister kvar, giro tre och valhall två, totalt ca 15 stycken inklusive juniorerna.

Uni har tre cyklister som går i backen, varav två kan fortsätta. På olycksplatsen är hjälp snabbt på plats, och ambulans kommer också fort. Vår sista cyklist har efter omständigheterna klarat sig bra, och efter att ha hjälp övriga det är värre ställt med kan hon återvända till tävlingscentrum och vår oroliga tränare. Enligt Ck Hymers hemsida fick fyra personer avtransporteras med ambulans, varav en blev kvar för observation över natten. Den mediala rapporteringen gick snabbt, och innan anhöriga har hunnit underrättas står det om stor krasch, fyra ambulanser och allvarligt skadade i kvällstidningarna.

För oss som fortsatt händer en incident till där en av våra och en medtävlande krokar ihop, men detta reder sig snabbt. Ingen vill dra och det är lite avvaktande. Vi går in på lilla slingan och det blir fokus på tävlingen. Här ska fyra och ett halvt varv köras, och när ungefär hälften är gjorda går en utbrytning där inte uni är med. Vi försöker få igång ett lagtempo men kommer tyvärr inte ikapp. Andra som har lagmedlemmar i främre klungan drar ner tempot och vi fyra från uni får slita ordentligt. Vi inser att det är kört och återhämtar. Efter sista kurvan är det en lång uppförslutning i en allé mot mål, och jag som tjänar på lång spurt och känner att benen inte är med mig lägger mig fram och försöker ånga på. Jag vet att jag har tre unisar med mig, varav en har en explosiv spurt. Jag hoppas att Camilla ligger på mitt hjul och höjer farten successivt. När jag ser henne i ögonvrån vika ut ställer jag mig upp och försöker trycka på de sista metrarna. Vi slutar alla långt fram i andraklungan, och totalt slutar ck uni på plats 7, 9, 10, 11, 14 och 15. En riktig superpremiär, men tyvärr är det svårt att glädjas. Tankarna går till tjejerna som klarade sig mindre bra, krya på er!”

Filmklipp från spurten i andraklungan där Camilla Hansson kniper sjundeplatsen. Obs ljud på