Tävlingssäsongen 2016

Först ut av officiella tävlingar under 2016 var ban-SM. Jag ställde upp i alla fem grenar (1 km tidslopp, 4 km förföljelse, eliminering, poänglopp och sprint)

Facit för SM blev tre stycken bronsmedaljer, mina första SM-medaljer någonsin som cyklist. En positiv start på året och förhoppningar om en bra utesäsong också! 

Fick senarelägga lvg-premiären till Frykdalens 3-dagars. För första gången sedan jag började tävlingscykla blev det ingen säsongspremiär på Östgötaloppet. Efter Mallorca-lägret i slutet av mars fungerade inte kroppen som den skulle och jag fick ta en lugn träningsmånad innan det var aktuellt med hårdare ansträngningar igen. Om det är något som jag har lärt mig efter min utbrändhet 2014 så är det att lyssna på kroppen och våga vila! Bestämde mig även för att första loppet fick bli i seniorklass. På den inledande backprologen fick jag ett gott formkvitto och PB, 400W i åtta minuter. 

Det avslutande linjeloppet på Frykdalens blev desto tråkigare. In på sista kilometern vurpade snubben framför i klungan och i 55 blås drogs jag med i kraschen. Blev ambulansfärd till Torsby sjukhus för helkroppsröntgen. Inga frakturer, men en grinig axel som jag fortfarande måste rehaba för att hålla i schack. 

Axelskadan gjorde att jag fick lägga cyklingen åt sidan i drygt två månader. Kände - som den tävlingsmänniska jag är - att det var sjukt tråkigt att inte ha tävlingsnerv och mål i vardagen så bestämde mig för att anmäla mig till ett halvmaraton i Ludvika. 1,5 månad senare, med 2-3 löppass/vecka, stod jag på startlinjen. Mentalt var det väldigt skönt att tävla helt utan egen press, vad kan jag liksom förvänta av mig själv när jag inte har sprungit ett riktigt lopp sedan Lidingöloppet 2009? Jag tog det mest som en rolig grej och tänkte väl att 1.30 kunde vara rimligt - om jag hade en bra dag. Det gick klart bättre än vad jag hade vågat drömma om. Hittade lagom pace (10-15 slag under tröskeln) vid 4.00-tempo och kunde hålla det hela vägen in. Sprang in på 1.24 och femte plats totalt. 

När jag kunde återgå till cykling igen hanns det med ett par veckors träning och en träningstävling innan nästa olycka var framme, en grävling som kapade mitt framhjul ute på ett distanspass. Jag har faktiskt inte hört om någon annan som har skrotat just med en grävling, men kände samtidigt - som året hade varit med motgångar - att det inte var konstigt att det drabbade mig. Tack och lov blev det inte mer än en lite sned näsa och fläskläpp. 

Veckan efter fanns det i alla fall inga grävlingar som kunde stoppa min framfart på TCT (träningstävling med Borlänge CK). Kunde notera min första TCT-seger för säsongen. 

En röd tråd genom 2016 har som sagt varit krascher och det fortsatte på inslagen väg. Mot slutet av juli hade jag börjat komma i okej slag och kände att det kunde bli några race mot slutet av säsongen. Så blev det inte - för i samband med en långtur runt Siljan fick jag ånyo syna asfalten. Med skymd sikt för framförvarande cyklister och vattenflaska i ena handen kunde jag inte parera för ett fult potthål i vägen. Kände smärta kring nyckelbenet, men skämdes för mycket för att ringa hem efter skjuts. Vi fortsatte vår planerade rutt och så länge jag satt på hojen med lite adrenalinpåslag gick det an. Väl hemma kom verkligheten ikapp och jag började storgråta när jag (försökte) klä på mig efter duschen. Bara att dra in till falu lasarett och få det befarade bekräftat, nyckelbensbrott. Undrade när jag kunde vara helt läkt och fick beskedet åtta veckor. Det enda som kunde vara realistiskt var sista TCT-loppet, drygt två månader bort. När jag 4-5 dagar efter kraschen satte mig på testcykeln hade jag målbilden klar för mig, att träna upp mig för att kunna vinna TCT-avslutningen från utbrytning. Visst, det är bara en träningstävling, men jag behövde en målbild som gav motivation när jag avverkade tröskelintervall efter tröskelintervall. 

Lyckades bli återställd lite snabbare än beräknat och kunde köra ett par lopp innan sista TCT. Väl på avslutningsloppet inväntade jag rätt utbrytning, ett läge som kom med sex mil kvar. Bryggade upp till en utbrytarduo, fick till ett bra samarbete och jag kunde sedermera ta spurten oss emellan. För det förärades jag med en god IPA, en öl som smakade extra gott efter 11 hårda mil. 

Under off season passade jag på att springa lite igen och även ställa upp på Stora Tunas terräng-KM, ett lopp som jag blev trea på. Kul avbrott från cyklandet! 

Under hösten har Velodrom CK arrangerat ett par trevliga par-omnium. På sista tävlingen var det extra trevligt...

...för då vann jag nämligen ihop med talangen Filip Ellingsson. 

Mycket av säsongen 2016 har varit enligt följande: krasch --> rehab --> comeback - repeat. Visst tusan har det varit frustrerande, men någonstans måste man inse att det är en del av cykelsporten med krascher. Jag känner ändå att cyklingen ger mig så mycket i form av roliga tävlingar och skönt folk att jag inte har några tankar på att börja med typ schack eller biljard... Vänsteraxeln och höger nyckelben har fått sig smällar, men det som sitter mellan axlarna - huvudet - känner sig taggat på 2017. Jag plockar med mig det positiva från säsongen och blickar framåt mot nya cykelmål.

PS. Fick inte bara pris i form av SM-medaljer och öl under säsongen. Vännerna i Borlänge CK tyckte att ett par stödhjul var passande och jag har ju faktiskt självinsikt nog för att fatta att det var ett välförtjänt pris... DS