Det talas ofta om pannben, att ha förmågan att bita ihop och köra järnet.
Inom konditionsidrott i allmänhet och cykling i synnerhet är det helt klart av
stor vikt att kunna pressa sig. Dock gäller det också att använda det som finns
innanför pannbenet till att träna och leva klokt. Att vara disciplinerad med
sin träning är både att ha förmågan att ta i rejält på hårda intervaller och
att kunna hålla igen när det är en lugn dag.
Oavsett om ambitionen är att åka fort på Vätternrundan eller vinna
linje-SM så kommer träningen vara utmanande och innehålla pass som upplevs
grisiga. Även om du sitter inne på värstinghojen för 120 lax, senaste effektmätarsystemet
och marknadens mest aerodynamiska kläder är det likförbannat du som ska göra grovjobbet
för att framföra ekipaget. När du med din Sub 8-grupp börjar köra lagtempo
efter fyra timmar i sadeln kommer det krävas både ben och pannben för att
genomföra uppgiften. Samma grej för tävlingscyklisten som ligger bakom pacemoppen
och tuggar styrlinda. Särskilt när terrängen är lite kuperad kan man hålla sig
för skratt på pacepassen… Vissa pass är helt enkelt hårda – och ska vara hårda –
för att man ska utvecklas.
Dock är det sällan (läs aldrig) en god idé att träna hårt varje dag. Träning
fodrar återhämtning för att progression ska ske och när du väl kommer till nästa
riktigt intensiva pass är det A och O att både ben och pannben är med i matchen
igen för att du ska kunna genomföra passet med god kvalité. Om du redan inför
ett pass med maxettor har ordentligt värkande påkar och känner dig allmänt
omotiverad är det förmodligen mest kontraproduktivt att genomlida
intervallerna:
1)
Du är för sliten för att kunna hålla tillräckligt
hög intensitet
2)
Du kör dig ännu längre ned i källaren, såväl fysiskt
som mentalt
Om ekvationen med belastning vs återhämtning ska gå ihop kommer det
behövas både vilodagar och pass med lägre intensitet för att balansera insatserna.
För cyklister som tränar lite mer är det vanligen så att ungefär 70-90% av
träningstiden läggs på lågintensiva inslag. Det talas i dessa sammanhang om 80-20-regeln, att 80% av tiden utgörs av
lågintensiv körning och 20% högintensivt (står om detta här). Att det ser ut på
detta sätt beror inte på att lågintensiv träning ger ”mest pang för pengen”,
utan det handlar om att det inte är hållbart att skrapa ihop säg 10
högintensiva timmar i veckan, det sliter alldeles för mycket!
Står det fyra timmar zon 2 på schemat så betyder det kontrollerad körning
– inte att det ska ”mellanmjölkas” hela rundan eller spurtas på 57 olika
skyltar med tillhörande spurtuppdrag. Även om benen kanske skulle tillåta lite
hårdare körning betyder inte det att det är en smart idé att trycka på mer. En
träningsplan bygger på att de lugna passen hålls just lugna och att vilodagarna
ger adekvat vila och återhämtning. Risken är annars att de lågintensiva passen
kostar på för mycket så att du inte kan genomföra de högintensiva passen med
tillräckligt god kvalité.
Att ta i på sina hårda pass är viktigt, men glöm inte bort att skippa
trissandet och hålla dig till de låga effekt- och pulszonerna på de lugna
passen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar