Tänk vad tiden rullar på fort. Under hela vintern har jag tänkt att det
är långt kvar till paracykel-VM i Rio, men nu när jag kollar i kalendern och
ser över träningsplanen inser jag att det är ganska nära. Mindre än månaden kvar
och nu växlar träningen över mer mot anaeroba förmågor/fart (hej mjölksyra!).
Ju längre man håller på med idrott, desto mer inser man betydelsen av
erfarenhet. Det är inte bara rutin från själva tävlingssituationen, utan det
handlar minst lika mycket om att lära sig att få till förberedelserna och komma
till startlinjen med en form som är så nära maxkapaciteten som möjligt. För varje
mästerskapsuppladdning lär man sig något nytt om hur träningen kan läggas upp
och hur förhållandet mellan belastning och vila bör se ut.
Nu inför Rio de Janeiro känner jag mig trygg med uppladdningen. Det finns
ingen stress kring att ”träna ikapp” (det är aldrig smart att träna ikapp), utan
vintern har innehållit kontinuitet träningsmässigt och jag följer min plan fram
till VM. Likaså känns det som att min partner Jörgen Gustafsson är på uppgång. I
december fick vi i paracykellandslaget möjlighet att göra fystester på LIVI
(sprint, tröskel och Vo2max) och utifrån de värdena har vi bollat fram ett
upplägg för ”Baba”. I veckorna tränar vi på egen hand och varannan helg blir
det gemensam träning på velodromen i Falun. För helgens träning ihop ser planen
ut enligt följande:
Fre kväll: ett par trösklar + lugn cykling
Lör morgon: starter (trycka på ½ varv)
Lör em/kväll: några intervaller á 2 km all-out
Sön morgon: starter (trycka på ½ varv)
För grenar med stillastående start är det A och O att nöta mycket
starter. Särskilt på en tandemhoj med en så hög totalvikt krävs
det både teknik och pure power för
att få fart på ekipaget… Nu när vi är inne på sista träningsmånaden är dragen
på 2 km ett nyckelinslag inför vårt tävlande på 4 km. Att korta ned från 4 km
till 2 km innebär att det är hårdare satsning från början, det blir anaerobt i
större utsträckning och vi får träna på överfart
inför vår ordinarie distans. Om det inte hade varit för tävlandet så hade
jag aldrig utsatt mig för dessa intervaller! Mjölksyran kommer som en käftsmäll
tidigt och sedan är det ”bara” att försöka härda ut. Jag tycker faktiskt att
dessa intervaller är tuffare än att genomföra 4 km-race just eftersom det
börjar brinna i påkarna så tidigt. På 4 km får man disponera mer konservativt
och då är det främst på sista 1/3 av loppet som man får gräva djupt. Hur som
helst är det väldigt effektiva intervaller. Vi fick god formutdelning till
Paracycling International med träning som bland annat innehöll dessa
intervaller – och jag är övertygad om att de hjälper oss inför VM också.
Att få jobbet gjort, särskilt de mer grisiga passen, är lättare när man
har gått igenom träningsuppladdningen innan. Jag vet att morgondagens 2
kilometare kommer vara stenhårda, men jag vet också att vi fixar det. Framförallt
vet jag att jag har träffat formen till mina prioriterade tävlingar under
vintern. I samband med Paracycling International i Manchester,
velodromsäsongens första mål, blev det PB på såväl tandem som singelcykel på
sträckorna 1 km och 4 km. På ban-SM för en månad sedan blev det nytt pers på 4
km förföljelse samt tre medaljer totalt. Däremellan har det också blivit några
mindre lyckade race och givetvis har jag en del pass med risiga ben, men då har
inte heller målet varit att vara i toppenslag. Precis som att det är gött att
vara i form är det viktigt att acceptera perioder där man är lite off fysiskt
och mentalt för att längre fram ha ork att inleda formbyggande träning.
Det blev PB och brons på 4 km förföljelse på ban-SM. Kul att träningen har gett snabbare tider både på singelhoj och tandem
När mjölksyran slår till på intervallerna de kommande veckorna kommer jag
tänka på lyckade race tidigare under säsongen – det skänker positiva målbilder
och självförtroende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar