Lägrets klätterpass

Ska man hoja berg på Mallis brukar valet stå mellan Sa Calobra eller Puig Major. Eller varför välja när man kan köra bådaJ? Precis så blev det idag för mig och Daniel. Det blev faktiskt två vändor till och med uppför ”Piggen”. Rundan landade på 6,5h och en skaplig bit över 3000 höjdmeter, en tuff start på lägrets sista träningsblock. De återstående dagarna kommer tjockisspurtaren (jag) mest hålla mig på platten medan bergsgeten (Daniel) säkert lär vilja klättra mer…

Åkte äntligen på en ny styrlinda, Lizard Skin såklart! 

Kring Pollenca hittade vi ett stort gäng tyskar vi som gled med ett tag. Tack och lov hade de ingen Jens Voigt eller Tony Martin i gänget så det blev ett behagligt tempo i någon mil innan vi vek av åt olika håll.

Tvingades trissa

I och med våra storslagna planer på hårda klättringar hade vi bestämt oss för att ta det piano i den första klättringen. Riktigt så blev det inte i praktiken… Strax innan Selva blev vi omkörda av ett rätt snabbt gäng med kanadensare och britter. Det visade sig att även de skulle klättra Coll de sa Batalla och sedermera hoja ned till Sa Calobra. Planen på lugn körning grusades när fyra från deras gäng började gasade på i Batalla-stigningen. Jag tryckte på för att komma upp på hjul och väl där – flåsig och med 330W – var jag i valet och kvalet om jag skulle hänga med hela vägen upp. Vad som triggade igång mig var deras oproffsiga look; orakade ben (!), gamla hojar och oaerodynamiska kläder. Alltså, att bli avställd av någon med håriga ben är under min skamgränsJ!

Det var aldrig uttalat som tävling upp till bensinmacken, men det blev allt tydligare på körningen att det var last man standing som gällde och jag fick plocka fram mitt främsta vapen som cyklist; viljan/tävlingsinstinkten. Är det lite snällare stigningar, som här kring 5%, kan jag till viss del kompensera för min tunga kropp med en extra portion fighting spirit och nu tvärvägrade jag ju att vika ned mig så det var bara att gneta på. Från att ha inlett med ett jämnhårt tempo blev det alltmer attacker. Jag försökte grilla på med ryckförningar, som i alla fall grillade mina egna ben. Fick ett par meter på varje stående ryck, men samma visa upprepade sig varje gång, att jag skamset – med mjölksyra sprutande ur öronen – fick sätta mig ned i sadeln och så var den luckan borta. Vi lyckades hänga oss fast som wheelsuckers på varandra hela vägen upp och för egen del kan jag glädja mig åt att trissandet fick mig att persa med 1,5-2 minuter i backen. Ett annat resultat av hårdkörningen var att det inte fanns lika mycket kräm kvar i påkarna till Sa Calobra och ”Piggen”. Egentligen var hela första hälften av passet ganska mastig, på de första tre timmarna snittade jag nästan 250W, vilket inte är min normala distanswatt direkt…

Lite delade känslor att hoja ned till Sa Calobra. Schysst ned nedförskörningar, men det innebär ju att vi måste ta oss an den (ö)kända stigningen uppför sedan. Det finns ingen annan väg därifrån än att köra upp igen...

Nere i Sa Calobra

I antibonknings- och livsnjutarsyfte fick det bli en fika i Sa Calobra. Förmodligen ett smart drag, ska man hoja 6-7h behövs något mer matigt än bara bars...

Äntligen uppe, särskilt de två sista km på den milslånga Sa Calobra-stigningen var tuffa

Första svängen upp på Puig Major roade vi oss med att lyssna på lite musik och jag agerade hetsig cykelkommentator

Uppe för "Piggen" för andra gången. En inte alltför brant backe, men en desto längre sådan (14 km). Go känsla att ha nått toppen och veta att det mestadels var utförskörning tillbaka till Alcudia.