Ladda om

Paracykel-VM är lagt till handlingarna, jet lagen blir allt bättre för varje dag och nästa helg stundar nästa mästerskap, SM i bancykling. Hoppas ha fått upp åkstyrka och blodvolym okej tills dess efter att ha haft ett sprintfokus de senaste veckorna.

Bildsvep från VM-sprinten. Foto: Mariya Solomatina

Jag kan inte påstå att jag har känt mig vrålstark sedan hemkomsten från Los Angeles. Dels har tidsskillnaden på nio timmar gjort att orken åkt berg- och dalbana under dagarna och dels märks det på längre intervaller att vår längsta arbetstid under VM var drygt fem minuter. På de två första testcykelpassen var det bara att skruva ned watten, acceptera att kropp och knopp inte riktigt var med i matchen och hoppas på höjd blodvolym av intervallerna.

Ban-SM blir något helt annat än paracykel-VM. Tävlingarna körs som omnium i grenarna scratch, tempo race, eliminering och poänglopp där den sistnämnda grenen går över 100 varv. Det kommer kännas på, särskilt som startfältet består av starkingar som Jonas Ahlstrand, Jacob Wihk och Felix Nisell…

SM innebär mitt sista race denna velodromsäsong, en säsong som har innehållit två segrar, svenskt rekord på 1 km tandem och NM mot superdanskar. Dessutom blir de svenska mästerskapen min första tävling i ny klubbdress. Mer om klubbytet kommer framöver.

Nu är det dags att fira lillbrorsan som fyller 6 år. Ha de gött så länge!

Paracykel-VM - en upplevelse för livet

Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt - och precis så har det varit med vår Los Angeles-vistelse. Det känns som att det var ett par dagar sedan vi anlände för paracykel-VM på bana och nu är det dags att bege sig hem till kallare breddgrader. Vi plockar med oss tre lärorika starter, svenskt rekord på 1 km tidslopp och nya trevliga cykelkontakter. Hoppas få uppleva fler VM på tandem i framtiden! 

På plats i Velo Sports Center, USA:s nationalarena för velodromcykling. Dagen innan vi anlände avslutades världscuptävlingar här och till hösten arrangeras masters-VM där vi förhoppningsvis har någon svensk till start

Precis bredvid Velo Sports Center spelar LA Galaxy sina fotbollsmatcher

Spenderade en av de tävlingsfria dagarna på en av alla fina stränder kring Los Angeles. Med brun hy, 10 kg extra muskler och ett par röda speedos så hade kanske (wannabe)-Baywatch-looken varit på plats;)?

Tro inte att vi var i LA bara för att strosa runt på stränder! Nejdå, på den första starten - 4 km förföljelse - var det full ventilering hela vägen över mållinjen. När vi tränade hemma i Falun noterade vi kring 5.20 på denna sträcka. Med fullstor bana, något som enligt velodromrävar kapar 15-20 sek, var vår ambition att göra sträckan under 5 minuter. Starten i kvalet var allt annat än snabb och australiensarna svischade snart om likt ett expresståg, men vi fortsatte på i vår egen bubbla och hittade ett flow. Precis som sig bör på 4 km sved det ordentligt sista hälften innan vi korsade mållinjen på 4.53. 

Vår kvaltid innebar bronsmatch mot USA, ett par som körde 10 sekunder snabbare än oss i kvalet. I och med att amerikanerna var så pass mycket snabbare kunde vi inte rikta in oss på samma pace igen. Hellre mjölksyravägga halvvägs än att inte gå för en VM-medalj! Precis som i kvalet var våra motståndare snabbare än oss första kilometern. De fick tidigt ett försprång på flera sekunder, men väl där gick det desto bättre och jag kunde se på storbildsskärmen att vi tog in tiondel för tiondel samtidigt som Emma Stenberg hojtade "De ser trötta ut!". Trötta var vi också - såklart - men med vissa förhoppningar om en amerikansk genomklappning körde vi hela vägen in i kaklet på tiden 4.51 

Dessvärre räckte det inte hela vägen till medalj, men vi kände oss nöjda med PB i bronsmatchen och att vi verkligen gav allt. Pallen på förföljelsen bestod av Spanien, Australien och USA

Passade på att fylla på med massa D-vitamin och koffein när vi hade tid över

Massa britter på pallen - en vanlig syn även inom paracykling på bana. Med stora resurser, heltidsavlönade åkare och tidigare velodromproffs på singelhoj som piloter/coacher har de fantastiska förutsättningar för att leverera på stora mästerskap

1 km tidslopp - ett race som vi avverkade på 1.11.8, vilket innebar nytt svenskt rekord på sträckan

Jag förstår varför britten Matthew Rotherham går under smeknamnet "Legs". Han har inte bara stora lår, utan kan också cykla riktigt jäkla fort! Ihop med sin partner noterade Rotherham 1.00 på 1 km, mindre än sekunden från världsrekordet på sträckan 

Mästerskapet avrundades med sprint (6 varv), en gren som föregicks av flygande 200 meter som kval. Jag och Jörgen körde på 11,6, vilket gjorde att vi fick möta storfräsarna Craig Maclean och Neil Fachie i kvartsfinalen. I första heatet var vi för passiva och när väl britterna drog på hade vi ingenting att sätta emot. Till nästa match var vi helt eniga om taktiken, att överraska. Att avvakta till sista varvet vore lika mycket walk over som att en Champions League-nykomling skulle spela utan backlinje mot Barcelona. Vi bestämde oss för att sticka med tre varv kvar - som senast. Det skulle åtminstone tvinga de regerande världsmästarna att arbeta med sina supersnabba muskelfibrer en längre tid. Heatet inleddes avvaktande med lurpassande. För att få utrymme att manövrera hojen släppte jag medvetet en lucka på 15-20 meter. När vi sedermera stegrade farten successivt och kom närmare undrade jag hur britterna skulle svara; skulle de ge oss utrymme att trycka om tidigt? Att ett så rutinerat par skulle släppa oss på nedansidan var bara att glömma, utan det var yttern som gällde. Som planerat satte vi in stöten med tre varv kvar och när vi väl var förbi var det fullt ös. Självinsikten inombords befarade att vi snart skulle bli passerade, men varven gick och att svänga in på upploppet i ledning gav en overklig känsla. Skulle vi tvinga fram en tredje match!? Retligt nog kom britterna upp jämsides och tog oss med ett halvt hjul 

Som väntat vann vi alltså inte, men vi gav i alla fall dessa kanonsprinters en ordentlig match och fick publiken att jubla över vår satsning. Ingen kommer ihåg en fegis!

Emma Stenberg från förbundet och min tandempartner Jörgen Gustafsson har varit helt otroliga att resa, hänga och tävla med! Vi har haft superskoj både på och av hojen och när det väl har gällt har det varit 100% fokus och insats. Emma har roddat allting sidan om och varit en riktig glädjespridare - det har hjälpt oss att få ut max på banan! 

Fysisk och mental uppladdning

Nu börjar det verkligen kännas på riktigt att det vankas Los Angeles och paracykel-VM. Det blir liksom mer konkret när man lägger fram passet, viker ihop nytvättade kläder och diskuterar med Emma Stenberg hur tandemcykeln ska packas. 

Träningsmässigt har jag kört på som vanligt i princip - med en blandning av mängd och intensitet. Under förra veckan lade jag in ett mängdblock på fyra dagar medan denna vecka har haft en mer högintensiv prägel med Vo2max och "stressade" tröskelintervaller (trösklar med fartökningar). I gymmet har ambitonen varit att stimulera de snabba fibrerna, dels med tunga set (3-5 reps) och dels upphopp med lätta vikter. 

Precis som att det inför en skoltenta sällan ger något att stressplugga in i det sista, är det ingen god idé att tokträna de sista dagarna innan race. Det viktiga är att jag har gjort grundjobbet under vintern och haft en lång period utan sjukdom och skador. 

Med den fysiska grunden lagd skulle jag säga att det centrala nu är att komma till start i god mental shape. En idrottsprestation handlar inte bara om vad musklerna har för förmåga, utan även om att ha skallen med sig för att få ut 100% av sin fysiska kapacitet. 

Min uppladdning inför avresan består av familjemys. Ska bli skönt att komma hem en sväng efter många helger med cykling på agendan. Åka slalom med de energiska småsyskonen, snacka fotboll med farsan och inmundiga god mat - det är som balsam för själen! 

Gå stärkt ur motgång

Visst är det kul att få beröm när det går bra, men något som värmer ännu mer är att få höra att man har varit stark i motgång. Ni som följer mitt cyklande vet att säsongen 2016 var tung. Perspektivet och lärdomarna från att ha varit utbränd 2014 hjälpte mig i alla fall att kämpa på tålmodigt med rehab efter rehab. Nu – med en hel kropp – använder jag de tidigare motgångarna som bränsle i träningen.

Jag har inte räknat på exakt antal dagar, men utan att överdriva hade jag nog fler dagar skadad/sjuk än hel under förra säsongen. Det började med återkommande förkylningar och fortsatte med att kroppen, delvis pga. privata händelser, inte alls svarade på träningen under våren. När jag väl var i tävlingsdugligt skick blev jag indragen i en klungkrasch och sabbade axeln, en skada som höll mig borta ett par månader. Jag ska inte sitta och ljuga nu och påstå att jag alltid tänkte positivt under den perioden. Det var en fysisk och mental käftsmäll att precis hinna komma tillbaka från en tyngre period – bara för att gå i backen på första tävlingshelgen.

När läkarhjälpen var sisådär med axeln var det desto mer värdefullt med uppbackning från omgivningen. Det var guld värt med stort stöd från familjen, coach Marcus Ljungqvist och sedermera Mats Gezelius, en fantastisk sjukgymnast i Falun som fixade rehabträning och laserbehandling. I takt med att rehaben gick framåt höjdes den allmänna motivationen.

Något som var A och O under axelskadan var att byta fokus. Istället för att gå runt och vara bitter all min vakna tid över att jag inte kunde cykla, lade jag tid och energi på att springa och gymma, något som gav energi och endorfiner tillbaka. När jag var ute i löpspåret kände jag mig hel och med siktet inställt på att genomföra en halvmara i juni fick jag en ny utmaning att sträva mot.

Ludvika stadslopp gick riktigt bra, läs om loppet här

Väl uppe på hojen kom så nya motgångar. Först kom ett minibakslag – min försmädliga krasch med en grävling (!!!) i Djurås – och sedan var det dags att bryta ett nyckelben, vilket gjorde att resten av den officiella tävlingssäsongen 2016 fick avskrivas. Rent fysiskt var det ingen höjdare de första dygnen, utan det var bara att knapra i sig sina ”pain killers” för att få dagar och i synnerhet nätter att fungera. Mentalt, däremot, var jag taggad. Morfintabletter skulle bytas ut mot endorfiner från testcykelpass och siktet var inställt på att vinna någon träningstävling under hösten för att i alla fall få ett positivt avslut på en i övrigt tung säsong. Med mål i sikte var det klart lättare att genomföra sina intervaller på TC:n!

Enligt Anders Adamssons definition kan jag titulera mig som äkta cyklist efter att ha brutet nyckelbenet...

Ingen vill uppleva motgångar, men det är en ofrånkomlig del av vardagen. När jag kollar i backspegeln – med distans till de jobbiga stunderna – kan jag känna tacksamhet över vad jag har gått igenom. De perioderna har format mig till den jag är idag och gett mig värdefulla perspektiv för att tackla livets med- och motgångar. När nyckelbenet gick och läkarens utlåtande var ”det tar åtta veckor att bli återställd” kändes det som en baggis jämfört med utbrändheten. Okej, jag kunde inte jobba, köra bil eller skära maten själv, men det var bara ett ben som skulle läka ihop. Det var inte en kropp och själ som skulle återhämtas efter en lång tids överambition…

Nu kan jag blicka tillbaka på min bästa velodromsäsong hittills och se fram emot paracykel-VM i Los Angeles samt annat spännande. Det kunde jag inte drömma om när jag satt med trasig axel och noll motivation i våras! Utan stöd från omgivningen, fokus på nya utmaningar och målsättningar under rehab(arna) hade jag aldrig fått uppleva det som jag upplever nu.

Med motgångar i färskt minne är det lätt att njuta när saker och ting går ganska bra!