Erbjuder coaching

Det är med glädje som jag kan meddela att jag utökar mitt företagande. Nu kan du även anlita mig som tränare för cykling, löpning och styrketräning. Erbjuder flera olika nivåer av coaching, se ytterligare information under fliken coaching

Sedan tidigare finns även följande tjänster/produkter:

Föreläsning

Bok

Hur kunde det bli cykling?

Sedan 2010 har cykling varit det självklara valet när jag ska välja träningsform med hjärtat. Annat var det i tonåren - då var hojande bland det värsta jag visste. Att trampa runt Vikasjön med mamma var jobbigt, långtråkigt och rena bestraffningen.

Tänk vad man förändras med åren. Man får nya smaker, intressen och vänner, bland annat. När jag växte upp var det här med konditionsträning på intet sätt lockande. Visst, jag lirade fotboll och innebandy, två sporter som ger en del flås. Dock var det bollspelet och lagkänslan som var tjusningen - inte själva springandet.

Jag kommer ihåg när jag var 13-14 år. Det var sommar och vi hade bortamatch med Korsnäs IF. Mamma och hennes sambo var där som åskådare och såg mig göra en plattmatch, framförallt hade jag ingen ork alls att springa fram och tillbaka längs kanten som vänsterback. Efteråt fick jag höra: "ut med dig och cykla!" apropå min dåliga kondition. Jag ville inte alls cykla och försökte med invändningen: "men att cykla ger ju ingen fotbollskondition!". Blev hur som helst uttvingad att hoja 15 km, vilket kändes som en ren bestraffning då.

Det har hänt en del sen dess. En fotskada som stoppade fortsatt fotbollsspel, racern i 20-årspresent och Vätternrundan 2010 har fått mig att falla för cykelsporten. På samma sätt som jag tidigare i livet sade att kaffe inte var något för mig, har jag upptäckt tjusningen med träna och se mig omkring från cykelsadeln.

Nu längtar jag tills nyckelbenet är läkt - då ska jag cykla runt Vikasjön och ta en skarvning förbi Torsångs café för kaffepaus. Kanske att morsan vill följa med?

Hålla igång

Drygt en vecka har gått sedan jag stiftade för närgången bekantskap med asfalten och bröt nyckelbenet. Bär alltjämt mitella och har till och från rätt ont, men har i alla fall gjort ett framsteg, att jag kan träna lite igen. Det betyder mycket både för kropp och knopp att kunna göra något fysiskt.

När olyckan var framme förra onsdagen och det konstaterades nyckelbensfraktur kunde jag ha gett f-n i allting. Bara lägga sig på soffan med chips och öl och mest tycka synd om sig själv för att det har varit en säsong som mest har bestått av motgångar. Säsongspremiären missades för att kroppen var för sliten, när jag väl började tävla skadade jag axeln i en klungkrasch och lagom tills axeln var okej small nyckelbenet. Därimellan har jag även hunnit med att skrota med en grävling (!!) och landa på ansiktet. 

Fast nej, jag tänker inte ge upp och skita i allting. I bagaget bär jag med mig erfarenhet av att ha besegrat klart tuffare prövningar än ett nyckelbensbrott. I slutet av tonåren var jag fotskadad i över ett år, något som tvingade mig att lägga ned fotbollsspelandet som hade varit min stora hobby sedan 6-årsåldern. Under 2014 gick jag in i väggen, vilket var den svåraste tiden i mitt liv både vad gäller fysisk och mental hälsostatus.

Nyckelbenet behöver i alla fall läketid, enligt läkaren tar det drygt 8 veckor innan jag förväntas vara helt återställd. Det är - när man är van att leva aktivt - ganska lång tid. Jag har sådan självinsikt att jag vet med mig att jag skulle bli fullkomligt rastlös och slutligen klättra på väggarna om jag behövde leva helt passivt i två månader. Tack och lov kan jag göra annat än att spendera hela dagarna på sofflocket. Det har blivit någon lugn promenad varje dag och sedan i måndags har jag tagit ett dagligt pass på testcykeln. Ambitionen är inte att förbättra fysiken, utan det handlar mer om att försöka tappa så lite flås som möjligt under skadeperioden. Korta pass (40-50 min) och på behörigt wattavstånd från mjölksyra. Dagar då benen är skapliga kan jag känna att jag hade orkat fler och tuffare intervaller, men varför ska jag pusha jättehårt nu? Tävlingssäsongen är ändå över. Det är bättre att jag kan träna lätt dagligen och undviker ytterligare smärta än att gå all in så att både motivation och läkning raseras. 

Upp som en sol och ned som en pannkaka

Ja, det talessättet beskriver väl både gårdagen och egentligen hela denna cykelsäsong för mig. Flera gånger om har jag känt mig på g med form och motivation - för att i nästa stund råka ut för bakslag i form av sjukdom, slitenhet och krascher. Gårdagens vurpa resultaterade i nyckelbensbrott och därmed är tävlingssäsongen 2016 slut för mig.

Vi var en glad trio som begav oss iväg från BCK:s klubbstuga igår. Jag hade tagit initiaitiv till att cykla runt Siljan och, som den fikaälskare jag är, var siktet inställt på fika-/lunchstopp i Mora. Lagom att ta pausen halvvägs och kul att besöka fiket som en klasskamrat driver.

Någon mil söder om Sollerön, längs de urbota tråkiga raksträckorna (ni som kör motionsloppet Siljan Runt vet nog vad jag menar), var olyckan framme. Jag låg längst bak i sällskapet och var på väg att sträcka mig efter en vattenflaska. Vad jag inte såg var ett fult potthål i vägen. Åkte rakt ned i hålet och med bara en hand på styret tappade jag grepper, dök omkull och landade på högersidan innan jag rullade ned i diket. Skrapsår här och där och framförallt smärta kring nyckelbenet. F-n inte igen!

Cykelkompisarna hjälpte mig upp, kollade igenom hojen och undrade om jag kunde cykla vidare. Där och då - uppumpad av adrenalin och med en ovilja att ånyo meddela föräldrarna om en cykelkrasch - ville jag köra vidare. Sade att vi testar att tuffa vidare till Mora så får jag känna efter där om det gör för ont. Väl uppe på hojen gick det an när jag satt ned och jag ville inte förstöra stämningen med att gnälla alltför mycket. Vid pisspauser och fikat gjorde det desto mer ont, men envis (läs dum) som jag är fullföljde jag rundan. Det blev 24 mil totalt, varav 16 mil efter kraschen.

Sen kom verkligheten ikapp. I duschen fick jag en mer molande värk från nyckelbenet och att försöka torka sig efteråt var lättare sagt än gjort med en högerarm som gjorde ont för alla rörelser. Värst av allt var att klä på sig, då kom det både tårar och skrik... Var bara att erkänna sig besegrad och bege sig till akuten i Falun. När jag förklarade för sjuksyrrorna och läkaren att jag hade cyklat omkull och hade ont i nyckelbenet förstod de att det var ett nyckelbensbrott. Fick nåt morfinpreparat och röntgenplåtarna bekräftade frakturen. Det positiva är i alla fall att det är ett lindrigt brott. Benbitarna ligger på plats och läkaren kunde redan igår säga att det inte behövs någon operation. Nu blir det att knapra starka piller de kommande dagarna och försöka se framåt.

Detta har varit en säsong full av prövningar. Jag har under snart tre månaders tid kämpat på med att få ordning på vänsteraxeln efter en tidigare krasch. I tisdags fick jag sista laserbehandlingen för axeln och sjukgymnasten gjorde tummen upp för mina framsteg. Och så går jag och pangar högra nyckelbenet dagen efter... Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att det känns väldigt surt!

Känner mig i alla fall lyckligt lottad som är omgiven av fantastisk familj och vänner som ställer upp i vått och torrt. Ni är bäst!

Erfarenhet som hjälper

Cykelsäsongen 2016 påminner en del om 2014, året då jag pga grund av överträning och för ambitiöst leverne blev utbränd. Precis som då har jag fått stora delar av tävlingssäsongen förstörd och även behövt kasta in handduken med sommarjobb. Erfarenheten av motgångarna under 2014 har helt klart hjälpt mig att hålla modet uppe och vara tålmodig nu.

Jag hade förhoppningar om denna säsong skulle bli riktigt rolig på hojen och att det även skulle finnas chans på något lyckat resultat. Vinterträningen flöt på, det var utvecklande att köra ihop med Dala Sports Academy-gänget och på ban-SM blev det tre medaljer. Den positiva känslan fortsatte på Mallorcalägret där både backtider och wattnoteringar visade att jag var starkare än tidigare säsonger.

Efter Mallorca började det dock kännas motigt. Att jag var sliten efter ett hårt läger var på intet sätt konstigt, men nu var återhämtningsförmågan sämre än i vanliga fall. I kombination med bravaderna på Mallis var det mycket i skolan samt en del privata grejer som tog på krafterna. All stress – såväl fysisk som mental – påverkar hur väl man återhämtar sig från prövningar. Det tog 3-4 veckor innan kroppen var redo för hårdare träningspass igen och därmed var tävlingspremiären bara att glömma.

Istället för Östgötaloppet fick jag kolla längre fram i tävlingskalendern. Ställde in siktet på Frykdalens 3-dagars och i takt med att kroppen svarade allt bättre på träning blev tävlingssuget allt större. Fick, med mina mått mätt, till det väl på backprologen och tempot. På det avslutande linjeloppet var så olyckan framme. Med kilometern kvar – i kamp om spurtpositionerna – gick cyklisten framför omkull och vurpan var även ett faktum för mig.

Efter klungkraschen, som var för över två månader sedan, har det inte blivit några officiella race. En axelskada har gjort att cyklingen fått vänta och dessutom fick jag avböja det tänkta sommarjobbet på ett äldreboende på grund av skadan. På sistone har i alla fall axeln börjat kännas bättre, så pass att det har blivit en del cykling.  Häromveckan togs ett stort steg framåt, min första träningstävling. Formen var som väntat kass, men det viktiga var att axeln var smärtfri och att det var kul att gasa på hojen igen. Dessvärre hann jag inte njuta länge av träningstävlandet – för dagen efter skrotade jag på min solodistans. I krokarna av Djurås sprang en grävling (ja, du läste rätt) ut precis framför cykeln, vilket fick till följd att jag fick syna asfalten med ansiktet först. Det tog bara tvärstopp, precis som att köra rakt in i en betongklump. Har inte sett någon grävling på massa år och när jag väl fick syn på en grävling lyckas alltså djurstackaren orsaka en krasch. Vad är oddsen!?

Som ni nog har förstått vi det här laget har det varit en hel del stolpe ut under året. Jag ska inte sticka under stolen med att det har varit frustrerande stunder. Att i april veta att cykelförmågan finns där, men varken kunna träna bra eller tävla för att kroppen är slut. Att krascha bort sig i Sunne och smälla i axeln ordentligt. Och nu senast skrota med en grävling. Det har kommit alltifrån tårar till svordomar under dessa månader och jag har känt en saknad av både cykeltävlandet och att kunna ta sig långa pass med trevligt sällskap.

Att ha erfarenheten från utbrändheten i bagaget har i alla fall hjälpt mig att hantera årets motgångar på ett bättre sätt. Det har gett en inneboende styrka och nya perspektiv att ha tagit sig igenom livskrisen 2014. Både när jag var sliten efter Mallorcalägret och med axelskadan har jag varit klart bättre på att lyssna på kroppen, vilket har hjälpt mig att undvika ordentliga bakslag. En avsevärd skillnad mot utbrändheten är också att den allmänna orken har varit god under skadeperioden. Det har både funnits tid och lust till att hänga med kompisar och familj samt, som substitut till cykling, hålla igång flåset med en del löpning. Att ha en fungerande vardag med umgänge, motion etc gör det lättare att hålla humöret uppe när motgångarna är framme.

Visst har det varit tråkigt att vara skadad en längre tid, men det är som det är och det är bara att inse att skador/sjukdomar uppstår förr eller senare om man ska ägna sig åt tävlingsidrott. Jag kommer inte försöka ”träna ikapp” missad cykling, utan det handlar om att lägga en pusselbit i taget och ha kul på hojen för att återfå cykelfysiken på sikt. Kan jag bara hålla motivationen uppe så vet jag att formen kommer efterhand.

Bästa idrottsprestationen någonsin?

Idag gjorde jag något oväntat, sprang halvmaraton i Ludvika. Under tiden som jag har varit axelskadad har träningen bestått av löpning och gym. Från att ha haft svårigheter att få vaderna att palla med distanser över 6-7 km har kroppen svarat allt bättre på löpträningen, men att hålla ihop 21 km på asfalt kändes lite osäkert med mina icke-stöttåliga cykelben.

Under dagen, inför att vi skulle bege oss till Ludvika stadslopp, blev jag konfunderad över de egna känslorna. Kände mig lugn och inte alls nervös. Vatusan, är jag inte ens taggad!? Inför cykeltävlingar finns det alltid en nerv och adrenalin inombords, men nu var det annorlunda. De 1,5 mån som jag nu har sprungit 3 pass/vecka-isch har det inte handlat om att prestera. Visst har jag pressat mig ibland, men det har varit med ett "motionärs-mind set". Jag har gett mig ut på måfå, inte planerat träningen nämnvärt och för humöret har det - i motsats till utbrändheten 2014 - varit ovärderligt att faktiskt kunna träna. Ute på löpen har jag känt mig hel, glad och utan bitterhet över att axeln är risig. Inför halvmaran ville jag främst ta mig i mål och njuta så mycket som möjligt av loppet. Om allting skulle klaffa med dagsform, väder etc tänkte jag väl att det möjligen skulle kunna bli nedåt 1.30 - i bästa fall.

Lyckades med bedriften att vara i ledning vid ett tillfälle,  innan startlinan var släppt alltså. För att slippa trängsel i starten var det skönt att inte stå mitt inne i smeten. Dock kändes det komiskt att jag som icke-löpare skulle stå framme bland de riktigt snabba löparna... När starten gick var det 5-6 löpare som svischade iväg i högt tempo, ett tempo som hade fått mig att mjölksyravägga och däcka i fosterställning i nåt dike efter ett par kilometer. Bara att inse sina begränsningar och ta ett eget tempo.     Precis som att jag på cykeln förlitar mig på watten, litade jag nu på pulsen för att hitta en stabil ansträngning. 155-160 slag/min kändes rätt för dagen och om möjligt trycka på mer mot slutet.

Planen på 4.15-tempo reviderades snabbt när jag märkte att 4.00-tempo fungerade på behärskad puls. Puls är dock en sak, en annan sak var om musklerna (läs vaderna) skulle palla distansen. Äh, när det kändes så bra fick det bära eller brista med tempot. Första milen gjordes strax under 40 min och fick ny energi när jag successivt tog in på två löpare framför. Fortsatte att hålla samma tempo, kom sedermera ikapp och lade mig på "rulle" bakom dessa herrar. Blev lite otålig när min långsammaste kilometer, 4.05, inkasserades och bestämde mig för att dra upp tempot en aning. Båda släppte och resten av resan blev solo in till Ludvika. Med glada och peppande tillrop längs vägen var det inga problem att springa själv. Att få höra "kämpa på", "du ser stark ut" och "nu är det inte långt kvar" betyder fantastiskt mycket när man försöker kräma ur max från kroppen!

Slapp kramp och onda vader, men med 2-3 km kvar blev den allmänna tröttheten klart kännbar. Försökte peppa mig med tankar såsom att det bara var 8-10 minuters kämpande kvar och att nu återstod endast ett Tisken-varv, en sträcka som jag ofta springer i Falun. När den stora ABB-fabriken skymtades och det var alltmer åskådare bredvid cykelvägen, blev det mer påtagligt att det snart var över. Ingen inom synhåll varken framför eller bakom så kunde springa vidare utan stress. Sista kilometern blev riktigt jobbig. Började med att jag - som en trött virrpanna - höll på att springa vilse. Tack och lov visade en funktionär mig rätt, men tappade både fart och rytm. Sen fanns det inte mycket kräm kvar att öka på igen. Asfalten övergick i terräng, den kontrollerade tröttheten övergick i übertrötthet och den stabila andningen övergick i Vo2max-flås och Tomas Voeckler-grin i ansiktet. Kollade för jämnan på displayen, kommer jag ingenstans eller!? Jodå, framåt kom jag väl, men det gick segt. Sprang längs någon liten å, tvingandes upp i puls när terrängen bar uppför, men efter den sugande grässlänten var jag äntligen uppe på upploppet. Härliga tillrop från publiken och ett härligt endorfinrus inombords över att ha orkat hela vägen.

Korsade mållinjen på 1.24 (3.58-tempo) och hann inte mycket mer än att stoppa min Garmin innan jag slängde mig ned i det blöta gräset för att hämta andan. En snäll funktionär gratulerade till fin prestation och försåg mig med medalj, dricka och banan. Är verkligen supernöjd med dagen! Presterade mycket bättre än jag trodde på förhand, hade kul och fick ta del av ett välarrangerat lopp. Att på min första halvmara bli topp-5 känns fantastiskt. Jag rankar detta som ett av mitt livs bästa idrottsprestationer. Om jag springer igen nästa år får jag se till att vara med i en löparklubb - dagens insats hade nämligen gjort mig till DM-tvåa i min åldersklass.

Dags för ny utmaning

Om någon hade sagt åt mig för ett par månader sedan att jag skulle springa en halvmara i år hade jag bara skrattat. No way, liksom. Min relation till löpning – efter att ha harvat mig runt Lidingöloppet 2009 – har varit frostig. De få gånger som jag har sprungit har jag haft det som kompletterande träning under off season. Noll passion, mycket smärta och med en stor längtan efter att hoja igen, beskriver känslorna under löpen.

Nu sitter jag dock här med en anmälan till halvmaraton på Ludvika stadslopp till helgen och sista löppasset, ett par tusingar, avverkat. Jag ser faktiskt fram emot lördagens 21 km. Visst att det kommer vara jobbigt och svida i cykelpåkarna mot slutet, men samtidigt det ska bli kul att genomföra ett lopp och testa sin förmåga som löpare.

Förklaringen till att jag springer nu, mitt under cykelsäsongen, är att jag kraschade under Frykdalens 3-dagars för 1,5 månad sedan. Är alltjämt dålig i ena axeln efter att ha synat asfalten i hög fart och väntar i skrivande stund på besked från magnetröntgen. För axeln fungerar löpning bra medan cykling tyvärr har gjort ganska ont. De första löppassen handlade mest om att underhålla flåset och, som den träningsmänniska jag är, stilla rastlösheten. Trodde väl att axelskadan skulle vara över på ett par veckor. Fortsatte att ägna mig åt löpning när axeln inte blev bättre och började efterhand uppskatta denna träningsform alltmer. Det var skön avkoppling att jogga runt i Stångtjärnsskogarna och efter en så där 5-6 pass var kroppen med på noterna mer. Att som cyklist övergå till löpning känns på i vader, knän etc. inledningsvis…

När jag har kämpat på med löpningen har jag känt en tomhet, att inte ha något mål framför mig. Under i stort sett hela livet har jag ägnat mig åt tävlingsidrottande och jag känner mig inte helt färdig med det. Det har varit fotboll, innebandy och på senare år cykling. Matcherna/loppen har varit en viktig morot till att träna regelbundet och ge lite extra på sista intervallen. Vad skulle jag ha för mål med löpningen då? Visst kan det vara kul att försöka sätta PB på milen, men ännu roligare skulle det vara att ge sig i kast med något lopp. Började erinra mig att polaren David, klassens vite kenyan, hade snackat om Ludvika stadslopp. Kollade upp de olika distanserna och bestämde mig, efter att ha sprungit ett par pass på >15 km, för att anmäla mig till deras halvmara.

På lördag ska jag försöka ha roligt och njuta av att kunna utmana kropp och knopp trots skadan. Axeln må vara trasig, men benen är hela och redo för att ta i!